Det stormar kring medierna. Affären är hotad på sätt vi knappt kunde tro i våra mardrömmar. Och mitt i stormen står journalistiken – själva ryggraden i nyhetsmedia och den mast vi surrar oss vid när vår existens ifrågasätts. Inte kan vi väl ha ett samhälle utan journalistik? Jo, utan den här journalistiken blir det nog så bra så.

Det här ett stycke skrivet i viss utmattning över begreppsglidningen i hela betaldebatten. En debatt som i så många stycken bygger på ett möjligen falskt dilemma – nämligen att journalistiken är oantastligt och tvivelsutan samhälleligt viktig och därför måste systemet som bekostar den räddas. Jag är inte så säker.

De senaste dagarna har flera kloka personer dragit en lans för hur viktigt det är att rädda medierna för att rädda journalistiken. Save the media – save the journalism, om man pratar Heroes-språk. Bo Hedin säger i ett inlägg på Mindpark.se:

”Men ställt mot det alternativa scenariot att vi i de traditionella medierna inte längre han ekonomiska resurser att bedriva kvalificerad journalistik. Visst, den alternativa mer idealistiska medievärlden skulle klara en del av uppdraget. Public service en del. Andra nya aktörer en del. Men allt? Nej, det är naivt att tro.”

Martin Jönsson pratar i sin blogg på SvD.se om ”framtidens journalistik”, som en frukt av att förstå vad läsarna vill ha. Helt korrekt. Men också i ordalag som:

”Vi har gjort djupgående kanalanalyser, bedrivit organisationsprojekt, varumärkesprojekt, gjort inspirationsresor, testat nya arbetsmetoder, tagit fram provtidningar och lysnat på fokusgrupper. Men framför allt har vi pratat om den moderna journalistiken och hur en dagstidning – en gammelmedieprodukt på döda träd! – kan bli ännu mer relevant, angelägen och engagerande, i ett ständigt växelbruk med nät och mobilt.”

Låt mig ta bladet från munnen ganska ordentligt här. Journalistik är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli en affär. Den är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli definierad av vilken teknik som används för distribution. Journalistik har inte ett organisationsschema och en kostnadsmassa.

Journalistik har varit en del av affären medier – och medier har distribuerats. Martin Jönsson talar däremot väldigt sant när han pratar om läsarna – deras behov definierar journalistik.

Så, vad fan är journalistik då?

Så, vad är då dagens – och gårdagens – journalistik? Jo, den är vår kollektiva jämlike mot samhällsmakten. Den är vår ”crowdsourcade” ledamot i ett parlamentariskt samhälle. I Sverige är det 349 ledamöter i riksdagen som stiftar lagar och styr landet. De är våra ombud i den lagstiftande och verkställande statsmakten. Journalistiken har agerat på uppdrag av oss som granskare av parlamentariskt makt. Journalistiken har agerat på ett mandat av pengar – vi har gemensamt byggt en supergranskare. Genom att köpa tidningar och titta på annonser har vi gemensamt finansierat vårt ombud – den tredje statsmakten.

Nu pratar vi om att rädda den här journalistiken genom att rädda medierna. Och det är inte långsökt, för medierna – tryckpressarna och affärsmännen – möjliggjorde journalistiken (som vi känner den) födelse. I ”The Invention of Journalism” av Jean K. Chalaby kan vi lära oss att journalistiken i sin nuvarande form uppstod när tidningarna blev en affär, när de gick ifrån att vara politiska pamfletter till att agera på en konkurrensutsatt marknad där massans intresse var hårdvaluta. Så, vår samhällsgranskande journalistik föddes av pengahungriga mediemän som genom att sträcka upp ett långfinger i ansiktet på makten vann massornas intresse och hjärta.

Journalistiken växte upp, började röka och flyttade hemifrån.

Åren gick och journalistiken och medierna frodade. Journalistiken fungerade och en ny självbild skapades – en där affären medier och verksamheten journalistik gled ifrån varandra och mediehusen också hittade andra komponenter i sin mix; underhållning inte minst. Så, journalistikens självbild blev den sista bastionen av ansvar i en värld berusad av kapitalism. OK, inget fel i det alls, faktiskt.

Fler år gick – och fokus på intäkter och affär ökar hos mediehusen. Det stärker journalistikens vilja att agera motpol till det kapitalistiska. Och här någonstans sker något. För där mediehusen inte bara svarar upp mot inre tryck på mer profit – så svarar de också upp mot ett yttre tryck från läsare och publik om andra behov. Men journalistiken tappar kontakten med läsarna. Och det börjar gå fullständigt överstyr.

En viktig, viktig del saknas.

Kort avbrott. Ekosystemet för journalistik ska se ut så här: Läsare–Journalistik–Makt. Men under ganska många år har Läsaren varit borta ur ekvationen. Journalistiken har lyft sig själv över Läsaren och bara svarat inför sig själv. I korta drag har Journalistiken och Läsaren glömt bort varandra. Journalistiken har glömt vem Läsaren är – och Läsaren har glömt vad Journalistiken är bra för. Journalistiken har helt enkelt fått definiera sig själv – och när den gör det devalveras den ruskigt fort.

