Det digitala löftet borde inte vara ”billigare” – utan ”bättre”. Men av någon anledning har många digitala tyckare kommit ur garderoben som någon form av leveranskedjeanalytiker och gnäller om prissättning. Som om kostnader någonsin har varit den enda måttstocken för pris.

Det har skrivits, gnällts och analyserats en hel del kring prissättningen av e-böcker på sistone. Inte minst efter veckans double-whammy med svenska läsplattor från Bokus och Adlibris/Bonnier.

Gängse uppfattning bland digitala cognoscenti verkar vara att prissättningen är åt helvete. Att det är smått sinnessjukt att en e-bok kostar lika mycket eller mer än en pappersbok.

Så här skriver Petra Jankov Picha i sitt inlägg:

”Men man måste nog skärpa sig på e-bokpriserna om de vill ha nån försäljning till läsplattorna. En bok som Snabba cash kostar på Adlibiris 45 spänn för en pocket men för en e-bok får man hosta upp nästan tre gånger så mycket, 119 kronor. Hur tänkte man då? Det kan ju inte kosta mer att tillverka en e-bok än en pocket.”

Henrik Ismarker har samma uppfattning:

”En sak som inte är ointressant är förlagens prissättning på e-böcker. Som läget är nu så är e-böckerna i många fall minst dubbelt så dyra som samma bok i pocketformat. Det är ju helt jäkla galet. E-böckerna bör ju kosta max lika mycket som en pappersbok, men helst ha ett klart lägre pris”

Samma uppfattning finns ju kring de flesta innehållsprodukter som ”går digitalt”. Nedladdad musik ska kosta mindre. Digitala magasin (om de någonsin kommer att finnas) ska vara billigare. Digitala dagstidningar ska ha ett lägre pris. Och så vidare.

Den allra enklaste av ekonomiska analyser ger vid handen att: ”ja, så ska det vara”. För det kostar ju – är lika gängse uppfattning – klart mindre att producera och distribuera den digitala kopian. Och så är nog fallet – och inte minst kommer så att vara fallet i framtiden. I dagsläget, när upplagor är små och volymen liten så kan man dessutom inte hoppa upp och sätta sig på att det faktiskt är billigare att producera och sälja digitalt än vad det är att göra det i papper.

Låt siffrorna tala lite…en liten utvikning

Låt oss ta ett litet exempel på det här. Om vi tittar på det amerikanska magasinet GQ, som säljer en digital version via AppStore för iPhone så tar de tre dollar för kalaset. 30 % av kostnaden tar Apple, så kvar för Condé Nast finns två dollar (2,093) per sålt exemplar. Enligt trovärdiga uppgifter sålde GQ  drygt 18 000 exemplar av  de två första utgåvorna appen, vilket lämnar dem 39 000 dollar att köpa ostron och champagne för. I det stora hela – kaffepengar för en så stor titel.

Nej, vänta – den kostar ju att producera också. Med mina erfarenheter av det här ännu prototypartade mediet så kan vi göra en uppskattning att de har lagt i häraden av 120 timmar på att konvertera tidningen till iPhone-format.

Jag uppskattar att en kvalificerad person på Condé som gör det uppbär ungefär 60 000 dollar i årslön. Så, det kostar (60 000*0,75)/12= 3 750 dollar per utgåva att producera sidor, så krita upp ytterligare 21 cent till den dollar som den redan kostat – på gällande upplaga. Därtill kommer teknisk bearbetning, extra redaktörsskap och andra nya kostnader om säg, sisådär, lika mycket till. Så 20 cent till.

Och sedan har vi utvecklingen av programvaran, som måste fördelas ut på utgåvorna. Det är en sjunkande kostnad, förvisso. Men otroligt lågt räknat har den här utvecklingen kostat Condé Nast 150 000 dollar. Så för första året kostar varje utgåva ytterligare 12 500 dollar, vilket ger ytterligare 70 cent till totalen.

För en upplaga av 18 000 ex (två utgåvor) får då GQ punga ut med 1,00+2x(0,21+0,20+0,70)=3,22 dollar. I svenska stålar – ungefär 23 spänn. Well, det är absolut inte billigare.

Den här prisbilden blir bättre och bättre över tid och med större upplagor – och till slut når den ner nära kostnaden som Apple tar, en dollar. Men det är fortfarande långt ifrån gratis.

En nyfunnen krasshet

Men, det här var bara en utvikning. För jag skulle vilja veta när vi blev så krasst inställda till produktionskostnader – och inte till det upplevda värdet av varan? För med den logik som många nu anlägger med ganska aggressiva åsikter om vad saker får kosta, baserade på analyser av enkom produktion och distribution, så borde vi ju verkligen aldrig köpa en öl på krogen, smågodis i butiken eller en iPad när den kommer. Varför ska inte en e-bok eller en digital tidning bedömas på samma sätt. Läs för övrigt Etaoin Shrdlus utmärkta inlägg om varför människor är villiga att lägga en dollar på en virtuell öl – men inte betala för innehåll.

Vi har väl aldrig någonsin betalat för en produkt baserat på exakt vad den kostar att tillverka. Vi har väl alltid betalat för mängder med attribut, varumärkesstatus, tillgänglighet och användbarhet. Varför ska det vara annorlunda nu?

Det digitala löftet är inte att det ska bli billigare – utan att det ska bli bättre. En process som är nog så svår en marknad där det ekonomiska ekosystemet fungerar – så hur ska det bli på en marknad där det inte finns fungerande affärer?

Och, det digitala löftet är inte att vi ska få lika mycket för mindre pengar – utan att vi ska få mer för lika mycket pengar. Låter det som samma sak? Det är det inte. Vi måste först se till att vi får en ekonomisk bas att stå på – sedan kan vi utveckla erbjudandet. Betyder det att de som är ”early adopters” får betala mer? Jajamensan – men vad fasen är nytt med det?

Digital produktion och distribution handlar inte om att det är gratis – det handlar om att vi frigör förpackning och värdeerbjudanden. Låt oss ta exemplet Spotify – det bär sig förmodligen inte just nu – men vad som har hänt är att de med sitt kraftfulla värdeerbjudande har fått rätt många att betala mer för digitalt distribuerad musik än vad man gjorde förut. Om skivbranschen hade fattat vartåt världen hade barkat för flera år sedan hade de kunnat sitta med kunderna nu – och de hade kunnat göra det utan att tappa halva intäktsbasen på vägen dit.

Det är lovvärt att vända på alla stenar, att försöka förstå hur en sådan här marknad fungerar. Men det är lite lätt historielöst och bygger på en ganska grund analys att titta på kostnader för teknisk produktion och distribution som indikatorer på vad saker ”ska” kosta. Vi får alltid betala för produktutveckling, marknadskostnader, administration och fan och hans moster.  Men viktigare – saker kommer att kosta vad marknaden tycker att de ska göra. Vi kan vara säkra på är att marknaden kommer att komma fram till en prispunkt som vi är överens om – säljare och köpare. Och säljs det inga e-produkter – då är det så.

Det här med redaktionellt urval. Det kanske inte är det som är frågan, det kanske är redaktionellt ansvar. Kanske ska medier erbjuda totalentreprenad – och faktiskt bry sig om läsaren lika mycket som man bryr sig om händelsen.

Det har varit ett enormt intresse för att diskutera frågan om urval som jag skrev om i föregående inlägg. Så, det vore synd att inte smida medan järnet är varmt och utveckla lite mer av mina egna tankar kring ämnet. Och kanske öka abstraktionsgraden lite.

Men låt mig börja med att knyta an till en diskussion som förs på nätet varje dag och som inte är mindre aktuell just nu när två tungviktare går slag för slag. Mark Cuban kallar i så och så många ord innehållsaggregatorer för ”vampyrer” och Seth Godin menar att Cuban har helt fel. I grova drag kan man säga att Cuban står för ”innehållsskapande” och Godin för ”kurering” – eller ”urval”.

Cuban har fel i så måtto att uppenbarligen finns det ett behov av urval – och Godin gör ett logiskt krumsprång i sitt uttalande där hans grogrund för att vara pro-aggregatorer är att ”allt innehåll finns”, det behöver bara väljas ut. Jag ska komma till varför om en stund.

Båda talar dock om två skärningar av att försöka förstå vad som är relevant – och att presentera en mix som svarar upp mot behovet av relevans. Några andra som också gör det – på ett fiskodlingsaktigt och ganska oromantiskt vis är Demand Media. Demand skapar, med hjälp av ett enormt nätverk av innehållsskapare, innehåll som baseras på att analysera sökvolymer och lägga ut uppdrag i enlighet med detta. Det här är väl på något sätt den yttersta formen av varumärkesnihilism, total generisk inställning som unik faktor. Jag tycker personligen att det de gör är skit, för deras kvalitetskontroll (som de ändå påstår sig ha) är crap, det är otroligt låg kvalitet på mycket av materialet. Men som helhet skapar det stort värde eftersom de är snabba och svarar upp mot sökanvändares intentioner. Men intention är bara en del av människans informationsbehov. Nog om detta just nu.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit mycket om högengagemangsmedier, som jag kallar tidskrifter för.  (Läs här, här, här, här och här.)

Där finns ganska mycket om hur magasin försöker ”approximera läsaren”. Med det menas att de som är redaktörer för den här tidningen filtrerar sitt urval stenhårt genom sina målgruppsbilder, de är väldigt medvetna om vilka som läser innehållet och hur de här läsarna förväntar sig att tidningen ska ta sig an det redaktionella urvalet.

