10 feb 2010 kl. 20.40 skrev ”Disqus” <
>:

Igår handlade mina tankar mycket om den mänskliga redaktörens insats, idag har det mer kretsat kring vad man kan göra med tekniken:

Först, tidsaspekten. Som journalist bevakar jag främst det som händer inom it och telekom. Det är sajter som rapporterar i den nischen jag har ständig koll på, i huvudsak via RSS, men också genom direktbesök. Men någon gång varje förmiddag och någon gång varje eftermiddag tar jag också ett svep förbi allmänmedias webbplatser.

På tekniksajterna vill jag se mer av det som senast sparades i artikeldatabasen, hos allmänmedia skulle jag ha mer glädje av en ”pappersetta”, där jag vet att det som toppar faktiskt är det viktigaste som hänt.

Det borde inte vara särskilt svårt att lösa det här tekniskt. Sätt en cookie hos varje besökare, spara datum och tid för senaste besök. Skapa sen två ettor: En kronologisk och en redaktörsstyrd. Skedde senaste besök för mer än fyra timmar sedan, visa redaktörens val. Annars, gå på den kronologiska. Låt den valda ettan ta två tredjedelar av det redaktionella utrymmet i topp, och låt rubrikerna från den andra ta den sista tredjedelen.

Det här skulle (kanske) komma till rätta med webbredaktörernas stress över att det måste ligga något nytt i topp. Det kommer det göra för de besökare som nyss var här, utan att man för den sakens skull riskerar att trycka det tunga innehållet utanför skärmkanten för dem som inte hänger med timme för timme i nyhetsutvecklingen.

Det skulle förresten vara intressant om någon hade siffror på med hur korta intervall läsarna faktiskt återkommer till en nyhetssajt. Gissningsvis är det fortfarande många besökare som bara kommer in någon gång per dag, och frågan är om man inte skulle kunna locka dem till fler klick med en redaktörstyrd förstasida?

Sen det andra. Den geografiska aspekten. Det går ju alldeles utmärkt att utifrån ip-adress placera en besökare geografiskt. Det är ju något som också skulle kunna användas för att generera en mer personlig etta, utan att besökaren behöver göra något aktivt. Besökarens plats skulle kunna användas både för att inkludera och exkludera puffar på förstasidan. Som boende i Vänersborg är det kul att läsa en eller möjligen två artiklar om pendeltågseländet jag lämnat i Stockholm, men sen vore det skönt att slippa…

Men det stora hotet är väl att folk går in på nyhetssajter för att få veta just vad som händer ”just nu”, och då väljer man de sajter man VET av erfarenhet har just det senaste senaste. Och därmed tvingas sajterna ha det nya i topp, för att få folk att komma tillbaka.

Så på något sätt måste man kombinera ”senaste nytt” med det eftertänksamma redaktörsskapet. Men med rss:r, flöden från kollegor i branschen och lite nya oordodoxa samarbeten går det att lösa. Om man vågar prova.

Som jag ser det har de stora, breda medierna på något sätt abdikerat från sin roll som verkligshetsbeskrivare. I stället för att välja ut och skapa sin egen bild av världen, så gör man väldigt mycket som alla andra, för att rädslan för att missat något är så stor. En tydlig bild av journalistikens bristande självförtroende, tycker jag.

Just nu, onsdag morgon 9.08, så toppar DI, DN, Svd, E24, VA och Affärsvärlden med exakt samma nyhet om SEB:s kvartalsrapport. Visst är det en viktig nyhet, men det är ändå frapperande att ingen har något viktigare att säga till sina läsare just nu.

Vår idé med VA.se har hela tiden varit att våga stå vid sidan av, och köra ett eget race, men det är svårt. Likafullt tror jag det på sikt är helt nödvändigt, annars är det ju bara att lägga ner alla utom marknadsledaren. Med tanke på intäktsproblemet på webbarna, så är det ju så det kommer bli.

Klickpaniken, dvs. att det inte alltid är ”Nyheten” som styr utan hur väl nyheten klickas på som styr får vi givetvis leva med så länge som vi inte tar betalt för våra nätproduktioner utan styrs av annonsförsäljningen.