Vi kan lyssna på läsarna. Bra. Då kanske vi kan återvinna något av det förlorade förtroende för journalistiken och på så sätt hjälpa till att rädda medierna. För tro mig – det är inte genom att rädda medierna vi kommer att rädda journalistiken. Det är genom att rädda journalistiken vi kommer att rädda medierna. För att det förtroende vi vinner tillbaka gäller bara DEN HÄR journalistiken.

Digitalisering, demokratisering och marginalisering.

Vi tar en liten svängom i samhället. Ett samhälle som blir mer och mer digitaliserat. Något som inte handlar om att läsa nyheter på webben – utan handlar om en genomgripande förändring av hela samhället. Vår kontakt med myndigheter blir digital, samhällsinstitutioner kan hålla öppet 24 timmar om dygnet tack vare digitalisering, vi kan göra våra röster hörda och känslor synliga på helt andra sätt. Så, vad är det som säger att vi kommer att leva i ett ombudssamhälle om 20 år? Är det helt omöjligt att vi helt enkelt skrotar det parlamentariska systemet och alla sitter i plenum – helt digitalt och i realtid? Låter det konstigt? Visst, men det hade nog låtit rätt så jävla mycket rymdfilm om man 1989 hade sagt att de flesta svenskar kan deklarera genom en sån där yuppienalle om 20 år.

Så, om det inte finns en parlamentarisk ombudsmakt – varför måste det finnas en ombudsgranskare? Om det inte finns ”big government” – varför ska det finnas ”big journalism”.

Algoritmer är den nya journalistiken. Varför inte?

Låt mig understryka den här punkten väldigt, väldigt noga. Det finns mycket som talar för att granskningen av det demokratiska samhället kommer att vara algoritmernas jobb i framtiden – inte journalistikens. Och ju mer energi vi lägger på att bevara DEN HÄR journalistiken, desto svårare får vi att skapa den nya. Många tror att det är mediehusen som är sämst på att förstå de disruptiva krafterna – jag vill påstå att det är journalistiken som är sämst på det. För journalistiken lever kvar i myten om den goda kraften. (Ja, det finns ett höger-vänster-perspektiv i det här, det finns ett socialism-kapitalism-perspektiv – som är helt skapat av journalisterna själva.)

Det här är väldigt nära punkt sju i Judy Sims redan legendariska blogginlägg. Ett inlägg som Joakim Jardenberg har sammanfattat punkterna i här. Så, jag håller med.

Vill du verkligen rädda DEN HÄR journalistiken?

Jag är livrädd för allt snack om att journalistiken måste räddas. Journalistiken är som en livbåt – om floden torkar ut har livbåten spelat ut sin roll och kan lika gärna vittra sönder och försvinna. Irrelevant journalistik är just irrelevant, den har inget existensberättigande.

Snacket om betalväggar handlar inte om att rädda journalistiken, det handlar om att rädda medieaffären. Så, nästa gång någon lägger tyngd bakom hur viktigt det är att rädda medierna för journalistikens skull, fråga dig själv – vill jag verkligen rädda den här journalistiken. För så länge som vi inte vågar ta den diskussionen så är vi på väg ingenstans i en väldig fart. Och det enda som är naivt att tro, för att parafrasera, är att den här journalistiken klarar av det nya samhället.

Distribution och produktion av relevant journalistik kommer alltid att vara en bra affärsidé. Dito med irrelevant journalistik – en dålig affärsidé. Så, kanske ska vi fundera på att hitta bra journalistik i stället för att hitta bra affärsidéer ett tag. Någon polett kanske trillar ner hos någon. Så låt oss: Save the journalism – save the media i stället.

Min gamle chef Anders Gerdin brukade säga att det var två saker som människor hade svårt att förstå med tidningsmakeriet. Det första var utgivarfrågor – och det andra var hur det kunde komma sig att texten alltid gick jämnt ut i botten av sidan. Well, det andra är en diskussion vi inte ser mycket av på nätet. Men tyvärr ser vi inte tillräckligt mycket av det första heller. Men vi kanske borde försöka ändra det.

Häromdagen blossade en mindre, förmodligen mycket mindre, storm upp på Twitter och på en del ställen runt om i bloggvärlden. Frågan gällde ett inlägg om modebloggare (inlägget uppdaterat med hänvisning till andra postningar) och var, åtminstone i mina ögon, ett inlägg som lämnade en hel del i övrigt att önska. Speciellt eftersom skribenten, Niclas Strandh, har ett grundmurat gott rykte i nätvärlden och i mitt tycke är en av de mer relevanta och gedigna bloggarna. Jag var ganska vokal i min kritik av det här inlägget på Twitter – vilket ledde till en lång diskussion mellan framförallt mig och Niclas men också med flera andra inblandade.

I den här diskussionen berördes ett antal olika spår; manligt maktspråk, unga tjejers rätt att uttrycka sig och framförallt om hur man får behandla människor på nätet i största allmänhet. Jag har själv, i likhet med alla andra tröttsamt heteronormativa, lätt medelålders och hyfsat medelklassiga män en blind fläck för patriarkala tendenser. Vi är många som är så jävla själverkänt jämlika att vi inte behöver förstå vad vi gör fel – vi säger ju att vi är jämställda. För mer begåvade åsikter om detta så läs vad Julia Skott och Sofia Mirjamsdotter har postat i ämnet.