Nyhetsmedier försöker snarare ”approximera världen” och göra ett urval baserat på vad som händer i samhället. Så, det här kan vi, för diskursens skull, kalla för två poler. Subjekt och objekt i en läsar-händelse-relation, där mediet är en proxy (och en marknadsplats).

Så, borde inte vägen till större relevans för nyhetsmedier vara att närma sig objektet (läsaren) när man tar sig an subjektet (händelsen)? Jo. Men görs det i nyhetsmedier i dag? Nej, inte alls på rätt sätt.

Målgrupper – en ”rolig” detalj

Låt mig utveckla. Stora nyhetsmedier gör varumärkesarbeten, de gör målgruppsanalyser och de lägger en massa tid på att skapa en statisk bild av vem som läser tidningen. De här målbilderna får klatschiga namn som Sportiga Svensson och Proffs-Pernilla och sammanfattas på en A4 eller mindre. De liknar väldigt mycket en klassisk Mosaic-uppdelning. Efter ett tag vävs de in i redaktionstänket, nästan som en humoristisk poäng. Men de fyller sitt syfte – för de styr redaktionen en bit i rätt riktning.

Men det här är långt ifrån nog – för vad en nyhetsförmedlare (eller vilket annat medium som helst) måste göra är att, för sina läsare, sträva efter att göra alla konkurrenter mindre relevanta. Och det kan bara ske genom att både förstå subjekt och objekt.

När tror ni senast att nyhetschefen på valfri tidning fick analyserad sökvolymsstatistik på sitt bord innan morgonbönen? För tro mig, att titta på sökstatistik är inte svaret på frågan om vad läsare vill ha – det är själva frågan. Man måste omvandla, förädla och våga lägga på de andra saker man vet – nämligen om vilka en läsare är och vad de förväntar sig. Om det är kunskap utvunnen av lokal närvaro eller närvaro i en nisch – spelar ingen roll, subjektet och objektet måste närmas varandra.

När Godin pratar om värdet av aggregatorer låtsas han som att allt innehåll ”finns”. Det gör det inte. Det fattas massor av innehåll, massor av innehåll som är skräddarsytt för sin målgrupp. Nätet – dess uppblåsta räckvidd och snabbhet – gör att vi tenderar att gå mer åt det generiska, trots att erbjudandet som nätet la på bordet var att gå mer åt det specifika.

Vi, som innehållsproducenter, måste försöka ”offsetta” människors behov av att aggregation och kurering av generiskt material. Vi måste våga skapa mycket mer specifikt material, vi måste våga approximera läsaren lika mycket som vi approximerar världen. Det är vår förbannade plikt. Vi måste, verkligen måste, försöka komma mycket närmare våra läsare genom hela urvalsprocessen.

Trovärdighet och ansvar

En sak till, innan det här löper amok. Många medier talar om ”trovärdighet” som en viktig valuta. Men begreppet talar om trovärdighet som någon form av objektiv storhet – att man genom att göra allt rätt håller sig till vad som är sant och riktigt. Och det är bra. Men när fan pratar man om trovärdighet i förhållande till sina läsare, när är man en trovärdig avtolkare av omvärlden, när gör man ett urval och skapar ett innehåll som är trovärdigt för läsaren?

Kanske är det dags att sluta prata om redaktionellt urval, all together, och börja prata om redaktionellt ansvar, ansvar för de läsare man faktiskt har och ansvar för att uppfylla det uppdrag de tycker att vi har?

Vill du veta vad DN eller SvD står för? Eller vill du veta hur Aftonbladet eller Expressen egentligen ser på omvärlden. Titta då för allt i världen inte på deras sajter. För vad du ser är bara en ögonblicksbild, en ögonblicksbild som i all filosofisk mening alltid är fel. Hur ska vi kunna ge en bild av vad som är viktigt – och inte bara vad som är det senaste?

Att bedriva nyhetsbevakning på nätet handlar mycket om att vara först och att jaga klick. Den policy, de värderingar och den tanke om varumärke som finns hos nyhetsförmedlaren – skapade för att kunna ge ut en tidning per dygn – måste sträckas ut över en infitit mängd besök. I någon pseudofilosofisk andra existerar inte en ”version” av sajten längre än till nästa besökare kommer.

Ok, vi har alltså en obegränsad mängd upplagor som måste produceras varje dag. Och från omvärlden kommer ett obegränsat flöde av information, hela tiden. Så, självklart är frestelsen övermäktig att helt enkelt publicera mer, fler gånger, oftare. Fint så.

Utformningen av traditionella nyhetssajter, som de är begränsade av teknik och vana, statuerar att senast går överst. Vilket gör sajten till ett flöde och inte ett redaktionellt urval – i sig raka motsatsen till vad tidningen är. Och parat med detta finns den famösa klickjakten – som på så många sätt fokuserar nyhetsarbetet till att handla om vad som appellerar till de flestas vilja att klicka, snarare än det ganska motsägelsefulla urvalet i en tidning: ”Vad som bedöms vara viktigt”.

Alltid fel

Jag som läsare besöker alltså alltid sajten vid fel tillfälle – alltid i nuet. Och många av oss beter oss så att vi besöker nyhetssajterna ett otal gånger per dag för att i huvudet ackumulera en lite trögare bild av vad som egentligen har hänt. För den här trögheten som finns automatiskt i en papperstidning är faktiskt inte av ondo, utan ger alla chansen att både värdera och sortera lite bättre. Nätälskare som jag är så är jag faktiskt helt säker på att jag utan hjälp från andra får en bättre bild av vad som var viktigt i går från papperstidningen än vad jag fick från mina 40 besök på Aftonbladet.se.

På nätet slåss vi alltid mot tekniska strukturer när vi ska presentera innehåll. Vi får en massa nya möjligheter också men vad gäller den ”enkla” uppgiften att presentera text och bild på skärm så hamnar vi ofta i en situation där struktur och standard står i kontrast mot vad vi vill göra. Där vi i tidningen spelar med stort och smått, vilken placering på vilken sida och så vidare hamnar vi på nätet ofta ”i flödet”. Och vi har faktiskt varit otroligt dåliga på att kommunicera den här dynamiken med design på nätet.

Den här dynamiken vi har när vi gör pappersprodukter – där vi låter formgivningen guida läsaren till vad som är viktigast, vad som ska tas sig an först, vad som är kompletterande och vad som är huvudspår – har vi svårt att göra på nätet. Eller om vi inte har svårt så har vi varit dåliga på det. Det är väldigt jämntjockt och som läsare måste man vara kunnig och aktiv för att sortera mellan viktigt och oviktigt. (Visst, en invändning kan vara att tidningarna sorterar fel och att man hellre tar materialet ovärderat. Det köper jag. Men de flesta fungerar nog inte så.)

Vi måste nog börja fundera på hur vi kan ge läsare en bättre bild av ”nuet” än den ögonblicksbild som sajtens urval ger vid handen, där varje TT-flash nästan får toppa sajten för en tid. I en tidnings urvals- och bevakningsområde finns det inte 30 saker om dagen som är tillräckligt viktiga för att vara vänsterkryss, det är min personliga uppfattning.

Återvinna dynamiken – hur gör vi?

Så, hur kan vi återvinna lite av den här dynamiken på nätet då? För visst måste det gå? Ja, det gör det. Och jag tycker att man ser/har sett en del försök att göra det – men inte alls tillräckligt mycket. På Expressen körde man med en dagssammanfattning (kan inte hitta den nu) och alla sajter har en överväxel i och med att de kan dra en toppnyhet över en extra spalt om så krävs, som med den tragiska Afghanistan-incidenten häromdagen. På DN gör man försök att nå en annan typ av dynamik genom sitt försök med ”Vänners nyheter” där man tänker rätt så till vida att man antar mina vänners läsvanor ger en värdering som är mer rätt för mig. Men å andra sidan är det något av en låt-gå-attityd till nyhetsvärdering.

Självklart finns alltid möjligheten för en redaktör att låta en sak ligga i topp så länge som den ”förtjänar” – men eftersom vi styr så mycket på trafik över alldeles för korta tidsperioder finns ett tryck för att kasta upp nya grejer.

Svenska nyhetssajter är nästan uteslutande uppbyggda med ”flak” – en stor central nyhetsspalt som uppdateras ofta och som utgör pulsådern på sajten. Den här doktrinen är väl endast utmanad av en sajt som Nyheter24 – fast jag är inte säker på att deras värdering är annorlunda bara för att de har valt en annan designdoktrin.

Om vi tittar på New York Times så har de valt ett annat sätt att komma runt det här med ”flaket” – med ganska ordentligt svårläst resultat. Men här finns i alla fall bättre möjligheter att uppdatera i tidsflödet utan att behöva värdera om toppnyheten.

Men hur man än vänder och vrider på det här så lyckas ingen på ett riktigt bra sätt. Det är väldigt endimensionellt med tiden som påve och redaktionellt urval som får spela andrafiolen. Jag vet inte själv hur lösningen skulle se ut – men om man kunde kombinera bra, tydlig, läsbar form med någon form av viktning (kan vara algoritmer, kombinerade med redaktörsskap) som man gör på den gamla, kända japanska Newsmap.

Jag önskar att redaktörsskapet kan stärkas och att det också får återspegling i produkterna. Men hur ska man göra det? Förslag någon?

