Hallå!!!! Åh, den här förbannade tystnaden på bloggen, döden i en värld där man bildar hög på de senaste ämnena och där innehållet i analysen är tydligt underordnad akten av analys. Jag kan inte ha det så här, jag måste börja prata igen. Men jag måste också avslöja mig själv, ge er lite mer seghet att bita igenom. För om sanningen ska fram, jag är en sur gubbjävel.
Låt mig säga följande, på en gång. Jag är INTE din typiska nätbloggare, sociala medier-tyckare eller gratisivrare. Jag är en bakåtsträvande gubbjävel som gråter över spilld mediemjölk, över värden som förintas av destruktiva krafter. Jag är en gnällig jävla traditionalist som tycker att folk ska betala för sig om de gillar något, en sån där sur fan som inte förstår vad som är problemet med att tjäna pengar på sina kunder. Eller ordmärk mig och kalla det för läsare/tittare/lyssnare. Jag vet i alla fall vad de är och hur vi umgås.
Jag är snubben som vill fylla på nätet med innehåll, ösa ner nya saker i tratten och inte bara försöka optimera, optimera, optimera och vässa mynningen. Jag är inte en ingenjör, jag är en god-damn-jävla kreatör. Och för såna som mig finns bara ett ord: Bakåtsträvare.
Min värsta mardröm är att vakna upp och drömma drömmar om att skapa en karta över stans frisörer och tycka att jag har gjort världen en tjänst. Vill man prata om värdet i att hacka och mala ytterligare en gång – ring jourhavande ingenjör och prata algoritm då, gör det. Vill man prata om passionen kring det tomma papperet, då lyssnar jag, om man vill diskutera hur självuppfyllande det är att skapa saker för en publik, att uppfylla och överträffa en förväntan – då är jag idel öra.
Betyder det att jag vill krama papper eller hångla upp omoderna affärsidéer? Nej, inte alls. Det betyder bara att jag tror på att tillföra nytt – inte bara på att göra om vad andra har skapat.
Jag önskar bara en sak för framtiden – att upplevt värde betalar sig. Att strävan efter att göra människors liv lite roligare, mer spännande och mer fyllt av inspiration ska smälla högre än att låta dem hitta en sushirestaurang åtta procent snabbare. För vad fan ska vi göra med all den här extra tiden om det ändå inte finns något roligt att slösa den på. Visst, det finns en del bra saker – älska och ära. But still…
Kan vi inte alla bara ta ett steg tillbaka och erkänna att nätet förvisso är det bästa som har hänt oss. Men det är också en stor jävla övning i att förbättra telefonkatalogen. Och det är en lika stor jävla övning att kreera utan mottagare. Som den här bloggen, den har ingen publik, ingen kan ha förväntningar på den. Hur svårt är det här?
Vad handlar det här om, dravlet här ovan? Låt mig bryta ner det och återgå till lag och ordning. Det handlar om att jag under hösten blev så otroligt mätt på att försöka snacka runt ”problemet” med nätmedier och att jag jobbar i ett projekt som faktiskt har en framåtriktning och där de värden jag kan ställa mig bakom finns som grund. Och i den processen kände det som att allt jag sa, i blogg eller på Twitter på något sätt handlade om projektet. Så, jag blev tyst.
Ska verkligen försöka komma tillbaka till det här. För det gör mig till en bättre person, en bättre arbetskamrat men jag vet inte riktigt hur. Ni får gärna ge mig idéer om vad jag ska skriva om.
Länkar i artikeln