Min ingång i debatten handlade snarare om att det var ett dåligt utgivarbeslut – och jag kallade inlägget för taskigt och även att det var ett översittarinlägg. Och när diskussionen var som mest intensiv märktes en ganska tydlig uppdelning i för och emot mellan människor i publicistiska yrken och nätlibertarianer med annan bakgrund. Den här känslan var ganska tydlig under kvällen när diskussionen ”rasade” och jag lovade att jag skulle skriva i längre form om varför jag tog en så hård stans mot den här publiceringen. Det är detta inlägg.

Begreppen är viktiga.

Det blir också tydligt, när man diskuterar sånt här, att det inte på långa vägar är självklart om vad som är vad i den bransch jag är i – den bransch som lyder under tryckfriheten. Så, ursäkta mig alla som redan vet – men här är en kort begreppsgenomgång.

För det första är det inte journalistik vi diskuterar när vi pratar om utgivarfrågor – det är själva publiceringen av material. Om det materialet är en frukt av journalistiskt arbete eller inte är inget som vare sig tryckfrihetsförordningen eller de etiska reglerna för branschen tar hänsyn till.

De etiska regler som vi försöker leva efter är inte i lag reglerade, de är självpåtagna och syftar till att vårda den unika tryckfrihet som vi har i Sverige. ”Brott” mot de här reglerna kan självklart också leda till laga påföljd men de är inte där för att rädda utgivare från fängelse – de är där för att upprätthålla det förtroende som finns i tryckfrihetsförordningen.

Dessutom är det så att när man försöker prata om journalistik och utgivarfrågor som samma sak hamnar direkt i logiska motsättningar – journalistiken kan sägas vara utan avsändare, där ska fakta och utsagor berätta historien och målet, det ouppnåeliga, handlar om objektivitet. När det gäller utgivarfrågor är vem oerhört viktigt. Det är därför som ansvarig utgivare måste finnas, för att någon ska ställas till svars. Så, återigen: en tidning, ett radioprogram eller en nätsida är inte journalistik, det är utgivning. Om sedan det som utgör innehållet är en frukt av journalistiskt arbete – det är en annan fråga. Däremot finns det tydligt uttryckt i frågan om utgivarskap att man ska sträva efter rättvis och korrekt rapportering.

Ytterligare en fråga, som förvisso ofta hamnar på ansvarig utgivares bord men hos denne i egenskap av arbetsledare, är frågan om yrkesetik. Ofta höjs röster om att reportrar går hårt fram mot anhöriga vid tragiska händelser och svinar i största allmänhet. Det här är en allvarlig fråga – men det är inte en utgivarfråga. Utgivarfrågan handlar helt och hållet om det material som publiceras. Däremot tar yrkesetiska nämnden hand om frågan om HUR man har jobbar.

Varför är det här viktigt?

Det korta svaret på frågan ovanför är följande: Om vi inte, traditionella medier såväl som bloggvärlden, tar ansvar för HUR vi säger saker så kommer VAD vi säger att bli mindre värt. Det är otroligt viktigt att man hela tiden ser till att källor är korrekt citerade, att man kollar och dubbelkollar fakta och att man håller huvudet ovanför den etiska ytan. För det är inte bara viktigt att ha rätt – det är också viktigt att göra rätt. Det finns de som alltid kommer att mena att ändamålen helgar medlen och att sanningen måste fram till varje pris. (Ett pop-ord är konsekvensneutralitet, men det handlar inte om att man får göra vad som helst för att berätta historien, det handlar om att man inte ska avstå från att berätta historien av hänsyn till konsekvenserna av berättandet. Vilket är en viktig distinktion.)

Om bloggvärlden ska, vilken den ska, vara en viktig del av det demokratiska samhället så krävs det att vi alla, som skriver, faktiskt är våra egna ansvariga utgivare. Vi kan inte – som var fallet med det här inlägget – använda vem som helst för att berätta en historia som vi själva anser vara viktigt. I diskussionen på Twitter yppades saker som ”med rättigheter kommer skyldigheter” och ”legitimering av häcklande”.

Det handlar inte om bra – det handlar om rätt.

Märk också följande – ingen utgivardiskussion handlar om huruvida det publicerade är bra eller dåligt – ur någon form av kvalitetsdiskussion. Det är annars populärt att blanda in sådant i utgivarfrågor. Men det är en väg som inte är framkomlig – om inte diskussionen är om kvaliteten i att höra båda sidor eller att ge korrekta fakta. Men frågor om urval av ämnen (kändisar, silikonbröst eller fotbollsövergångar) är inte en del av detta. Vi har kämpat som fan för rätten att få skriva spaltmeter om allsången på Skansen.

Bra skribenter kan vara dåliga utgivare.