Hallå!!!! Åh, den här förbannade tystnaden på bloggen, döden i en värld där man bildar hög på de senaste ämnena och där innehållet i analysen är tydligt underordnad akten av analys. Jag kan inte ha det så här, jag måste börja prata igen. Men jag måste också avslöja mig själv, ge er lite mer seghet att bita igenom. För om sanningen ska fram, jag är en sur gubbjävel.

Låt mig säga följande, på en gång. Jag är INTE din typiska nätbloggare, sociala medier-tyckare eller gratisivrare. Jag är en bakåtsträvande gubbjävel som gråter över spilld mediemjölk, över värden som förintas av destruktiva krafter. Jag är en gnällig jävla traditionalist som tycker att folk ska betala för sig om de gillar något, en sån där sur fan som inte förstår vad som är problemet med att tjäna pengar på sina kunder. Eller ordmärk mig och kalla det för läsare/tittare/lyssnare. Jag vet i alla fall vad de är och hur vi umgås.

Jag är snubben som vill fylla på nätet med innehåll, ösa ner nya saker i tratten och inte bara försöka optimera, optimera, optimera och vässa mynningen. Jag är inte en ingenjör, jag är en god-damn-jävla kreatör. Och för såna som mig finns bara ett ord: Bakåtsträvare.

Min värsta mardröm är att vakna upp och drömma drömmar om att skapa en karta över stans frisörer och tycka att jag har gjort världen en tjänst. Vill man prata om värdet i att hacka och mala ytterligare en gång – ring jourhavande ingenjör och prata algoritm då, gör det. Vill man prata om passionen kring det tomma papperet, då lyssnar jag, om man vill diskutera hur självuppfyllande det är att skapa saker för en publik, att uppfylla och överträffa en förväntan – då är jag idel öra.

Betyder det att jag vill krama papper eller hångla upp omoderna affärsidéer? Nej, inte alls. Det betyder bara att jag tror på att tillföra nytt – inte bara på att göra om vad andra har skapat.

Jag önskar bara en sak för framtiden – att upplevt värde betalar sig. Att strävan efter att göra människors liv lite roligare, mer spännande och mer fyllt av inspiration ska smälla högre än att låta dem hitta en sushirestaurang åtta procent snabbare. För vad fan ska vi göra med all den här extra tiden om det ändå inte finns något roligt att slösa den på. Visst, det finns en del bra saker – älska och ära. But still…

Kan vi inte alla bara ta ett steg tillbaka och erkänna att nätet förvisso är det bästa som har hänt oss. Men det är också en stor jävla övning i att förbättra telefonkatalogen. Och det är en lika stor jävla övning att kreera utan mottagare. Som den här bloggen, den har ingen publik, ingen kan ha förväntningar på den. Hur svårt är det här?

Vad handlar det här om, dravlet här ovan? Låt mig bryta ner det och återgå till lag och ordning. Det handlar om att jag under hösten blev så otroligt mätt på att försöka snacka runt ”problemet” med nätmedier och att jag jobbar i ett projekt som faktiskt har en framåtriktning och där de värden jag kan ställa mig bakom finns som grund. Och i den processen kände det som att allt jag sa, i blogg eller på Twitter på något sätt handlade om projektet. Så, jag blev tyst.

Ska verkligen försöka komma tillbaka till det här. För det gör mig till en bättre person, en bättre arbetskamrat men jag vet inte riktigt hur. Ni får gärna ge mig idéer om vad jag ska skriva om.

YouTube – Covering the Decade in Magazine Covers

- (VIDEO) Se 2000-talet i magasinsomslag. En ganska minnesvärd tvåminutersresa genom förra decenniet som berättat av amerikanska magasin. Som sagt, väldigt amerikanskt, men sevärt. YouTube-länk.


Think the Internet Will Replace Cable ? Read this first

- Det här är en intressant poäng, är det så att nätet faktiskt INTE är redo för en större tv-revolution än den vi har i dag. För vad händer när TV4 eller SVT ska serva 200 000 simultana strömmar. Har han rätt eller fel?


Why Can't YouTube's Player Auto-Detect When A User Should Get HD Quality? | The Business Of Online Video

- Här är en intressant kritik om YouTube och tekniken. Relevant, minst sagt. Läs också tipset här intill från Mark Cuban – om varför kabel-tv kanske är kung även i framtiden, när det kommer till rörlig bild.

The Apple App Store Economy – GigaOM

- Jahaja, bara 500 miljoner dollar i månaden i intäkter på AppStore. På två år. Söte Jesus vad bra det har gått.


HD’s geniala flickr-bildspel otillåtet

- Det här är ett jätteintressant dilemma. Hur mycket av en ”bild” kan en ”länk” faktiskt vara. Om man visar bilden som länken går till…är det då en bild? Hmm, känner en ”Det här är en pipa”-problem här.


All The Apple Tablet Rumors Condensed Into One Picture

- Sådärja, där hade vi alla Apple Tablet-rykten snyggt sammanfattade. I en bild.

Only 2.4% subscribe at newspaper pay sites

- Ja, men det är väl inte så konstigt. Eftersom man i stort sett har rest betalväggar runt material som tidigare var gratis. Så, låt mig gräva lite i den här…

What to Expect From the 'iTunes for Magazines'

- Väldigt grundlig genomgång av hur magasinsförlagen har närmat sig den mytiska Apple-tableten. Inte revolutionerande men en bra genomgång.


Microsoft's Bing To Be Default Search Engine On HP PCs Worldwide

- Jahaja, Bing som default-sökmotor på HP-datorer. Jag har sagt det förut, Google kommer att få mothugg. Och saken med Google är följande, deras ”kunder” är inte bundna till dem på något sätt. Så, beware, hur mycket vi än gillar Google så är det den stora massan (alltså inte vi nät- och medienördar) som bestämmer hur det går för Google. Deras intäkt är sökannonseringen – och försvinner massan till andra så försvinner intäkten. Många Google-fans vill göra den här frågan till en om hur sköna Google är. Så är det inte – det är en fråga om faktiskt användande och perception. Watch out.


Facebook Now Syncs With the iPhone

- Det här får helt fel proportioner. Vad Facebook kan göra med den info vi villigt släpper i från oss är att mappa oss som ”verkliga” personer ännu bättre. Misstänker att många av oss har jobbkontakter i telefonen som vi inte har på FB, vilket gör att vi lättare kan mappas. Hursomhelst – mer info om vilka vi är gör det lättare för FB att skapa bra annonserbjudanden. Ska vi ge bort det så villigt?


What every mass marketer needs to learn from Groucho Marx

- Ja, precis. Som det stod i en tidigare artikel, tror det var från AdAge, ungefär. ”The market doesn’t give a shit about you making money”. Återigen – det är väldigt sant för medier. Att hitta den marknad som faktiskt värderar ett eller annat erbjudande på ett sätt som gör det affärsmässigt. Och då gäller det också att våga bortse från analys och åsikt från de som inte befinner sig på den marknaden. Kan vara värt att tänka på även för oss tyckare – förstår vi verkligen vad den här marknaden värdesätter.


Kom och köp konserverad gröt

- Bison har en klok inställning till problemet. För det är ett problem med annonsmiljöer. Jag har skrivit om det här en hel del själv om ni orkar kolla här på bloggen. Och det ÄR faktiskt skillnad på print och nät här – det har blivit sämre med nätverkssälj och lagerdumpning.

What qualifies as a Spotlight story on Google News? Here’s a few clues

- Det här är läsvärt i så måtto att man kan se att det är ganska svårt att skriva människoersättande algoritmer. Oavsett om man är Google eller annan.

What qualifies as a Spotlight story on Google News? Here’s a few clues

- Det här är läsvärt i så måtto att man kan se att det är ganska svårt att skriva människoersättande algoritmer. Oavsett om man är Google eller annan.

Tina Brown: Stop saying that newspapers are dying because of the Internet

- Ouch. Men det ligger en hel del sanning i uttalandet. För nästan ingen bransch gar varit så dålig på innovation som mediebranschen.


Apple to buy Quattro Wireless mobile ad firm for $275M

- Låt oss gissa att det här har med hela ramverket för en Applecentrerad fullserviceplattform för publicister att göra. Lika bra att skapa bra förutsättningar för annonsering i nya produkter/devices.


A Look at Apple's Love for DRM and Consumer Lock-Ins

- Det verkar finnas en syn om att upphovsrätt per definition är av ondo. Här är Ars Technica-sribenten helt ute och cyklar i sin filosofiska utläggning om varför Apple agerar fel.

News orgs’ goal for 2010: Imagine tomorrow’s media world today

- Intressant passus här om hur nyhetsorganisationer måste förstå människors behov av nyheter i nya situationer. Det liknar väldigt mycket den metod som många av oss medieutvecklare har använt med ”jobs to be done”-metoden. Från Clayton Christensen.

The 2010 Media Watch List

Man skulle kunna analysera nätmedier utifrån traditionella kvalitetsaspekter och finna dem vara föga annat än skit. Man skulle kunna, alltså. För man bör inte – om man inte när en het önskan att förgöras i en disruptiv domedag. Så, visst kan vi bitcha om att “de” inte förstår – när det i själva verket är “vi” som inte kan förklara.

