Min gamle chef Anders Gerdin brukade säga att det var två saker som människor hade svårt att förstå med tidningsmakeriet. Det första var utgivarfrågor – och det andra var hur det kunde komma sig att texten alltid gick jämnt ut i botten av sidan. Well, det andra är en diskussion vi inte ser mycket av på nätet. Men tyvärr ser vi inte tillräckligt mycket av det första heller. Men vi kanske borde försöka ändra det.
Häromdagen blossade en mindre, förmodligen mycket mindre, storm upp på Twitter och på en del ställen runt om i bloggvärlden. Frågan gällde ett inlägg om modebloggare (inlägget uppdaterat med hänvisning till andra postningar) och var, åtminstone i mina ögon, ett inlägg som lämnade en hel del i övrigt att önska. Speciellt eftersom skribenten, Niclas Strandh, har ett grundmurat gott rykte i nätvärlden och i mitt tycke är en av de mer relevanta och gedigna bloggarna. Jag var ganska vokal i min kritik av det här inlägget på Twitter – vilket ledde till en lång diskussion mellan framförallt mig och Niclas men också med flera andra inblandade.
I den här diskussionen berördes ett antal olika spår; manligt maktspråk, unga tjejers rätt att uttrycka sig och framförallt om hur man får behandla människor på nätet i största allmänhet. Jag har själv, i likhet med alla andra tröttsamt heteronormativa, lätt medelålders och hyfsat medelklassiga män en blind fläck för patriarkala tendenser. Vi är många som är så jävla själverkänt jämlika att vi inte behöver förstå vad vi gör fel – vi säger ju att vi är jämställda. För mer begåvade åsikter om detta så läs vad Julia Skott och Sofia Mirjamsdotter har postat i ämnet.
Min ingång i debatten handlade snarare om att det var ett dåligt utgivarbeslut – och jag kallade inlägget för taskigt och även att det var ett översittarinlägg. Och när diskussionen var som mest intensiv märktes en ganska tydlig uppdelning i för och emot mellan människor i publicistiska yrken och nätlibertarianer med annan bakgrund. Den här känslan var ganska tydlig under kvällen när diskussionen ”rasade” och jag lovade att jag skulle skriva i längre form om varför jag tog en så hård stans mot den här publiceringen. Det är detta inlägg.
Begreppen är viktiga.
Det blir också tydligt, när man diskuterar sånt här, att det inte på långa vägar är självklart om vad som är vad i den bransch jag är i – den bransch som lyder under tryckfriheten. Så, ursäkta mig alla som redan vet – men här är en kort begreppsgenomgång.
För det första är det inte journalistik vi diskuterar när vi pratar om utgivarfrågor – det är själva publiceringen av material. Om det materialet är en frukt av journalistiskt arbete eller inte är inget som vare sig tryckfrihetsförordningen eller de etiska reglerna för branschen tar hänsyn till.
De etiska regler som vi försöker leva efter är inte i lag reglerade, de är självpåtagna och syftar till att vårda den unika tryckfrihet som vi har i Sverige. ”Brott” mot de här reglerna kan självklart också leda till laga påföljd men de är inte där för att rädda utgivare från fängelse – de är där för att upprätthålla det förtroende som finns i tryckfrihetsförordningen.
Dessutom är det så att när man försöker prata om journalistik och utgivarfrågor som samma sak hamnar direkt i logiska motsättningar – journalistiken kan sägas vara utan avsändare, där ska fakta och utsagor berätta historien och målet, det ouppnåeliga, handlar om objektivitet. När det gäller utgivarfrågor är vem oerhört viktigt. Det är därför som ansvarig utgivare måste finnas, för att någon ska ställas till svars. Så, återigen: en tidning, ett radioprogram eller en nätsida är inte journalistik, det är utgivning. Om sedan det som utgör innehållet är en frukt av journalistiskt arbete – det är en annan fråga. Däremot finns det tydligt uttryckt i frågan om utgivarskap att man ska sträva efter rättvis och korrekt rapportering.
Ytterligare en fråga, som förvisso ofta hamnar på ansvarig utgivares bord men hos denne i egenskap av arbetsledare, är frågan om yrkesetik. Ofta höjs röster om att reportrar går hårt fram mot anhöriga vid tragiska händelser och svinar i största allmänhet. Det här är en allvarlig fråga – men det är inte en utgivarfråga. Utgivarfrågan handlar helt och hållet om det material som publiceras. Däremot tar yrkesetiska nämnden hand om frågan om HUR man har jobbar.