Det är inte bara i bloggvärlden som det finns människor som brinner så jävla hårt för att få säga precis det de själva vill att det inte är ”rätt” enligt våra gemensamma regler – de finns på alla redaktioner. Och här måste man tillämpa ansvarighet – på tidningen finns en chef (som har en chef som har en chef) som säger till att det här inte är OK. Men för många av oss som bloggar finns ingen annan än vi själva. Och ju mer vi ruckar på de regler som har tjänat oss väl för att inte tryckfriheten ska ifrågasättas desto mer av vår rätt att skriva fritt riskerar vi. Tryckfriheten är vittomfattande – den tillåter oss att skriva, säga och trycka nästan vad som helst utan större risk för repressalier. Men en fullt utblommad användning av den här friheten skulle göra människor oerhört illa – och människor skulle se till att friheten skulle kringskäras. Och med en kringskuren frihet försvagas demokratin. Märk väl, floskeln frihet under ansvar är sällan mer sann än här.

Det fanns någon form av underliggande poäng med Niclas Strandhs inlägg – och den poängen är till och med ganska bra. Men den är framförd på ett taskigt och dåligt sätt – och hade kunnat framföras mycket bättre. Men att göra det ”rätt” är jobbigt och tar tid. (Och låt oss konstatera detta, vad många talar om som den stora faran med att ”journalistiken inte kan finansieras” framgent handlar om inte om att historierna inte kommer att berättas utan om hur historierna kommer att berättas.)

Läs också vad Kicki Norman har skrivit om ett annat tveksamt ”utgivarbeslut”. Kanske från ett mer väntat håll men icke desto mindre en genomgång av ungefär samma sak.

Så, vi är alla tillsammans både givare och tagare av tryckfrihet. Men ju fler som tar desto mindre kommer vi att vilja ge – så att vårda tryck- och yttrandefriheten måste vi tillsammans göra. Och det gör vi inte genom att använda ”oskyldiga” bloggare som exempel på ungdomens förfall. Jag lämnar det här ämnet med paragraf 15 ur ”Etiska regler för press, radio och TV – som är direkt tillämpligt på det inlägg som satte i gång diskussionen:

Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Det råder upprördhet bland många mediebloggare för att Rolf van den Brink har yppat negativa åsikter om Mindpark och Joakim Jardenbergs nya bloggprojekt. Jocke själv svarar både här och där. Erik Starck drar också en lans.

Visst av det van den Brink skriver – här och här – är absolut sant. Han har rätt i att det kommer att knytas vänskapsband som kommer att leda till professionella relationer. So. Fucking. What? Varför pissa på det här sättet att samverka och samtidigt omhulda nätverkande i mingelform eller på konferenser och events? Ingen aning.

Men det som fångade mitt öga specifikt i det här var följande formulering av van den Brink.

Jag har bara försökt berätta att bloggar är enkla hemsidor och bloggare oftare sitter på läktaren och kommenterar än är nere på planen och spelar.

Yo, Rolf, du säger dig vara journalist – eller om du kallar dig reporter – du ska fan stanna på läktaren. Det är ditt jobb. Så, varför har du ett problem med att andra gör det? Eller vänta, svarade jag just på det?

Det slår mig helt plötsligt. Vi har missat en oerhört viktig del av hela debatten kring upphovsrätt – nämligen verkshöjdsbegreppet. I dag passerar vad skit som helst den låga ribba som är verkshöjd inom lagstitningen. Så, en knasboll med en kazoo och ett nödrim är berättigad till ersättning till sisådär 70 år efter sin död. Inte undra på att vanligt folk vill ladda ner, prova på och göra om innan de betalar för något. Här är en, något skämtsam, lösning på både innehåll och ersättning.

Kanske skulle vi låta vanligt folk – användarna – själva rösta om verkshöjden i något. I dag röstar vi i någon mån om vad som är värt att betala för – till viss del genom illegal nedladdning och spridning – genom marknaden, vi röstar med fötter och plånbok. Men vi borde få ”rösta” om även den ideella upphovsrätten för att ingen skit ska passera nålsögat. När det väl är över på andra sidan så betalar vi för det. OK?

1. Affärsmodellen

Vi skapar en enorm kooperationsverksamhet som vi alla pitchar in till – ett STIM ägt av konsumenterna. Alla betalar en årlig avgift om typ 5 000 kronor som sedan ska delas tillbaka till upphovsmännen. Men vi förbehåller oss alltså rätten att definiera verkshöjd, ingen skit ska in genom våra dörrar.

2. Innehållet

Vi har ett representativt smakråd som bestämmer vad som släpps in – vad som bedöms ha verkshöjd – och sedan får mängden användning (streaming, nerladdning etc) bestämma hur mycket som delas ut till varje upphovsman.
Det här smakrådet definierar alltså från användarhåll vad som har verkshöjd, för kan ”säljarna” kräva att få bestämma hur mycket något är värt och var och när vi får köpa något så kan vi kräva att få bestämma om det är värt lagskydd.

3. Uppföljning

Det material som bedöms av oss ha verkshöjd får proportionerligt mot popularitet dela på de pengar som kooperativet tar in från våra medlemmar. Det är en rent matematisk delning – det som är inne i systemet är inne i systemet så att säga.