Det har varit väldigt tyst här de senaste veckorna och jag önskar att jag hade något att skylla på annat än desillusion. Men tyvärr har jag inte det. Det har varit ett antal veckor av samma huvud mot samma tegelvägg och det känns som att “budgettider” kan få de mest klarsynta och visionära människor att retardera till kvartalsekonomer. Men, på den positiva sidan, såna här dagar tillåter en att vässa sin argumentation vad gäller skillnaden mellan gammal och ny media. Och jag tänkte ta tillfället i akt att utan att prata vare sig html eller sociala medier (i viss mån) lägga ut texten kring några av dessa skillnader.

Det här blir en övning i grov förenkling – men som sådan kommer den också att fungera som bra startpunkt för diskussion, hos er eller hos mig.

Det är inte deras jobb att förstå – det är vårt jobb att förklara

När jag rör mig runt i min egen organisation möts jag av människor som tillhör den yppersta eliten av tidningsmakare – samma sak när jag är hemma, jag är gift med en av Sveriges skickligaste tidningsmakare. Och alla dessa kan väldigt mycket mer än mig om det de sysslar med. Men vissa saker förstår de bara inte – faktiskt inte. Och det är inte konstigt, för varför ska de bry sig? Varför ska de bry sig om en medievärld där allt de har lärt sig att förfina, utveckla och optimera inte längre står i centrum, eller ens är viktigt? Inte vet jag. Men jag vet att det är så här – och tro mig, nätvänner, de kommer inte att komma och fråga oss om vad vi gör, vad vi står för eller varför vi gör som vi gör, utan det är vårt jobb att göra. För jag tror att vi kan vara överens om att det vi behöver är samarbete – inte murar.

I den klassiska teorin om disruption så faller den dominerande aktören på grund av sin bristande förståelse för andra kvalitetsvärden än de som man har förfinat i sin egen produkt. Att jämföra nätmedier med tryckta dito är på många sätt en smärtsam övning i disruptiv crash and burn. Många är de som avfärdar nätmedier som “sämre” och av “lägre kvalitet” helt baserade på de kvalitetsaspekter som gäller för ett tryckt medium. Det är lika relevant som att avfärda värdet av en bil för att den sjunker i vatten.

Men samtidigt ska det sägas att nätmedier av i dag i många stycken är just “sämre” och av “lägre kvalitet” än tryckta dito eftersom de enkom handlar om att packa gammalt material (eller material som är skapat efter gamla regler) i nya kanaler.

Kloka människor säger idiotiska saker

Vad som verkligen får pappersaktivister att gå i taket är talet om ny teknik och de sociala lagren, vi behöver inte gå igenom allt idiotiskt som har sagts av vanligtvis kloka människor i akt och mening att schavottera nätmedier. Och jag kan förstå de här på ett plan – att det låter som kvalificerat trams. Och motargumenten ser starka ut; var är pengarna, var är nyttan, var är kvaliteten? Men det är fel – för det är frågor som ställs utifrån ett samtida – och i vissa fall forntida – perspektiv. Och det har inget att göra med framtiden, inte ens den nära framtiden.

Man behöver inte ha läst på Harvard för att förstå att det tryckta mediet befinner sig i slutet av sin produktcykel – jag gör inga utfästelser om tidsperspektivet här – och utvecklingen handlar om optimering och “overshooting”, att faktiskt göra en produkt som är lite “för bra” för de stora målgruppernas krav och samtidigt att påverka resultatet på sista raden mer genom att sänka kostnader än att hitta nya marknader eller andelar. Det finns inte direkt några stora drömmar kvar i en sådan här bransch – när man applicerar ett helikopterperspektiv – utan det handlar om att vara på plus den dag både intäkter och kostnader når noll.

I det lilla perspektivet – för en enskild redaktör eller liknande ser förstås inte utmaningen speciellt annorlunda ut. Det handlar om att kreera sig till position och framgång, med hjälp av de till buds stående medlen. Men en enskild redaktör på en tidskrift behöver, i grova drag, inte tänka på de stora strömningarna på mediemarknaden.

Det behöver dock en redaktör som arbetar med nätmedier. För här står en person som med varje val rör mediet i någon eller annan riktning. Alla, och jag menar alla, som jobbar redaktionellt på nätet i dag är varje dag med och påverkar vad det här mediet är. För här finns inga upptrampade spår i marken, inga köranvisningar för lastbilarna, här finns inga distributionsföretag, premieleverantörer från Kina eller årsprenumerationer. Där man på logistik- och analysgrupperna på papperssidan funderar över hur man ska optimera upplevelsen i kundtjänsten så att färre väljer att verkligen genomföra uppsägningen av prenumeration startar vi på nätsidan varje dag med tomma lador och framgången är så tätt sammanknuten med vad vi gör att man nästan blir rädd av bara tanken.

Tänk om man kunde prenumerera på orgasmer

Jag kommer att åter-iterera den här punkten – men vi som jobbar redaktionellt på nätet har ingen struktur som jobbar för oss, vi har strukturer som jobbar mot oss. Den konkurrens vi möter är så många magnituder smartare än konkurrensen för en pappersprodukt, för den kommer i samma form som vår produkt utan att vara som vår produkt. Ibland funderar man på hur många prenumerationer på tidningar som skulle tecknas om man kunde prenumerera på lycka, välgång eller orgasmer. Precis så känns det ibland – varför ska man läsa en artikel på min sajt när man kan kolla 500 miljoner filmer på Youtube? Eller varför läsa om den här soffan vi vill skriva om när man kan Googla fram information om 4,2 miljarder andra?

Jag har gått omkring med, den kanske något trubbiga och banala, liknelsen om vågskålar när jag har tänkt på det här på sistone. Så, mot bättre vetande tänker jag hålla mig inom ramen för denna svartvita analogi och försöka lägga saker i de olika skålarna. Jag hoppas inte annat än att jag själv kommer att kunna vara ganska trogen den här synen på vad som kommer att skapa vår framtid – och på något sätt vara en del av att få det att fungera.

Första vägningen: Traditionell kvalitet mot relation

Så här skulle jag vilja förklara den här konstiga frågan om kvalitet – nämligen att det faktum att vi i dag inte har någon klar åskådning av begreppet redaktionell kvalitet på nätet tvingar oss till att fokusera mycket mer på relationen med läsaren och tillsammans hitta – inte en definition – utan en överenskommelse om vad kvalitet är.

Så, vi lägger det mest i relationsvågskålen – och väldigt lite i den traditionella kvalitetsvågskålen.

Andra vägningen: Fullgången produkt mot startpunkt

En pappersprodukt som hela tiden pekar iväg läsaren till andra källor kommer att kännas ofullbordad och ganska ängslig. Det ligger i det finita formatet – som har en rad fördelar – att vara fullgången. En nätprodukt som inte pekar vidare (som det här blogginlägget) känns ganska ignorant och spelar inte riktigt efter reglerna på nätet. Så, att jobba redaktionellt på nätet handlar om att i mycket större grad vara en startpunkt än både start och slut. Det här är en välsignelse och en förbannelse – men likafullt en realitet.

Så, vi lägger våra korn i startpunktsskålen – och försöker lägga så lite som möjligt i den andra.

Tredje vägningen: Proprietära mediesystem mot hela världen

Att äga fabriken, butiken och företaget som kör ut produkten tillhör det förflutna – men så är fallet i pappersvärlden. Och den som tror att den här ganska skeva – men härliga – konkurrenssituationen inte påverkar branschens självbild är bedräglig. Det är klart att tryggheten i kontrollen påverkar hur mycket vi bekymrar oss om konkurrens från andra. På nätet är den här orättvisa fördelen som bortblåst – och vi måste lära oss att leva i samverkan med andra aktörer på ett sätt vi inte tidigare har gjort. Det här gör att vi inte bara måste hitta en plats i läsarnas liv – utan också en plats i ett ekonomiskt system där vi inte alls kontrollerar ramarna.

Vi kommer att lägga tyngden i hela världen-skålen – och lägga vår energi på att definiera en roll som inte bygger på att skapa låsta system på en öppen marknad. Hoppas jag.

Du kommer säkert att läsa det här och känna – så, vad menar du? Jag menar inget annat än att jag måste få skriva av mig lite i det här. Om du känner som jag, eller tycker att jag är helt ute och cyklar – så kommentera. Annars – låt det bero.

Det växer fram en klass med medierevisionister, papperskramare som inte vill se sanningen i vitögat om hur läget för pappersprodukter ser ut. Om man anför att vi måste tänka digitalt för att överleva blir man utpekad som teknikelitist. Så, låt oss sluta prata religion och prata lite siffror och välj sedan om du tror att befogad oro eller falsk trygghet är rätt position inför mediernas framtid.

VARNING: Läs inte den här posten om du inte vill få reda på följande:

• Att dagspressens upplagor minskar
• Att tidningarnas annonsintäkter inte ökar utan minskar
• Att tidningsläsande formas före 24 års ålder, väldigt få unga läser tidningar.
• Att en stor del av ökningen på annonsmarknaden hamnar i händerna på icke-traditionella medieaktörer.

De senaste dagarna har röster höjts om att vi kanske borde skynda långsamt när det gäller att flytta fokus från papper till nät. Det finns en bild av en ganska stabil affär för tryckta medier och att vi gör oss själva – och inte minst läsarna – en otjänst när i tanken försöker hitta nya uttryckssätt för mediehusen.

