Jag tror att vi kan vara överens om att artikeln i fråga var en där Publicera-knappen inte borde ha använts. Det är klart att man kan bli sugen på att dra av en riktig "rant" ibland. Och det kan vara nyttigt – det man måste fråga sig är väl alltid: "För vems skull säger jag det här?".
Räkna till tio-regeln borde ha anammats. Det finns klart mer begåvade sätt att angripa det här ämnet – och komma med relevant kritik. För det är inte utan att det självklart finns saker att anföra mot vad experter av den här skaffningen säger. Men en hel del av den kritiken faller på åhörare och/eller de som lyssnar och applicerar det sagda utan att anlägga ett kritiskt tänkande. Vi kan inte lasta predikanten med att ta upp teodicéproblemet.

Jag var ansvarig för att sätta samman programmet för Chris Andersons besök i Malmö och reagerar för beskrivningen av kvällen, som både innehåller en del felaktigheter, men som också missar hela anledningen till varför Anderson var där.

Först: Vi var på Luftkastellet inte Slagthuset. Organisationen som fixade arrangemanget hette då Media Mötesplats Malmö. Och det spelar en viss roll i sammanhanget.

Målet med Media Evolution (som arrangemanget alltså hette), var att skapa en samtals- och mötesplats i Malmö – mellan företag, organisationer, forskare, entreprenörer och mediemänniskor i stort.
Och nej, det handlade inte om en timmes föredrag. Det handlade om en medveten tanke att lyfta en viktig fråga och sätta Malmö på agendan som en plats där den diskussionen kunde föras. Att "manegen var krattad sedan veckor av diverse journalister, bloggare och nätaktivister” berodde ju på att vi hade dragit igång den diskussionen, med en bloggstafett där Peter Sunde, Martin Thörnkvist, Morten Lund, Michael Zackrisson och Eirik Solheim deltog.
Den diskussionen spred sig snabbt vidare. Det gjorde också det samtal som fördes på scenen, där inte bara Chris Anderson stod och pratade – utan också en stor panel med Ted Valentin, Martin Jönsson, Johanna Ögren, Jonathan Foster (Spotify), Marit Bergman, Otto Sjöberg, Rasmus Fleischer, jag själv, Sara Öhrvall, Annika Lidne, Måns Adler, Lena Glaser (SVT), Marit Ekelund Eikland (Natur & Kultur), Lars Mogensen.

I publiken befann det sig heller inte alls bara redan frälsta, även om en kärngrupp av intresserade naturligtvis var där. Tvärtom var det många som för första gången mötte Andersons tankar.
För mig som satte samman detta, var det ingalunda självklart att få folk intresserade för att delta. SF, som inte hört talas om Long Tail, skrattade mig i stort sett i örat och sa: bara för att någon kille ställer sig på en låda i Malmö betyder inte det att vi har tid att åka ner från STOCKHOLM.
Vilket visar lite det dilemma som Malmöregionen har haft tidigare. Man glömmer nästan det nu, när situationen är en annan. Framgången med Media Evolution bidrog enligt mig till att bryta det här ointresset och visa en annan bild av regionen, där spännande samtal kan föras och intressanta människor kan mötas.
Resultatet av det har jag själv märkt tydligt när jag sedan gått vidare och jobbat med konferensen Moving Images. Det är inte längre något märkligt att åka till Malmö – tvärtom, det är där så mycket spännande händer.

Alltså: vi betalade inte för att få dit en talare. Vi betalade för att skapa en plats och ett samtal – och den satsningen ger enligt min mening fortfarande resultat idag.
Att MMM sedan stärkts och tagit namnet Media Evolution och nu spelar en mycket större roll i regionen hänger också samman med att man lyckats med vad man föresatt sig. Och i den historien är just Chris Anderson-besöket viktigt.

Bakom varje: åååå den talaren tog så mycket betalt-anekdot, döljer det sig oftast den här sortens bakomliggande berättelser. Det kan man kanske fundera lite över när man skriver den sortens artiklar.

Ja, det var ju själve fan. Min reaktion så här långt har nog synts på Twitter och i någon kort kommentar. In short: jag är helt ställd. Fascinerad, förvånad, förfärad. Inte över att få en släng av sleven - det kan jag leva med - utan av hur oerhört grund den här texten känns. Debatten gick ju hög just när Chris var i Sverige, och jag vet inte vad jag kan förklara tydligare nu än då... Men det är klart att det måste komma en text. Det måste det ju...