Upphovsfel – ett nytt begrepp

För de verk som av vår screening bedöms vara extra lite värda verkshöjd utdömer vi upphovsfel. Då får upphovsmannen betala in pengar till systemet i hela sin levnadstid och i ytterligare 70 år efter sin död.

Verkar det här oseriöst – det är det också. Till största delen. Men i en tid när man från branschhåll desperat försöker få upphovsrättslagstiftningen att agera affärsmodell för den verksamhet man bedriver så kanske vi ska tillåta oss att se problemet från andra hållet också.

Världens största slavägare är drömmen om framgång. Face it, på nätet som på andra ställen så misslyckas de flesta. Men det är misslyckanden som hejas på av ett ekonomiskt system som premierar risk för stor belöning. Ett Free-tänk riskerar att erodera hela den ekonomiska basen för utveckling.

Det finns fler punkter att spinna vidare på – och det kommer jag att göra. Inte minst ska jag borra mig ner i implikationerna av vad Free skulle innebära för människors möjlighet att få utkomst av sin verksamhet. Något som Anderson miserabelt misslyckades med att adressera i sin replik till Gladwell. I hela den idealisering av gratisbegreppet som Anderson gör finns behovet av en underliggande samhällstruktur som möjliggör centraliserade resurser, lika delning och annat trivsamt som vi förknippar med Marx och Engels. Väl så, men knappast vad Anderson är ute och far efter.

Men en väldigt relevant – och i allra högsta grad närvarande – poäng är att det bränsle som i dag föder stora delar av produktutvecklingen på nätet, riskkapitalet, skulle försvinna. Ingen vill investera i en produkt som från början bygger på att det är andra produkter/intäkter som ska få runt affären. Hur investerar man i ett sånt koncept – för i Andersons ögon är det ju så att affären kommer till en, snarare än tvärtom.

Och med riskkapitalet satt ur spel är marknaden (vilken marknad det än må vara) nästan omöjlig att slå sig in på. Jag vet inte om Anderson medvetet eller av obetänksamhet skulpterar en ”affärsmodell” som på så många plan går stick i stäv med den demokratisering av affärer som hela hans Long Tail-koncept gick ut på.

Ta exemplet med Googles annonsaffär. Google är i stort sett ensamma i att tjäna pengar på den marknaden och ren och skär skala (se artikeln om Freee vs skala) gör att det går ihop. Hur kan någon annan tjäna pengar på en sådan marknad? Endast ett fåtal aktörer på en Freemarknad kan hitta tillkommande intäkter kring sin tjänst för att täcka upp den kostnad som verksamheten innebär. Här finns inte längre möjligheter för mindre spelare att täcka sina kostnader – och alltså blir satsningen för att nå ledarskap enorm. Det här är fullständigt banalt – det är hela fundamentet bakom diskussionen om disruptiv utveckling. Men på något sätt har Anderson lyckats bortse från det faktum att möjligheten att få tillbaka sina pengar från en viss investering är vad som driver riskbenägenhet.

Läs de andra delarna i serien:
Free/Intro: När Chris Anderson föll från himlens höjder
Del 1: Free är ingen affärsmodell – det är ett marknadsläge
Del 2: Free kräver skala. Skala är Frees fiende.
Del 3: Nästan Free är inte Free.

Anderson gör, vid ett flertal tillfällen, en stor poäng av ”the penny gap” – ett uttryck som myntades av riskkapitalisen Josh Kopelman. I korthet vill Anderson påpeka hur stor skillnaden är mellan ”nästan” Free och Free. Det köper jag fullt ut. Men Anderson får tyvärr stora problem att försvara ”gratis” när han tittar bakom ytan på sina exempel.

Problemet med diskursen är ju att i realiteten är inget givet exempel, ej heller något tänkbart exempel förutom andning och luft, helt gratis. Man kan isolera Free till vissa delar av en kedja – och låtsas som att det är hela bilden. Det är det som Anderson till viss del gör och där han nästan är bedräglig. Låt mig förklara.

Det Anderson menar är Free – är gratis för slutanvändaren. Ingenstans gör han gällande att samma regler om gratis användning och/eller tillämpning ska gälla för producerande part.

Igen – konsumtion av en tjänst ska vara gratis. Hur produktionen av samma tjänst ska åstadkommas passerar Anderson ganska hastigt med formuleringar som ”At a certain point, they’re cheap enough to be safely disregarded.” Och gör en,  helt felaktig, analogi med den grekiske filosofen Zenon från Eleas paradox om att man aldrig kan tillryggalägga en sträcka eftersom man alltid halverar sitt avstånd till målet. Det här är filosofi, gammelgrekisk sådan icke desto mindre, och har väl kuriosavärde. Men det är också allt. (Naturvetenskapen har sedan dess gjort några definitioner som gör Zenons paradox tämligen banal – och ganska felaktig faktiskt.)

Han säger också:

”Even though they may never become entirely free, as the price drops there is great advantage to be had in treating them as if they were free. Not too cheap to meter […] but too cheap to matter.”