Jag har redan tidigare – och ganska hårt – kritiserat den här ståndpunkten och vänt mig kraftfullt mot åsikten att intresse för ny teknik och nya medieformer är antingen elitistiskt eller läsarfientligt. Både för att det inte är någon som flyttar fokus från pappersprodukterna i realiteten i dag – print är kung ute bland nyhetsmedier och i tidskriftsbranschen – men också för att de här medierevisionisterna torgför en åsikt som står i bjärt kontrast mot vad som de facto, i siffror och fakta, händer på mediemarknaden. Så, för att inte fastna i en religiös debatt om huruvida teknik är mål eller medel – vilket blir skyddsvallen för medierevisionisterna gärna vill föra in debatten bakom – här är några av de statistiska järtecken som förklarar varför vi MÅSTE fokusera på nya saker. (Jag kommer också att återkomma till varför vi VILL göra det här också.)

Jag tror att vi kan vara överens om att det finns två intäktsströmmar för tryckta medier i dag; annonsintäkter och intäkter från upplaga. Relationen mellan de här två är tät och man subventionerar gärna priset för upplaga för att hålla intäkterna från annons uppe. Det här vågspelet har vi förfinat och blivit experter på. Men det gör också att när den en intäktsströmmen faller så påverkas den andra kraftigt. Så, låt oss försöka bena lite i båda delarna.

Läsarna lämnar byggnaden

I sitt inlägg på Same Same But Different påpekade Mikael Zackrisson att den andel av befolkningen regelbundet läser en morgontidning har fallit från 76 % år 2000 till 66 % år 2008. Det här är siffror från SOM-institutet på Göteborgs Universitet. De betyder mycket även isolerat – det är ju trots allt 10% av den totala marknaden som har försvunnit från morgontidningarna. På åtta år.

Men i relation till vad som har skett under samma tidsperiod blir beslutet av tänka digitalt än mer relevant. I Nordicoms Mediebarometer från 2008 kan vi läsa att fler svenskar – i spannet 9-79 år – har tillgång till bredband i hemmet än en morgontidning där hemma. (72 % kontra 67 %).

Bredbandspenetrationen har skapat helt nya förutsättningar för oss som medieföretag. År 2008 utgjorde internet 19 % av den genomsnittlige svenskens mediedag, 68 % av befolkningen använder nätet varje dag, enligt Nordicoms undersökningar. (Deras siffror på morgontidningsläsande är 69 %, så det är lite högre än SOM-siffrorna men pekar på samma sak – tidningsläsandet går ner, för den siffran var 75 % 1998. 1998 var nätsiffran 21 %…)

Men gräver vi lite mer i de här siffrorna så blir det inte mindre oroväckande – för takten i minskningen av pappersläsandet har ökat. Från toppåret 1998 till 2007 minskade morgontidningsläsandet från 75% till 72% – en minskning med fyra procent på nio år. Från 2007 till 2008 minskade läsandet på ett år med 4,2 procent. Så kurvan planar inte ut – utan den blir brantare.

Att läsarna blir färre behöver man inte debattera speciellt länge kring. Dagspressen har tappat ungefär 250 000 i daglig upplaga mellan 2004 och 2008 enligt TS-siffrorna. Och tittar man på upplagan från 2007 till 2008 så tappade de 25 största dagstidningarna 77 700 exemplar – den enda tidning av de 25 största som ökade upplaga var Sydsvenskan, 400 exemplar upp.

Men vi kan också titta på hur läsande skapas och hur det påverkar vår affär över tid. I SOMs bok “Du stora nya värld”, i Ulrika Anderssons kapitel “Nya vanor påverkar dagspressens spridning” mäts tidningsläsande per åldersgrupp och där kan vi se hur de yngsta läsarna beter sig gentemot papperstidningarna. Tyvärr är de senaste siffrorna från 2005 – så jag har en känsla av att vi inte ser riktigt hur långt fallet är – men det här är allvarligt nog. År 2000 läste 60 % av svenskarna i åldern 15-29 år en morgontidning. År 2005 var motsvarande siffra 49 %. Det är ett fall på 18 procent – på fem år och under en period då nätpenetrationen inte alls hade kommit till samma nivåer som i dag. (Om någon har färskare SOM-siffror så meddela mig gärna om detta.)

Det här problemet accentueras av en av de enda undersökningar som finns om hur läsande av dagspress skapas. I en undersökning från kanadensiska dagspressorganisationen CNA/ACJ har tagit fram, och som svenska Tidningsutgivarna refererar till, lär vi oss att grunden till läsande läggs tidigt – och att om man inte är tidningsläsare vid 24 års ålder blir man det inte senare i livet. Citat:

“If young people have not become newspaper readers by age 24 they are unlikely to become readers later in life.”

Så, man bör nog fråga sig hur lugnt man ska sitta i båten när det gäller läsandet av papperstidningar.

Annonsörerna reagerar

OK, det ser lite skrynkligt ut när det kommer till upplaga – det vill säga hur många som nu och över tid vill betala för våra produkter. Men de där andra som ska hjälpa till och betala verksamheten, annonsörerna, de stoppar väl in mer och mer pengar? Så kan det tyckas – mediekakan har varit stadd under god tillväxt de senaste åren, även om finanskrisen förstås stoppade upp saker och ting. Men låt oss gräva lite i de här siffrorna och se hur papper kontra digitalt egentligen förhåller sig.

Enligt IRMs statistik över mediekakan 2008 investerade marknaden 7,96 miljarder kronor i morgonpressen – internetinvesteringarna var 4,82 miljarder. Så, det ser ju betryggande ut, eller? Nja, låt oss backa bandet till 2005. Då fick morgonpressen 7,4 miljarder och nätet 1,6 miljarder. Så sedan dess har investeringar i morgonpress ökat med 7,5 % samtidigt som nätet har gått fram med ungefär 300 %.

OK, det har ju att göra med startplatsen – att nätet fortfarande är en omogen marknad. Men vad som är intressant är att titta både lite mer generellt och i detalj. För hela reklamkakan växte under perioden från 27,1 miljarder till 32,4 miljarder – en ökning på lite drygt 16%. Så morgonpressens ökning är ungefär hälften av marknadens ökningstakt i stort. Och dessutom, tittar man på perioden från 2007 till 2008 (vilket är en bättre ögonblicksbild) så minskade alla papperskategorier utom populärpress (tidskrifter), lokalpress (ökning på 0,6 %) och bilagor. Så, på en ökande marknad minskar de faktiska intäkterna för annonsering i morgonpress.

Så, kanske kan man då – om man fortfarande är medierevisionist – se positivt på utvecklingen. Om nätintäkterna ökar så mycket som de gör så kommer ökningen digitalt att uppväga minskningen i papper. Well, inte direkt. För här är vad som också händer:

Av investeringarna i internetannonsering är det kanske 40 % som är traditionell displayannonsering. Resten är sökmarknadsföring och annat som är nätunikt. Man kan, för lite jämförelse, titta på siffrorna över mediebyråplacerade pengar. Sveriges Mediebyråer anger att de placerade ungefär 1,45 miljarder på nätet 2008. Av en total på 4,8 miljarder. Låt mig skriva ut det här i klartext: Det är andra aktörer som tar pengarna – inte mediehusen.

Låt oss, lite parentetiskt, titta på Google. 2008 sålde Google annonser för 21,3 miljarder dollar. Det är i runda slängar 150 miljarder kronor – eller i lika runda slängar en affär som är fem gånger så stor som hela den svenska mediekakan. Det här för en aktör som inte fanns för tio år sedan. Och vi funderar på varför vi måste satsa digitalt.

Tillbaka till den här totala mediekakan. Den ökade alltså med 5,3 miljarder från 2005 till 2008. Av den ökningen står nätinvesteringarna för 60% av ökningen – och följaktligen står då icke-traditionella medieaktörer för nästan 40% av den totala ökningen av hela mediekakan. Läs det igen – av den totala tillväxten på mediemarknaden, som har tillkommit i en period av ekonomisk tillväxt, står företag som Google för 40% av ökningen. Traditionell annonsering följer konjunkturen – nya aktörer hittar nya pengar, vi gör det inte.

Jobbiga slutsatser

Om man gör sig lite dum fryser man läget som det ser ut just nu. Då ser intäkterna från läsare och annonsörer ut att ligga på en komfortabel nivå för dagspressen. Men “nu” säger i bästa fall något om det som nyss har hänt – och väldigt lite om vad som är på väg att hända. Det är inte punkten på kurvan som är intressant – det är i vilken riktning kurvan pekar och i hur snabbt den ökar eller faller som ger oss lite körorder för framtiden.

Jag vill dessutom lyfta fram en komplexitet i hela affären. Det handlar om betalningsgrad för dagspressen – med andra ord: Hur mycket subventionerar man upplageintäkten för att inte tappa annonsintäkten? Alltså, hur mycket rabatterar man priset på tidningen – och hur många friex sätter man ut – för att behålla en säljbar målgruppsmassa. Det är en kortsiktig strategi som kanske lurar ögonblicksbilden men eroderar värdet i upplagan, såväl ekonomiskt som i säljbart värde på annonsmarknaden – annonsörer vill ha engagerade läsare.

Här är en kort sammanfattning av läget: Upplagan för dagspressen sjunker, annonsintäkterna ökar mindre än marknaden i stort och minskade till och med från 2007 till 2008 på en marknad i tillväxt. Internetinvesteringarna ökar – men 60% av nätmarknaden tillhör aktörer som inte är traditionella mediehus.

