Det är den 22 juli 2011, det har börjat kvällas och i strandkanten på Utøya utanför Oslo står Line, 16, från Harstad. Uppe i tältet några hundra meter därifrån ligger den senaste boken i Twilight-serien halvläst. Det är något med kärleken mellan Edward och Bella som liksom inte vill släppa greppet om Line. Men just i kväll har Line inte riktigt tid att tänka på Bella. Just i kväll, ja alldeles nu faktiskt, håller Line på att dö.

Hur du än vill fara fram med retoriken, hur hårdhänt och onödigt strängt du vill hamra fast budskapet på världens dörr att Utøya är ett terrordåd så kvarstår ett faktum, att när du dekonstruerar terrordådet är det en hel rad kallblodiga och bestialiska mord. Så, varför är det så viktigt vad vi kallar tragedin? Varför tar till synes kloka och kunniga människor nästan till skrikgråten för att det här ska stämplas som ett terrordåd och aldrig benämnas vid något annat namn?

Skälen är många – några kommer att säga att det viktigaste är att terror-begreppet har tagits gisslan av islamofober och gjorts synomymt med muslimer och islamistiska handlingar så det är viktigt att stämpla det här som terror för att gärningsmannen i själva verket kommer från just de islamofobiska och högerextrema kretsar som gärna pekar sitt fula finger på islam för allt ont och våldsamt i världen. Det är ett gott skäl.

Andra kommer att säga att det är viktigt för att målet för handlingen var unga politiskt aktiva människor och att dådet därför var ett angrepp mot demokratin. Det är också ett gott skäl för att kalla det här för terror.

Några ytterligare kommer att vara ännu sakligare och faktiskt peka på att Anders Breivik själv har gjort det i akt och mening att skaka om det demokratiska samhället och det politiska styre han har riktat spetsen av sitt hat mot. Det är ett minst sagt gott skäl, för det var en terrorhandling.

Men det finns ett skäl till, till varför så många av oss vill – nej, måste – få utropa det som terror. Eller, det är egentligen tre skäl, hos många av oss till förväxling sammanbakade till en märklig och ganska jobbig reaktion. Det är nämligen följande – om det är terror, då berör det oss alla. Och då berör det mig – och då har jag rätt till den här vanvettiga sorgen och förtvivlan jag känner. För jag känner ju inte Line. Eller Petter. Eller Natalie. Eller Mahmoud. Hur kan jag sörja så förbannat för människor jag inte känner? Hur kan jag känna så här???

Jo, för det är terror. Och det är ett angrepp mot det öppna samhället. Det är ett förbannat, fegt, perverst jävla angrepp på det jag står för. Så jag får gråta, jag får sörja, skrika och begära vedergällning.

Men terror är en sak till – det är en arketyp. Terror är som vampyrer – övermäktigt, omöjligt att förstå, vansinnigt och ondskefullt. Men vampyrer går att bekämpa – med kors, vigvatten och träpinnar, ett rent hjärta och goda avsikter. Vem som helst kan döda en vampyr, bara du slår till på rätt ställe och fortsätter vara människa och inte faller för frestelsen. Terror är likadant – det kan vi bekämpa med mer kärlek, mer öppenhet, mer demokrati, ja mer av allt det goda i samhället. När statsminister Stoltenberg predikar mer öppenhet i demokratins kyrka då känner vi att vi kan lägga motvärn mot terrorn, mot de krafter som försöker förgöra oss. Då känner vi oss redan som en del i kampen mot det onda, oavsett om vi inget har gjort.

Men galenskap – det har vi inget medel mot. Vi kan inte stoppa galenskapen genom att inte bjuda den över tröskeln. Och galenskap bor där terror inte bor – den bor i grannhuset, hos din bror, hos chefens son, den bor överallt. Så låt oss för allt i världen be för att det här inte är galenskap. För den biter ingen röst i ett val på, inget engagemang i en samhällsfråga, ingenting.

Det som Anders Breivik gjorde i Oslo och på Utøya var en terrorhandling, det har vi konstaterat. Men vi kanske också ska vara ärliga med att terror och galenskap inte är uteslutande storheter – och samtidigt att de inte kräver varandra. Jag är fullt övertygad om att Breivik begick ett terrordåd – men jag är också fullt övertygad om att han är en galen massmördare. Och oavsett om det var ett angrepp mot demokratin så var det en match med bara en spelare. Ingen av de mördade på ön hade matchställ på, ingen stod på barrikaderna för att försvara sig mot ett angrepp – alla blev mördade av en galen gärningsman. Och jag tycker att alla de drygt 80 offren på Utøya förtjänar sin egen elegi – inte som en del av demokratin, som ett offer för terror. 85 unga människor, med drömmar och förhoppningar, med planer och tankar mördades. Och när Breiviks kula öppnar halsartären på Line, 16, favoritfilm ”Eclipse”, kär i Tom, matte till taxen Tokio och sliter livet ur henne – då är det inte demokratin som dör, det är en 16-årig flicka och det offer hon tvingas göra behöver inte ikläs stora ord som terror och demokrati, det är lika jävla sorgligt ändå.

Så, behöver du hitta en klangbotten för din sorg. Tänk då på de planscher som sitter uppe i 85 ungdomsrum runt om i Norge och som för alltid kommer stå som brinnande märken för ett barn som aldrig kom hem. Tänk på de mobilnummer som finns sparade hos tusentals andra unga, nummer till en vän som har tystnat. Tänk på de skolbänkar som står tomma när hösten kommer. Tänk på det – så ser plötsligt frågan om terror eller galenskap rätt futtig ut.

* Alla namn och historier i den här texten är påhittade. Jag är säker på att verkligheten innehåller betydligt sorgligare saker än jag kan tänka på.