Här lämnas vi till Andersons (som spelar konsumentens advokat) utsaga om att kostnaden inte spelar någon roll. Den här punkten möttes av kraftigt motvärn från Gladwell – som påpekade enligt följande i The New Yorker:

”That’s the magic of Free psychology: an estimated seventy-five billion videos will be served up by YouTube this year. Although the magic of Free technology means that the cost of serving up each video is “close enough to free to round down,” “close enough to free” multiplied by seventy-five billion is still a very large number.”

Hur stor är siffran? Ja, om vi antar de mest moderata kostnadsanalyserna för Youtube och ställer dem mot de mest vidlyftiga intäktsdito så uppgår ”nära nog gratis” till en förlust om cirka 1,5 miljarder kronor för innevarande år. Då är humankostnader inte inräknade. Då är inga andra avdelningkostnader inräknade. Så låt oss vara snälla och säga ett par miljarder. Per år. Det är kostnaden för nästan gratis. En lång väg från att vara gratis.

Läs de andra delarna i serien:
Free/Intro: När Chris Anderson föll från himlens höjder
Del 1: Free är ingen affärsmodell – det är ett marknadsläge
Del 2: Free kräver skala. Skala är Frees fiende.
Del 4: Free förgör riskkapital.

En av de allvarligaste bristerna i Andersons argumentation är förhållandet mellan skala och Free. Han lägger emfas vid poängen att om tillräckligt många konsumerar en tjänst – gratis – så kommer det att skapas tillräckligt mycket affärer runtom den här tjänsten för att göra det till en attraktiv affärsmöjlighet. Det låter alldeles utmärkt – och i många stycken korrekt.

Men problemet är att han motsäger sig själv å de grövsta när han berättar hur man skapar skala – eller popularitet. Genom att slösa. Slösa dataresurser på att göra produkten bättre. Och det funkade. Big time.

”The Web is all about scale, finding ways to attract the most users for centralized resources, spreading those costs over larger and larger audiences as the technology gets more and more capable. It’s not about the cost of the equipment in the racks at the data center; it’s about what that equipment can do. And every year, like some sort of magic clockwork, it does more and more for less and less, bringing the marginal costs of technology in the units that we individuals consume closer to zero.”

Men målet för slösarna var att sälja hårdvara – inte att driva ner kostnaden för utvecklade digitala produkter till noll. Och det är bara början på vad som i allt verkar vara en tankemässig jättevurpa. Det stora problemet är nämligen att i och med att hela affärslogiken bygger på skala och popularitet så måste man slösa mer och mer och mer – göra av med mer kisel, med fler transistorer, fler hårddiskar, mer bandbredd, fler konsulter et cetera, et cetera. Allt för att behålla sin relativa marknadsposition. Så, för att fortsätta vara nummer ett – och i många stycken den enda som kan tjäna pengar på intäkter som omgärdar Free – kommer man i allt man gör att skapa en förödande motkraft mot den här glidningen av kostnader till en nivå som man ”tryggt kan bortse från”.

Igen – om ett företag som Youtube skulle ligga still på sin teknisk nivå i skrivande stund skulle kostnaden för att leverera tjänsten mycket riktigt sjunka i ganska god takt. Men att ligga still på en teknisk nivå är i dag samma sak som att springa i full fart bakåt. Så, visst, kostnaden sjunker – men marknaden försvinner.

Youtube blir lätt att använda som exempel då både Anderson själv gör det och inte minst för att Malcolm Gladwell gör det i sin kritik av Andersons bok. Så, låt oss egentligen inte fastna i det. Den här logiken går igen i vilken nätbaserad tjänst eller produkt som helst.

Läs de andra delarna i serien:
Free/Intro: När Chris Anderson föll från himlens höjder
Del 1: Free är ingen affärsmodell – det är ett marknadsläge
Del 3: Nästan Free är inte Free.
Del 4: Free förgör riskkapital.

Anderson vill lansera ”Free” som affärsmodell – han säger så explicit – och han fortsätter att kalla den för det upprepade gånger i tal och text. För den som inte har målat in sig i ett sådant hörn är det uppenbart att Free är en del av affärsmodellen – en marknadsföringsmetod. Inget av de exempel som Anderson kan komma i närheten av att få ihop är gratis.

Free är en affärsmodell lika mycket som fri konkurrens är det – det är en mekanik hos den givna marknaden som varje affärsmodell måste förhålla sig till. Men det ÄR inte affärsmodellen.

Det här är en semantisk kritik av vad han säger – måhända debatterbar vad avser vikt och värde men för mig är sådana här distinktioner viktiga för avtolkningen av vad han säger.

Ser man det som jag gör (som jag kommer att argumentera för) så är Free vare sig nytt eller speciellt annorlunda. Det är av det som hittills är publicerat mycket svårt att förstå hur Andersons modell skiljer sig från det första-fixen-gratis-tänk som har använts i evinnerliga tider.

I det stycke som Anderson publicerade i Wired – tänkt att reta vår aptit för boken – tas ett antal exempel upp på Free-tankens validitet. Tyvärr är de lämnade exemplen vare sig nyskapande eller relevanta.

Vi får oss till livs att artisten Princes ganska uppmärksammade gratisdistribution av sin senaste skiva, Planet Earth, med Daily Mail förra sommaren på något konstaterat sätt skulle vara anledningen till han senare sålde ut 21 shower på 02 Arena senare. Det är indicier som bäst – men förmodligen bara osant.