Så här är det för mig – jag tittar hellre på tillgänglig fakta och blir rädd än sitter och myser i falsk trygghet. Och tro mig – det här handlar fortfarande inte om teknik, det handlar om affärer.

En av Sveriges ledande mediatyckare anser att det finns en farlig teknikelitism inom medievärlden. En annan tycker att det är just teknik man är villig att betala för vad gäller medierna i dag. Själv är jag gärna elitist om det betyder att jag inte nöjer mig med att se tidningsbranschen sakta dö – och gör mitt bästa för att hitta nya sätt att nå ut.

Det här läste jag i dag. Blev lite förvånad, men tanke på plats och källa. Kanske var det en brandfackla, kanske lite utmattning från det här ekorrhjulet som det känns som att vi befinner oss i. Men när en av Sveriges mest välrenommerade medietyckare, Olle Lidbom, säger så här blir jag förvånad:

“Läsarna finns – tvärtemot den populära uppfattningen – fortfarande på papper: dagstidningarna har stabila räckvidder och hyfsat stadiga upplagor; magasinens läsare och annonsörer betalar allt mer för sig. Men den som lyssnar på medieanalytiker kan lätt få för sig att Dagens Nyheter just blivit omsprunget av Voddler som mediekanal.

Medierna har länge blivit anklagade för att ha blivit elitister utan kontakt med den så kallade verkligheten. Hittills har anklagelserna främst riktats mot journalistiken.

Nu växer ett starkare hot fram mot själva affärsmodellen också den kommer från eliten. Allt för många branschtalesmän, branschjournalister och redaktioner har en bild av att mediekonsumenter i Sverige läser bloggar, har sytt ihop en egen mobil mashup, älskar att att användarskapa, loggar in på TED-webbinarier om kontexutella webben, campar kring webb 2.0-brasan och brinner för Open Social.”

Jag gör inget anspråk på att vara medieanalytiker, än mindre att vilja påstå att Voddler är viktigare än Dagens Nyheter som mediekanal. Däremot säger jag gärna att Voddler är viktigare än Dagens Nyheter som medieutveckling. Well, poängen är nu inte att hoppa på Olle Lidbom – för mycket av det han säger i inlägget är både relevant och tankeväckande. Men slutsatsen, att den här “elitismen” gör att vi inte fokuserar på rätt saker, nämligen papperstidningens tämligen goda hälsa, måste jag ställa mig ordentligt på tvären emot.

En helt annan ton

I en krönika med nästan spöklikt liknande tidsstämpel pratar journalisten Kjell Häglund om precis det som kallas för elitism. Han säger så här:

“Att läsa dagsfärska nyheter på nätet i stället för gårdagens på papper är bara första steget mot det naturliga slutmålet: nyheter i realtid. Och redan i dag kan vi se att det är där de stora ekonomiska möjligheterna finns.

Men det är inte klassen på journalistiken, eller informationen överhuvudtaget, som gör oss betalningsvilliga – den har redan blivit gratis och kan, av allt att döma, endast i exklusiva undantagsfall återfå sitt pris i pengar.

Nej, det är tekniken vi betalar för.”

Oj, det var en helt annan ton. Här pratar Häglund om realtidsnyheter och att det är tekniken som gör oss betalningsvilliga. Han drar några exempel på hur den tekniska produkten, kalla det förpackningen av innehåll, får honom att betala för sånt han kan få gratis på andra håll. Och han avslutar:

“Det är inte de bästa nyhetsproducenterna som kommer att överleva, utan de tidningsföretag som lierar sig med den bästa tekniken.”

Men det är ju inte teknik…

Det intressanta är att hur mycket de än pratar om teknik, så är det egentligen inte teknik som diskuteras. Det är teknik som möjliggörare för tjänster av ett helt annat upplevt värde. När Häglund gärna droppar 180 kronor om året för BNO News i iPhone så betalar han för aggregation, snabbhet och push. När jag själv betalar sju kronor för Svenskans Quiz-app så är det för möjligheten att köra dem när jag inte sitter vid datorn.

Häglund är elitist, enligt detta, och ändå är det han som pratar om mediernas överlevnad, medan Lidbom talar om att bromsa deras död.

Nu kommer själv tesen, äntligen, men att vara elitist i det här sammanhanget är samma sak som att ha respekt för och vara öppen inför den tekniska utvecklingen. Den enklaste övning som finns är att titta hur det såg ut för fem år sedan. Hur såg tekniken ut då? Det kan jag svara på – som en bit jävla granit. Och det vi tycker är hett som lava i dag kommer att kännas som farfars gamla spade om ytterligare fem år.

Det är inte kunskap – utan brist på kunskap som är farlig

Det är inte teknikelitismen som har satt oss i den här situationen – det är snarare bristen på teknisk förståelse. För om vi aldrig kopplar samman teknik med behov – då är vi som de där teknokraterna som vissa tyckare ogillar så förbaskat. Men om vi ser tekniken som en möjliggörare för bättre tjänster – hur kan vi då vara elitistiska?

Jag vill mena att en papperstidning är en minst lika “elitistisk” produkt som ett rss-flöde för många unga konsumenter. Och ingen har byggt sin framgångsaffär på lång sikt genom att satsa allt på sin äldsta demografi. Men Olle Lidbom framhärdar i detta:

“Verkligheten är att de allra flesta mediekonsumenter fortfarande är ointresserade av elitens teknikbild. Medielandskapets ekonomiska fundament bygger snarare tvärtom på de trögrörligaste: de som ser prenumerationen som ett medlemskap, de som inte läser en blogg eller de fruar som fortsätter prenumerera på Vi bilägare många år efter att deras män gått bort. Detta är majoriteten.”

Och inte riktigt nog med det, för han funderar också i följande banor:

“Allt pekar ju på att övergången från print till webb borde gå långsammare: antalet användare ökar inte lika drastiskt längre, målgrupperna är tummen-och-pekfingret-definierade, affärsmodellerna finns inte lika tydligt där, exponeringarna är färre, effektiviteten lägre och dessutom inte alls lika väl mätt som i printmedierna.”

Ja, varför flyttar medieinvesteringarna till nätet? För att där finns läsarna. Det vore väldigt märkligt om marknaden inte på något sätt skulle reagera på det faktum att Aftonbladet.se är Sveriges största mediekanal, eller att DI.se med hög precision når stora och attraktiva grupper.

Trygghet är ett farligt gift

Att somna till sagan om hur bra tidningens affär är och hur många som läser nyheter på papper är nog ganska skönt. Men det blir mer och mer av en saga. Och det är inte teknisk elitism som ligger bakom den analysen, det är hårda, kalla fakta. Ta en titt på papperstidningarnas vinstnivåer, ta en titt på läsetalen, ta en titt på förskjutningen av annonspengen. Det är saker som svarar upp mot en verklighet vi lever i. Lidbom talar om “medielandskapets ekonomiska fundament” och hur det ligger hos de trögrörliga. Well, news flash, det finns inget ekonomiskt fundament i medielandskapet längre. För fundamentet har varit att det finns en bearbetningsbar massa av nya prenumeranter för pappersprodukter. Där de trögrörliga har varit tårtbotten har de nya prenumeranterna varit glasyren, lite dyrare att köpa – men mycket finare att visa upp. Läs gärna vad Per-Åke Olsson skriver i samma ämne.

Låt mig borra lite till i det här. Att luta sig mot trögrörliga demografiska segment (läs: gamla) är samma sak som att skjuta sin annonsaffär i nacken. Unga, nyfikna och bemedlade konsumenter är fortfarande biets knän för annonssäljare. Det spelar ingen roll hur gärna vi vill framhålla att fyrtiotalister VISST har mycket pengar och VISST är nyfikna konsumenter. Det händer inte. Så, där har du en tidning med en, kanske, inte helt katastrofal upplageutveckling men med en fullständigt förödande demografisk dito. Och här sitter vi och diskuterar om och huruvida vi behöver vara öppna för den nya tekniken och applikationen av den.

Så, kalla mig elitist då!

Märk väl – och igen – fascinationen för ny teknik handlar inte om fräschaste mobilen eller coolast twitter-handle, det handlar om vem som når fram till läsarna/tittarna/lyssnarna på det sätt som de själva vill. Att tro att teknikelitism handlar om teknik i sig är en ganska hygglig nersabling av allt vi vet om disruptiv innovation. (Och, btw, det är inte ett buzzword – det är i högsta grad en sanning vi lever med.)

Om att fundera över hur man gör medier mer relevanta för läsare är att att vara elitist – då ställer jag mig upp här och nu och proklamerar: Jag är elitist. Jag är en card-fucking-carrying medlem av elitistförbundet. För jag sitter hela dagarna och funderar över hur vi ska nå ut, hur vi ska vara relevanta, hur vi ska spela roll.

Update: Mikael Zackrisson skriver om ämnet på Same Same But Different. Läs och begrunda.

Det stormar kring medierna. Affären är hotad på sätt vi knappt kunde tro i våra mardrömmar. Och mitt i stormen står journalistiken – själva ryggraden i nyhetsmedia och den mast vi surrar oss vid när vår existens ifrågasätts. Inte kan vi väl ha ett samhälle utan journalistik? Jo, utan den här journalistiken blir det nog så bra så.