Varför är det här viktigt?
Det korta svaret på frågan ovanför är följande: Om vi inte, traditionella medier såväl som bloggvärlden, tar ansvar för HUR vi säger saker så kommer VAD vi säger att bli mindre värt. Det är otroligt viktigt att man hela tiden ser till att källor är korrekt citerade, att man kollar och dubbelkollar fakta och att man håller huvudet ovanför den etiska ytan. För det är inte bara viktigt att ha rätt – det är också viktigt att göra rätt. Det finns de som alltid kommer att mena att ändamålen helgar medlen och att sanningen måste fram till varje pris. (Ett pop-ord är konsekvensneutralitet, men det handlar inte om att man får göra vad som helst för att berätta historien, det handlar om att man inte ska avstå från att berätta historien av hänsyn till konsekvenserna av berättandet. Vilket är en viktig distinktion.)
Om bloggvärlden ska, vilken den ska, vara en viktig del av det demokratiska samhället så krävs det att vi alla, som skriver, faktiskt är våra egna ansvariga utgivare. Vi kan inte – som var fallet med det här inlägget – använda vem som helst för att berätta en historia som vi själva anser vara viktigt. I diskussionen på Twitter yppades saker som ”med rättigheter kommer skyldigheter” och ”legitimering av häcklande”.
Det handlar inte om bra – det handlar om rätt.
Märk också följande – ingen utgivardiskussion handlar om huruvida det publicerade är bra eller dåligt – ur någon form av kvalitetsdiskussion. Det är annars populärt att blanda in sådant i utgivarfrågor. Men det är en väg som inte är framkomlig – om inte diskussionen är om kvaliteten i att höra båda sidor eller att ge korrekta fakta. Men frågor om urval av ämnen (kändisar, silikonbröst eller fotbollsövergångar) är inte en del av detta. Vi har kämpat som fan för rätten att få skriva spaltmeter om allsången på Skansen.
Bra skribenter kan vara dåliga utgivare.
Det är inte bara i bloggvärlden som det finns människor som brinner så jävla hårt för att få säga precis det de själva vill att det inte är ”rätt” enligt våra gemensamma regler – de finns på alla redaktioner. Och här måste man tillämpa ansvarighet – på tidningen finns en chef (som har en chef som har en chef) som säger till att det här inte är OK. Men för många av oss som bloggar finns ingen annan än vi själva. Och ju mer vi ruckar på de regler som har tjänat oss väl för att inte tryckfriheten ska ifrågasättas desto mer av vår rätt att skriva fritt riskerar vi. Tryckfriheten är vittomfattande – den tillåter oss att skriva, säga och trycka nästan vad som helst utan större risk för repressalier. Men en fullt utblommad användning av den här friheten skulle göra människor oerhört illa – och människor skulle se till att friheten skulle kringskäras. Och med en kringskuren frihet försvagas demokratin. Märk väl, floskeln frihet under ansvar är sällan mer sann än här.
Det fanns någon form av underliggande poäng med Niclas Strandhs inlägg – och den poängen är till och med ganska bra. Men den är framförd på ett taskigt och dåligt sätt – och hade kunnat framföras mycket bättre. Men att göra det ”rätt” är jobbigt och tar tid. (Och låt oss konstatera detta, vad många talar om som den stora faran med att ”journalistiken inte kan finansieras” framgent handlar om inte om att historierna inte kommer att berättas utan om hur historierna kommer att berättas.)
Läs också vad Kicki Norman har skrivit om ett annat tveksamt ”utgivarbeslut”. Kanske från ett mer väntat håll men icke desto mindre en genomgång av ungefär samma sak.
Så, vi är alla tillsammans både givare och tagare av tryckfrihet. Men ju fler som tar desto mindre kommer vi att vilja ge – så att vårda tryck- och yttrandefriheten måste vi tillsammans göra. Och det gör vi inte genom att använda ”oskyldiga” bloggare som exempel på ungdomens förfall. Jag lämnar det här ämnet med paragraf 15 ur ”Etiska regler för press, radio och TV – som är direkt tillämpligt på det inlägg som satte i gång diskussionen:
Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
Länkar i artikeln