Exemplet med Ryan Air är ju oerhört märkligt. Det är ju nämligen så att Anderson är mycket tydligt med att gratis och nästan gratis är två vitt skilda saker. Ryan Air är INTE gratis. Så, vad vill du säga med det Chris?

Comcast-exemplet är en mycket simpel korssubventionering – där man skänker bort en produkt för att möjliggöra försäljningen av andra tjänster och låsa in kunderna i en relation och i det här fallet i en teknisk plattform.

Det finns inget i de exempel som Anderson själv tar upp som på minsta sätt gör det han pratar om till en fullblåst affärsmodell. Som en metod för marknadsföring fungerar det säkert – men då slår han ju in öppna dörrar.

Läs de andra delarna i serien:
Free/Intro: När Chris Anderson föll från himlens höjder
Del 2: Free kräver skala. Skala är Frees fiende.
Del 3: Nästan Free är inte Free.
Del 4: Free förgör riskkapital.

När nätgurun Chris Anderson lanserar en ny teori, han kallar det för affärsmodell, så lyssnar hela nätvärlden. Dock finns mycket som tyder på att han den här gången har ägnat för mycket tid åt att förpacka sin vassa omvärldsanalys som en teori och för lite åt att fylla i de logiska luckorna.

Chris Anderson är för många av oss nätarbetare för evigt en hjälte. Genom Wired och inte minst genom sin revolutionerande bok ”The Long Tail” har Anderson gjort sig ett namn som en av de stora affärstänkarna kring den nya digitala ekonomin.

Om några dagar kommer Andersons nästa inlägg i den stora debatten – ”Free” – om affärsmodellen kring gratis. Det finns tillräckligt mycket av boken och diskussionen kring boken ute redan nu för att man ska kunna dra några slutsatser. Eller i mitt fall – en enda slutsats, nämligen att Anderson den här gången har missat utslaget. För där Long Tail-teorin var ett hole-in-one är den här teorin en boll i bunkern.

Redan nu har kritiken på nätet kommit – och hyllningarna i många stycken uteblivit. Den saltaste – och förmodligen för Anderson hittills jobbigaste – salvan avlossades av den likaledes stora ekonomitänkaren Malcolm Gladwell i dennes recension i The New Yorker. Anderson har redan hunit replikera på denna recension och både det faktum att han gjorde det och innehållet i repliken tyder på att han har tagit en kula i benet. En annan stor tänkare kommer dock till Andersons försvar – Seth Godin säger så här: ”Malcolm is wrong”.

Det här är på många sätt synd – för Anderson menar nog egentligen väl, och framför ett antal mycket relevanta poänger i sin diskussion – men han verkar ha lagt för många ägg i den här korgen i jakten efter nästa mästerverk. Det är inget större fel i många av de exempel som lyfts fram. Men Anderson känns så desperat att forma den här rätt fragmenterade floran av lyckträffar, genidrag och stragiska val till en teori att han blir tvungen att lämna en störtflod av logiska luckor.

Omvärldsanalysen rätt – teoribyggandet fel

Redan i min första huvudsakliga kritikpunkt blir det smärtsamt tydligt, för oss som gillar Anderson, att han inte ens får till sina galjonsexempel en gång.

Jag kommer att dela vad jag tycker om Anderson i några olika punkter, som jag kommer att lägga ut en per dag av, nämligen följande:

• Free är ingen affärsmodell, det är ett marknadsläge
• Free kräver skala. Skala är Frees fiende.
• Nästan Free är inte Free.
• Free förgör riskkapital

Jag kommer att lägga upp den första delen direkt efter den här inledningen.

I det här läget ska det poängteras att jag håller med Chris Anderson i enormt stora delar av hans analys av läget. Det är extrapoleringen av läget till en teori och en affärsmodell som jag vänder mig mot.

Teorin om Free kan användas för marknadsföring – absolut – men inte som en fullblåst affärsmodell. För att komma dit har Anderson blivit tvungen att göra en del djärva antaganden som inte visar sig hålla speciellt bra.

Vad tycker ni själva? Ta gärna oskulden av kommentarsfältet och ge er syn på det här.

Läs de andra delarna i serien:
Del 1: Free är ingen affärsmodell – det är ett marknadsläge
Del 2: Free kräver skala. Skala är Frees fiende.
Del 3: Nästan Free är inte Free.
Del 4: Free förgör riskkapital.

Ännu en dag, ännu ett upphovsrättsmål. Den här gången ställs en 31-årig man inför rätta för att på en chatsida som han upprätthöll ha låtit en länk till en ”hemlig” men oskyddad livestream av en hockeymatch publiceras. Det är fullt möjligt att det någonstans i något lagrum finns stöd för ett fällande i det här fallet. Men det allvarliga är det sätt som vårt rättsväsende styrs som marionetter av ekonomiska intressen. Det finns otäcka tongångar i det här – och de andra sentida upphovsrättsmålen – som ger associationer till mörka tider.