Det här ett stycke skrivet i viss utmattning över begreppsglidningen i hela betaldebatten. En debatt som i så många stycken bygger på ett möjligen falskt dilemma – nämligen att journalistiken är oantastligt och tvivelsutan samhälleligt viktig och därför måste systemet som bekostar den räddas. Jag är inte så säker.

De senaste dagarna har flera kloka personer dragit en lans för hur viktigt det är att rädda medierna för att rädda journalistiken. Save the media – save the journalism, om man pratar Heroes-språk. Bo Hedin säger i ett inlägg på Mindpark.se:

”Men ställt mot det alternativa scenariot att vi i de traditionella medierna inte längre han ekonomiska resurser att bedriva kvalificerad journalistik. Visst, den alternativa mer idealistiska medievärlden skulle klara en del av uppdraget. Public service en del. Andra nya aktörer en del. Men allt? Nej, det är naivt att tro.”

Martin Jönsson pratar i sin blogg på SvD.se om ”framtidens journalistik”, som en frukt av att förstå vad läsarna vill ha. Helt korrekt. Men också i ordalag som:

”Vi har gjort djupgående kanalanalyser, bedrivit organisationsprojekt, varumärkesprojekt, gjort inspirationsresor, testat nya arbetsmetoder, tagit fram provtidningar och lysnat på fokusgrupper. Men framför allt har vi pratat om den moderna journalistiken och hur en dagstidning – en gammelmedieprodukt på döda träd! – kan bli ännu mer relevant, angelägen och engagerande, i ett ständigt växelbruk med nät och mobilt.”

Låt mig ta bladet från munnen ganska ordentligt här. Journalistik är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli en affär. Den är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli definierad av vilken teknik som används för distribution. Journalistik har inte ett organisationsschema och en kostnadsmassa.

Journalistik har varit en del av affären medier – och medier har distribuerats. Martin Jönsson talar däremot väldigt sant när han pratar om läsarna – deras behov definierar journalistik.

Så, vad fan är journalistik då?

Så, vad är då dagens – och gårdagens – journalistik? Jo, den är vår kollektiva jämlike mot samhällsmakten. Den är vår ”crowdsourcade” ledamot i ett parlamentariskt samhälle. I Sverige är det 349 ledamöter i riksdagen som stiftar lagar och styr landet. De är våra ombud i den lagstiftande och verkställande statsmakten. Journalistiken har agerat på uppdrag av oss som granskare av parlamentariskt makt. Journalistiken har agerat på ett mandat av pengar – vi har gemensamt byggt en supergranskare. Genom att köpa tidningar och titta på annonser har vi gemensamt finansierat vårt ombud – den tredje statsmakten.

Nu pratar vi om att rädda den här journalistiken genom att rädda medierna. Och det är inte långsökt, för medierna – tryckpressarna och affärsmännen – möjliggjorde journalistiken (som vi känner den) födelse. I ”The Invention of Journalism” av Jean K. Chalaby kan vi lära oss att journalistiken i sin nuvarande form uppstod när tidningarna blev en affär, när de gick ifrån att vara politiska pamfletter till att agera på en konkurrensutsatt marknad där massans intresse var hårdvaluta. Så, vår samhällsgranskande journalistik föddes av pengahungriga mediemän som genom att sträcka upp ett långfinger i ansiktet på makten vann massornas intresse och hjärta.

Journalistiken växte upp, började röka och flyttade hemifrån.

Åren gick och journalistiken och medierna frodade. Journalistiken fungerade och en ny självbild skapades – en där affären medier och verksamheten journalistik gled ifrån varandra och mediehusen också hittade andra komponenter i sin mix; underhållning inte minst. Så, journalistikens självbild blev den sista bastionen av ansvar i en värld berusad av kapitalism. OK, inget fel i det alls, faktiskt.

Fler år gick – och fokus på intäkter och affär ökar hos mediehusen. Det stärker journalistikens vilja att agera motpol till det kapitalistiska. Och här någonstans sker något. För där mediehusen inte bara svarar upp mot inre tryck på mer profit – så svarar de också upp mot ett yttre tryck från läsare och publik om andra behov. Men journalistiken tappar kontakten med läsarna. Och det börjar gå fullständigt överstyr.

En viktig, viktig del saknas.

Kort avbrott. Ekosystemet för journalistik ska se ut så här: Läsare–Journalistik–Makt. Men under ganska många år har Läsaren varit borta ur ekvationen. Journalistiken har lyft sig själv över Läsaren och bara svarat inför sig själv. I korta drag har Journalistiken och Läsaren glömt bort varandra. Journalistiken har glömt vem Läsaren är – och Läsaren har glömt vad Journalistiken är bra för. Journalistiken har helt enkelt fått definiera sig själv – och när den gör det devalveras den ruskigt fort.

Vi kan lyssna på läsarna. Bra. Då kanske vi kan återvinna något av det förlorade förtroende för journalistiken och på så sätt hjälpa till att rädda medierna. För tro mig – det är inte genom att rädda medierna vi kommer att rädda journalistiken. Det är genom att rädda journalistiken vi kommer att rädda medierna. För att det förtroende vi vinner tillbaka gäller bara DEN HÄR journalistiken.

Digitalisering, demokratisering och marginalisering.

Vi tar en liten svängom i samhället. Ett samhälle som blir mer och mer digitaliserat. Något som inte handlar om att läsa nyheter på webben – utan handlar om en genomgripande förändring av hela samhället. Vår kontakt med myndigheter blir digital, samhällsinstitutioner kan hålla öppet 24 timmar om dygnet tack vare digitalisering, vi kan göra våra röster hörda och känslor synliga på helt andra sätt. Så, vad är det som säger att vi kommer att leva i ett ombudssamhälle om 20 år? Är det helt omöjligt att vi helt enkelt skrotar det parlamentariska systemet och alla sitter i plenum – helt digitalt och i realtid? Låter det konstigt? Visst, men det hade nog låtit rätt så jävla mycket rymdfilm om man 1989 hade sagt att de flesta svenskar kan deklarera genom en sån där yuppienalle om 20 år.

Så, om det inte finns en parlamentarisk ombudsmakt – varför måste det finnas en ombudsgranskare? Om det inte finns ”big government” – varför ska det finnas ”big journalism”.

Algoritmer är den nya journalistiken. Varför inte?

Låt mig understryka den här punkten väldigt, väldigt noga. Det finns mycket som talar för att granskningen av det demokratiska samhället kommer att vara algoritmernas jobb i framtiden – inte journalistikens. Och ju mer energi vi lägger på att bevara DEN HÄR journalistiken, desto svårare får vi att skapa den nya. Många tror att det är mediehusen som är sämst på att förstå de disruptiva krafterna – jag vill påstå att det är journalistiken som är sämst på det. För journalistiken lever kvar i myten om den goda kraften. (Ja, det finns ett höger-vänster-perspektiv i det här, det finns ett socialism-kapitalism-perspektiv – som är helt skapat av journalisterna själva.)

Det här är väldigt nära punkt sju i Judy Sims redan legendariska blogginlägg. Ett inlägg som Joakim Jardenberg har sammanfattat punkterna i här. Så, jag håller med.

Vill du verkligen rädda DEN HÄR journalistiken?

Jag är livrädd för allt snack om att journalistiken måste räddas. Journalistiken är som en livbåt – om floden torkar ut har livbåten spelat ut sin roll och kan lika gärna vittra sönder och försvinna. Irrelevant journalistik är just irrelevant, den har inget existensberättigande.

Snacket om betalväggar handlar inte om att rädda journalistiken, det handlar om att rädda medieaffären. Så, nästa gång någon lägger tyngd bakom hur viktigt det är att rädda medierna för journalistikens skull, fråga dig själv – vill jag verkligen rädda den här journalistiken. För så länge som vi inte vågar ta den diskussionen så är vi på väg ingenstans i en väldig fart. Och det enda som är naivt att tro, för att parafrasera, är att den här journalistiken klarar av det nya samhället.

Distribution och produktion av relevant journalistik kommer alltid att vara en bra affärsidé. Dito med irrelevant journalistik – en dålig affärsidé. Så, kanske ska vi fundera på att hitta bra journalistik i stället för att hitta bra affärsidéer ett tag. Någon polett kanske trillar ner hos någon. Så låt oss: Save the journalism – save the media i stället.

För att skapa framtidens högengagemangsmedier står vi inför två stora utmaningar. Hur får vi reda på vad våra läsare verkligen vill ha och hur gör vi en digital produkt som håller den kvalitet som våra läsare förtjänar? Det här är inte frågor för en bloggpost – det här ÄR själva jobbet. Men, för all del, välkommen till drömfabriken.

De senaste inläggen har handlat om hur högengagemansmedier står bättre rustade för en digital tillvaro än nyhetsmedier i stort. Vi har en hyggligt väldefinierad definition av vad våra läsare vill ha av oss, vi har en betalningsvilja och vi har en, i dag, tillräckligt stor kunskap om vilka läsarna är. Men, som andra delar har handlat om, vi behöver också ta en annan roll gentemot våra läsare och förstå att de bättre än oss kommer att kunna definiera vad de vill läsa om.

Jag la fram ett mycket enkelt exempel på vilken typ av medieprodukter – eller delar av medieprodukter – som möjliggörs av digital distribution. Men den bygger på en banal analys och tar inte alls upp frågan om hur den här produkten ska se ut – för vi har nämligen två gigantiska utmaningar:

– Hur tar vi reda på vad läsarna vill ha?
– Hur skapar vi en digitalt distribuerad produkt av rätt kvalitet?