Detta tillsammans gör att nyhetsvärderingen ibland haltar och en viktig nyhet halkar ner på löpet tidigare än vad den borde och egentligen skulle följts upp med en ny vinkel, en analys eller en påbyggd story.

Tror inte heller att en säljare kommer att protestera. När träffade du senaste en säljare med den typen av insikt? Utan att vara raljant, faktiskt.

Jag tror att vi måste anlägga ett ”vi vet bäst”-perspektiv när det kommer till vad som ska publiceras. Men jag tror att det här ”vi-et” måste bestå av såväl läsare som redaktion. Och jag har i rätt många inlägg här på bloggen pratat om att släppa in läsarmedverkan före publicering och inte efter. Tror att samma sak måste gälla här, vi måste hitta sätt att screena vad läsare tycker och skapa en mycket större förståelse för vad vår målgrupp egentligen vill ha. För jag är av den tydliga åsikten att det vi tror är läsarnas vilja i formen av topplistor bara är läsare som reagerar på vad vi publicerar (eller, de facto är det så). Är inte alls säker på att de pro-aktivt skulle vilja att vi publicerade just det.

Svår nöt att knäcka det där. Men det görs för lite försök.

Du har helt rätt i att många svenska sajter inte gör ett bra jobb i att låta historier utvecklas på ett sätt som är lättare för läsaren att ta till sig. En del faller på att vi i Sverige har en ganska strikt syn på verifierade uppgifter (trots allt) men mycket är nog som du säger att vi bara inte gör det bra. Och där kommer nog affärsmodellen in också. Vi lever och dör med sidvisningar – i länken i inlägget ovan så pratar jag ju ganska mycket om det. Jag är säker på att det är en större fara än vad vi tror och tycker initialt.

Nätet må vara bra för utvecklande storys men svenska nyhetsmedier är det fan inte. Inte i de fall jag har sätt i alla fall. Expressen och Aftonbladet länkar i bästa fall till lite relaterade artiklar.

Svenska siter har också dille på att skapa nya nya nya artiklar istället för att jobba på en större, utveckla, lägga till bilder, länkar, video, kommentarer och skit till grundartikeln som med tiden blir värsta journalistiska wikipedia-artikeln. Det gör CNN rätt bra ibland. Och Wikipedia, det var dit man fick gå om man ville ha bakgrundsinfo i Bombay-fallet.

Det är då man kan göra grym nätjournalistik, när man tillåter sig att fortsätta jobba på ett material med tanken att den här ska faktiskt någon som kommer in på sidan om 12 timmar också läsa och tycka vara intressant.

Och det kanske är där det ligger. Att man aldrig fortsätter jobba med något, när man har klickat publicera så är den artikeln glömd och begravd i någon databas där ingen kan se den.

Att hitta det jag vet att jag är intresserad av på nätet, det blir allt lättare. Tack vare Twitter, där man följer ”rätt personer”. Tack vare smarta RSS-läsare. Och annat.

Men det papperstidningen fortfarande är överlägsen på är två saker: Att få mig uppmärksam på de stora nyheterna som ligger utanför mitt egentliga intresseområde. Och att, med bra rubriker, snygga bilder och andra indragare, få mig att läsa det jag inte visste att jag ville läsa.

Å andra sidan, med en helt personlig nättidning finns det ju inget som säger att jag inte kan få en redaktörsvärderad etta, och du något annat.

Den där top-down-modellen där det sitter en redaktion och väljer vad läsaren ska läsa är känslig att vara inne och röra i. Självklart är det bra med folk som tar sina gebit på allvar, men ”vi vet bäst”-mentaliteten är katastrofal när det kommer till webbens valmöjligheter. Och jag ser inte detta som en nedvärdering av riktigt journalistikarbete över huvud taget. Snarare tvärtom, eftersom det ger mer värdefulla besök för varje enskild läsare.

Som det är nu famlar redaktionerna ändå rätt mycket i mörkret. En story som drar bra klick flyttas upp medan en ”viktigare” men mindre klickbenägen flyttas ner, för att man tror att det är så läsarna vill ha. Men det gäller ju aldrig alla läsare.