Det här är ett kort inlägg i en debatt som många andra för – och gör med betydligt mycket större noggrannhet än vad jag mäktar med. Men det handlar om den 31-årige man som har stämts inför rätta för upphovsrättsintrång för en olyckligt publicerad länk till en nätunik livesändning av en ishockeymatch.

Det finns en eminent sammanställning av allt material som har inkommit till rätten i ärendet och en hel del goda slutsatser dragna av Simon Sundén på bloggen JoinSimon. Så, läs den för bakgrund i frågan.

Jag har gjort det och anslås med någon form av skräck inför det massiva juridiska övervåld som det här målet – och de andra uppmärksammade upphovsrättsmålen – präglas av. Det ska utdömas fängelsestraff hit och mångmiljonböter dit. Det ska tas i med brösttoner om ”allvarligt och kännbart” och det ska plattas till, förgöras och utdömas ”seize to exist”-pålagor.

Otäcka associationer

Inga andra jämförelser ska göras – men vad de här målen får mig att tänka på är ett citat från en olustig källa, som jag inte vill glädja Google med att koppla samman med mitt inlägg. Men ni vet vem jag pratar om. Han skrev i alla fall att ”ju större en lögn är, desto lättare har den att bli trodd” och lite av det rök-och-speglar-tricket utförs nu mitt framför våra ögon. Här blåser man, till perverterade proportioner, upp bilden av den skada man lider av olika intrång, man demoniserar småspelare och man tar våra, i det här fallet, lätt naiva tingsrätter på en ordentlig svängom i taskspeleri-dansen.

Jag tycker att man kan skönja en ganska genomskinlig taktik här – tänk som jänkarna och blås kraven på ersättning fullständigt ur sina proportioner. Om vi kan skapa chimären av att vi lider stor, stor skada av det som har hänt så får vi till slut även med oss sympatierna. Lätt logik, det kan jag köpa. Men de här företagen slår rätt in mot sin kärnmålgrupp – en målgrupp som mycket väl vet att det här är ett ”brott” utan egentliga offer, att ”stölden” är av en vara utan marginalkostnader och att ”gärningsmannen” inte ens har utfört handlingen.

Brott? Javisst. Men straffet, för höge farao!

Jag står inte för brott mot upphovsrätten – så långt allt klart. Och jag tror inte att den som la upp länken på den här sidan inte fnissade lite åt att man kunde snuva Canal Plus på några tior. Jag tror inte heller att svarande i målet inte visste att det här var något som egentligen inte var helt ok.

Men snälla, snälla, snälla C More Television (Canal Plus). Och snälla, snälla, snälla kammaråklagare Henrik Rasmusson. Ska verkligen inte straffet stå i någon proportion till brottet? Men det kanske det gör, när det allmänna och dess åklagare lämnar till privata intressen att definiera brottet, brottets art och brottets omfattning. Det tyska citatet spökar i mitt huvud igen – och jag kan bara hoppas och vädja till rätten i det här målet att lyssna lite mer på vad en annan politisk ledare, den här gången från den ljusa sidan, sa för inte så länge sedan:

”Vi tycker att upphovsrätten ska värnas, men vi vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration.” (Från partiledardebatt i SVT, ”Rakt på med K-G Bergström, 2008-10-14″)

För en gångs skull önskar jag inget hellre än att hela jävla rättssystemet skulle toppridas. Och om Canal Plus gör ekonomiska anspråk i paritet med den egentliga ekonomiska skada de har lidit – typ 3 000 spänn – så ställer jag upp och betalar notan personligen. Så är saken utagerad.

Ska jag verkligen skriva det här? Ska jag verkligen göra det jag tänker göra nu? Ja, jag måste nog. Det här blogginlägget postades på The Pirate Bay (där, jag skrev det!) i går och jag tänker både citera det i sin helhet och länka till originalet. För jag måste säga att jag håller med. Det kan faktiskt inte få gå till på det här sättet – att vi sätter ekonomiska intressen hos film- och skivbolag högre än ens en anständig rättssäkerhetsnivå.

Tydligen har flera medlemmar från Svenska Föreningen för Upphovsrätt anonymt hört av sig till TPB-gänget för att berätta att domaren i piraträttegången hade varit närvarande vid diskussioner om The Pirate Bay i föreningen– före rättegången. Detta skulle självklart vara grund för att belägga honom med jäv och allt vad det innebär.

Med det här inlägget vill jag bara visa mitt stöd för det som TPB-arna själva säger – värna rättssamhället. Så, om någon läser det här och vet mer, hjälp TPB-arna.

Hej alla medlemmar i Svenska föreningen för upphovsrätt.

Flera av er har hört av sig anonymt om att Tomas varit hos er när ni diskuterat oss som sakfråga. Vi skulle behöva att någon av er var modiga och ställde er bakom det ni sagt, även på papper och evt som vittnen i en rättegång.

Det känns lite desperat – men vi vet att det inte gått rätt till. Därför hoppas vi att ni kanske kan sporra varandra. Våga göra rätt!

Ni vet hur ni kontaktar oss. Gör det igen, snälla! Vi kanske har olika åsikter om upphovsrätt men inte om rättssamhället. Värna om det!