Alex Schulman och Aftonbladets publicistiska uppdrag

Alex Schulman dansar mellan genialitet och dårskap. Han drar Dagens Nyheter vid näsan och utnyttjar en konservativ hunger efter underkännande av nya medier med en hitte-på-historia om hur vidriga bloggar är. Allt för att marknadsföra att han nästa dag startar en ny blogg. Genialt, roligt och typiskt Schulman. Men hur tänker Aftonbladet? Och har Alex verkligen förstått att han måste välja sida här.

Ni har sett historien utvecklas. Debattartikeln i DN, upprörda röster från DN själva och sedan Isobel Hadley-Kamptz som räknar ut vad det handlar om. Det är en klassisk Schulman, två fingrar i vädret åt de av Alex själv utsedda asen (DN) och en pampigt orkestrerad slutkläm stort uppslagen av Aftonbladet. Ny pappablogg avtäckt och Alex boys vid Globen kan förnöjt gapflabba åt DNs kulturredaktion. Linda Skugge går givetvis i taket och halvt om halvt missuppfattar men tar chansen att köra lite eget åsiktsrace om unga tjejer, ett gäng andra bloggare skjuter in sig på dravlet i Alex spoof-artikel och allt är som det ska i medie-Sverige. Så, 1-0 till Alex och AB, men jag har en smygande känsla av att det här är ett garv som kommer att fastna i herr Schulmans hals. Men kanske vill han ha det så.

Jag backar bandet lite. Och funderar lite över det publicistiska uppdraget. Inte bara här, utan i största allmänhet. Jag har inga illusioner, helvete, jag tillhör i högsta grad maskineriet som förvandlar publicistiken (nästan ett riktigt ord) till en jakt på direkta kickar, en fix av klick och time spent. Men lika fullt tycker jag att man noggrannt ska ställa sig frågan om varför man väljer att publicera. Och också varför man väljer att skriva.

Tillbaka igen. Alex Schulmans karriär går att sammanfatta väldigt kort. Han var pojken strax utanför som tog sig in genom att vara lite jävligare, lite hårdare, lite mer full i fan och lite mindre mänsklig än alla andra. En karriärsmässig stans man måste respektera – det är en klassisk komisk roll han spelar. Han har kört sina små scheman och sitt taskspel väldigt publikt och sårat och skadat människor på vägen. Men i krig, kärlek och kändisskap är allt tillåtet. För Alex själv har det nog funnits rättfärdigande i allt som har gjorts, en åsikt om att han blottlägger något viktigt, något som säger oss och lär oss något. Så är det självklart inte. Han har plockat billiga poäng, slagit in öppna dörrar och skjutit på sittande mål. Men roligt har det varit, det ska gudarna veta.

Taskspelaren bliver vid sin läst?

Och nu ska han skriva en blogg om livet som pappa. En blogg som jag, som pappa, ska kunna identifiera mig med? Eller en blogg som ska ta ära och redlighet av alla svennebananfarsor och visa våra liv i skrattspegel? Vilket blir det? (Inte ens Jan Helin vet…) Ska vi få läsa om hur jävla jobbigt det är när ens barn fortsätter gråta trots att man häller hela sitt hjärta över det i tröst – eller ska vi läsa om hur löjliga vi är när vi gör det? Som pappa skiter jag i vilket, jag vet att min son mår bra, jag vet att jag är en älskad pappa. Som publicist är jag mer oroad. För vad betyder det ena eller det andra?

Det ena alternativet är att Alex är ”Alex” och skapar en blogg som lägger en pruttkudde under hela föräldrafrågan. Det finns en stor möjlighet att han har irriterat sig på alla mammabloggare och vill ”ge igen” på sedvanligt vis. Då kommer det publicistiska beslutet att vara att pissa på pappor. Det kommer att ge klick – och ett stort antal tysta, arga föräldrar som väljer bort. Buckla i Aftonbladets varumärke.

Det andra är att Alex är sig själv och väljer att skriva en straight-up-blogg med samma uppsåt som när han skrev boken om sin far. Det kommer att vara välskrivet och säkert ärligt menat – men vem vågar tro det? Inte jag, inte från en person som har åsikts-tourettes. Det publicistiska beslutet kommer då att vara att ge pappor något matnyttigt och värdefullt. Men man har inte förstått ramverket, att ingen vill ha det så och ingen läser det. Alex blir en tråkmåns och hans varumärke får en buckla.

Alex och Aftonbladet, det här är inte en win-win – det här är den ena (vem får framtiden utvisa) som lurar den andre.

Tagged as: aftonbladet, alex schulman, blogg, Dagens Nyheter, linda skugge