Artikelkommentarer är helt ointressanta. Det är för att artiklar är helt ointressanta. Det som är intressant är däremot den journalistiska processen – men den får läsarna vare sig se eller kommentera. Och problemet med dagens debatt om kommentarsfält är att alla verkar anse att journalistiken som vi ser den är intresserad av kommentarer. Men det är den inte.
Debatten om artikelkommentarers vara eller inte vara rasar vidare – och nästan varhelst den förs kännetecknas den av en av två saker: Antingen försöker den omfatta saker alldeles för mycket eller alldeles för lite. I det förstnämnda lämnas vi med en genomrutten dikotomi i valet mellan censur och yttrandefrihet – inget av vilka begrepp har med det här att göra. Och i det sistnämnda blir det en debatt om huruvida läsare är dumma i huvudet eller om det bara är så att reportrar lägger för lite tid att svara på inlägg i kommentarsfältet.
Det här har jag kallat för banal problematisering vid några tillfällen på Twitter. Och det jag menar är följande: Vi måste söka orsaken till vår enorma oförmåga att hantera läsarkommentarer och den där omhuldade interaktiviteten betydligt djupare i vår journalistiska själ än i dagens skiftschema eller den teknik som väljs för inloggning eller inte inloggning på den sajt vi skriver för.
Förenklad debatt utan framåtdrift
Låt mig klargöra några saker. Jag tycker mycket klokt sägs om hur vi måste ta större ansvar för det som sägs i mediernas namn. Jag tycker också att det på sina ställen har synts en ärlighet kring att i många fall har artikelkommentarer faktiskt varit en rent ekonomisk åtgärd (de genererar sidvisningar). Men jag tycker fortfarande att debatten är kraftigt förenklad och inte kommer leda framåt.
För oavsett om vi vässar tekniken och avsätter tiden måste vi svara på följande fråga: Är vi beredda att få den allra jävligaste kommentar som en journalist kan få? Är vi beredda att få den där kommentaren, det där inspelet, det där påpekandet som gör att det inte ens blir en artikel? För märk väl – vi pratar alltid om artikelkommentarer, vi pratar aldrig om journalistikkommentarer, eller mediekommentarer – för vi hänger upp oss på artikeln. Så, om artikeln aldrig blir skriven – är vi då inte journalister? Tvärtom, menar jag – det bästa journalisten kanske är den som aldrig mer skriver en artikel.
Svart på vitt är dålig debattgrund
Vi måste umgås med följande, och ni får tycka det är lite enahanda och hårt formulerat, men det är så att den journalistiska yrkestradition som är allstädes närvarande på våra redaktioner är inte att skriva saker som ställer frågor och öppnar böckerna – det är att skriva sånt som ger svar och avslut. Journalister skriver för papper – och i papper får det inte vara oavslutat eller oklart, svart på vitt betyder inte ”kanske” eller ”ungefär”.
Men det är på vägen fram till avslut som det intressanta – och lovande finns – nämligen den journalistiska processen. Att det sedan blir en artikel, fine, men det är inte det värdeskapande.
Artiklar är inte värdeskapande – artikelkommentarer därför värdelösa
Jag har personligen en stark åsikt om framtidens journalistiska medier – och den står i bjärt kontrast till vad som görs i dag. Jag tror att de som kommer att komma vinnande ut på andra sidan gör en av två saker – eller kanske båda. De vänder ut och in på begreppen och gör processen till den säljbara enheten – eller de gör förpackningen till den säljbara enheten. Artiklar – det som i dag är det som säljs – är inte en säljbar vara i framtiden.
Men så länge vi i första hand producerar artiklar och ”säljer” dem styckvis så är hoppet om fruktbar läsarmedverkan litet. Och så länge som vi fortsätter be om kommentarer till slutna böcker och avslutade resonemang får vi nog fortsätta vada genom skiten efter värde. För vilken redan färdigskriven artikel har någonsin blivit bättre av inläggen i ett kommentarsfält – med undantag från småredigeringar och faktafel. (Sånt som man skulle kunna erbjuda läsarna mycket vassare tekniska verktyg för att återkoppla kring.) På riktigt – när har det på allvar blivit bättre när vi ber om kommentarer långt efter vi har bestämt oss. Det är själva sinnebilden av en bjudning med armbågen och det spelar ingen roll om Facebook eller förhandsmodering lanseras som lösningen – det kommer ändå inte att generera långsiktigt värde.
Inga likhetstecken mellan journalistik och produktion
Vi tar det i färre och färre ord: Läsarmedverkan kommer inte att fungera så länge vi i vår journalistroll inte vill ha någon läsarmedverkan. Och läsarmedverkan kommer inte att fungera så länge som vi sätter likhetstecken mellan journalistik och produktion.
Om vi inte öppnar öronen innan vi vänder bort blicken spelar inga system i världen någon roll.
Jag har, precis som många andra, massor med tankar kring hur en öppen process för journalistik skulle kunna se ut. En process där läsare och journalister tillsammans utformar slutresultatet, en process där läsarna med lite tid och mycket kunskap i ämnet samarbetar med journalister med mycket tid och lite kunskap i ämnet. Journalistikens unika egenskap är inte vad som kommer ut av den – det är hur man går tillväga, att man kollar saker en extra gång, att man gör sig omaket att ringa en person till, och så vidare, och så vidare.
Riktigt läsarmedverkan ställer allt på huvudet
Men det här är inte ett blogginlägg som skrivs för att ge några svar – det är ett blogginlägg som handlar om att ställa en fråga, nämligen: Är journalistiken verkligen intresserad av att höra vad läsarna tycker? Och jag är inte intresserad av de politiskt korrekta svaren, jag är intresserad av vad som de facto sker på redaktionerna dag ut och dag in. För om svaret är vad jag tycker mig se tydligt så spelar det som redan sagt absolut ingen roll om man får lägga en halvtimme per dag på att kolla sina kommentarer – för bland kommentarerna till en slutsats kommer föga lite värde att finnas.
Att på riktigt tillåta läsarmedverkan betyder två saker. Att gå rakt emot den nu förhärdande journalistrollen och att gå rakt emot den nu förhärdande digitala medieaffären. Men, å andra sidan, senast jag kollade var det ingen som tyckte att de var värda vatten ändå. Så, vad i hela världen väntar vi på?
Och ja – jag är fullt villig att om två år titta tillbaka på det här inlägget och få höra att jag hade fel. Att de åtgärder med avanonymisering och tid avsatt för reportrar att läsa kommentarsfälten har lett till en bättre journalistik, en bättre produkt och en bättre medieaffär. Men jag kommer inte att ligga sömnlös av oro för att bli överbevisad.