Så, låt mig lägga ut definitionen av de här utmaningarna – och tillåt mig att bjuda in er att tipsa mig om det är så att ni har delar av lösningen, eller känner till delar av den. Heck, tipsa om vadsomhelst, för bövelen.

Vad vill läsarna ha?

Vi mäter och analyserar varje vinkel av våra magasin och våra läsare – vilka de är, vad de är intresserade av och vad de tycker om tidningarna. Det här bygger efterhand upp en ganska hygglig bild av vilket material som fungerar och vilket som inte gör det. Ibland visar både analys och ekonomi på att vissa titlar inte har något existensberättigande – och då jordar vi skiten. Magasinsbranschen är i ständig omgörning, det startas och läggs ner ett ganska stort antal titlar varje år. Så, förändringsviljan och viljan att försöka är rätt stor.

Men problemet är att vi ändå chansar, vi vet inte alls tillräckligt säkert att vi verkligen har en målgrupp och/eller rätt produkt. Men vi är också jävligt duktiga på att ”köpa upplaga” – så det finns en tröghet i analysen om huruvida det fungerar eller inte. (Att ”köpa upplaga” är att ge bort premier, subventionera prenumerationserbjudanden, marknadsföring etc. Det är dyrt och en av anledningarna till att förlagens marginaler är ok, men inte så mycket mer.)

Vi är alltså duktiga på att veta vad läsare tycker om det vi har gjort – men hur får vi reda på vad de tycker som sånt vi inte har gjort. Alltså, hur får vi reda på vad de vill ha?

Wow, det här är en jätteutmaning – för det är inte vad vi någonsin har gjort. Granted, vi trendkollar, vi ställer luriga och kluriga frågor och vi analyserar dåtid för att formulera sanningar om framtid. Men vi LOVAR inget kring det här, vi gör inga direkt utfästelser om att vi kommer att tolka rätt – eller ens bry oss. För det här är data som kan läsas likt horoskop – det blir alltid lite vagt och det vaga ger redaktörer en mental buffert att själva få tolka och komma med lösningarna. Helt i linje med den självbild vi har skapat.

Så, vem bygger först ett redaktionellt system där en åsikt också är en investering? Där min röst – och alla andras röster – får en direkt inverkan på den redaktionella produkten. Det jag (vi, alla) vill ha ska vi också få. För tro mig, det här är något både läsare och producenter behöver – någon form av ansvarighet. Vi behöver KUNNA lova något.

Hur ska läsarna få det de vill ha?

Nästa utmaning är att skapa en digital medieprodukt som uppfyller de behov som läsarna har – avkoppling, en paus från strömmen, hög redaktionell kvalitet, hög teknisk kvalitet och ”crowdsourcade idéer”. Jag kommer att återkomma till det här ämnet inom kort – men browser-doktrinen ser mindre och mindre ut som en frigörare för innehåll och mer och mer som den där 300-kilos-gorillan i hörnet. Standardiserad markup gör det svårt att måla med hela den palett som läsare av högengagemangsmedier är vana vid.

Så, vi har en pipa som blir bredare och bredare, med möjlighet att skicka mer och mer data – men vi sysslar med minsta gemensamma nämnare-produkter, för standardens skull. Jag menar att vi inte behöver göra det. Det finns tydliga tecken på att vi håller på att bryta ner ”allt i browsern”-murarna. Men, som sagt. Mer om detta vid senare tillfälle.

För oavsett vilken applikation som tar emot data på läsarsidan så handlar det om att förstå hur man göra en högkvalititiv presentation av redaktionellt innehåll även på avsändarsidan. Och den kompetensen finns på pappersredaktionerna – men jag är i många fall osäker på hur det ser ut på den digitala sidan. Det här är inte en regel utan undantag – självklart inte. Men jag är av den klara åsikten att presentation på papper nästan alltid är bättre än presentation på skärm. (Och jag jobbar ju med digitala saker…) Delvis på grund av de tekniska begränsningarna, delvis på grund av att vi fortfarande publicerar ”pappersmaterial” på nätet men också delvis på grund av en annan typ av kompetens.

Jag torgför inte en bred comeback för trötta tidnings-AD-ar här – men det finns saker att lära sig. Även av historien.

Så, ni få tappra som läser det här – hur ser den digitala högengagemangsprodukten ut? Jag lämnar av nu.

Ska vi ta betalt för redaktionellt innehåll så måste vi hitta nya sätt att utforma produkterna. Vi måste låta läsarna bli våra uppdragsgivare och vi förstå att bläck, papper och lastbilar har varit nischens fiende. Och det är i nischen som läsarna kommer att lätta på lädret. Men det är dags att låta läsarna definiera nischen – inte tvärtom.

För att hitta en väg till framtiden måste vi göra det via en filosofisk omväg och fråga oss om någon någonsin har betalt för redaktionella medier? Eller har vi betalat för effekten av produkten – avkoppling, uppfördhet, flykt? Det spelar kanske ingen roll så länge som vi måste ta betalt för den fysiska produkten redaktionellt medium – när vi måste kostnadsersätta utgivaren för papper, bläck och lastbilar.

Men när bläcket runnit torrt, papperet torkat och lastbilarna slutat rulla – och vi inte har en fysisk krok att hänga upp vår affär på, då är det jäkligt viktigt vad effekten av det redaktionella är. Eller snarare vad behovet av det redaktionella innehållet är. För det kommer att bli vad vi konkurrerar med – bättre effekter eller att bättre uppfylla behoven.

Vi blickar tillbaka in i ekonomin som omgärdar medierna lite. Vi har redan konstaterat att en nyhetstidning – en sådan där medeltida uppfinning som tungt dimper ner på hallmattan varje morgon – inte under några omständigheter får sin produktionskostnad täckt av det pris som läsaren betalar. Jag upprepar mig – det finns inte en chans att producera, trycka och distribuera en tidning som Dagens Nyheter för några få kronor. Annonsintäkterna subventionerar upplagan. Det här är en helvetes grop att gräva sig ur och få sina läsare att vända till någon form av betalning i det digitala. Igen – ingen läsare betalar vad tidningen kostar när det gäller nyhetsmedier.

När det gäller tidskrifter däremot så täcks kostnaden för den fysiska produkten med sin tekniska produktion och distribution av det pris som vi betalar för den. Att det sedan kostar tidskrifter stora pengar att ”köpa” prenumeranter, att värva, hålla kvar och hitta nya är en annan sak. Men vid en sund upplaga kostar varje exemplar av tidningen faktiskt mindre att producera än det pris som konsumenten har vant sig att betala. Och det är en bättre grund att stå på.

Så, högengagemansmedier – nischmedier – har en målgrupp som redan i dag betalar för produkten. Men, vad är det de betalar för i dag? Och vad kommer de att vilja betala för i framtiden?

Den förra delen i min lilla serie handlade om hur vi realiserar idéer, i en ”detta har inte hänt”-värld. Vi är tillräckligt duktiga på att ”veta vad läsarna vill ha” för att de här realiserade idéerna ska vara värda att köpa för tillräckligt många människor. Så, vi får betalt för att approximera ett stort antal läsares vilja och egna intressen. Men håller det i en värld där tekniken möjliggör personalisering, kustomisering och en-till-en-kommunikation? Min tolkning – nej, det gör det inte.

Och märk väl att jag inte talar om att den nya tekniken ger oss möjlighet att skapa och distribuera produkter som är bättre sammansättningar av innehåll som vi producerar. Den nya tekniken ger oss möjligheten – nej, tvingar oss – att göra produkter där idéerna är bättre än de vi har i dag. Vi måste skapa produkter som är än mer styrda av vilka våra läsare är – inte att hitta läsare beroende på vilka våra produkter är.

Det redaktionella kooperativet

För att sätta lite kött på det här benet jag kastar ut så kommer här ett förslag på en framtida redaktionell produkt. I nästa del av den här serien kommer jag att flagga upp några av de utmaningar som finns för att något sådant här ska fungera fullt ut. Men tillåt mig prata lite om det redaktionella kooperativet, där en viss grupp människor avlönar oss för att skapa redaktionellt material åt dem.

Exempel: Det finns massor med kvinnor som inte direkt drar samma storlek i kläder som modellerna i våra modetidningar och emellanåt (så ofta som ekonomin och viljan så tillåter) görs modejobb med kläder i stora storlekar. Men för det mesta kan modejobben i annars relevanta modemagasin vara helt irrelevanta för de som drar stora storlekar. (Och jag vet, identitetsfrågor och drömmar, man vill inte se verkligheten i vitögat etc…men det är oviktigt.) Så, hur många skulle vara villiga att ”byta ut” modejobben för smala i sin favorittidning till modejobb som är mer relevanta för sin egen kroppstyp? Jag vet inte – men låt oss fundera från andra hållet, vad skulle det kosta att göra mycket mer redaktionellt material?

Jag tänker överdriva lite siffror här, för att se vad vi hamnar på. Låt säga att vi fortsätter med utgivningstempo vi har i dag (även om papperet inte är i spel). Då ska vi skapa, säg, tre stora modejobb i månaden. Vi lever med frilansarvoden och säger att varje jobb kostar 40 000 kr att genomföra i inköp (modell, fotograf, smink). Till det kommer att vi kanske måste ha en heltidsanställd stylist som vi ger 40 000 kr i månaden i lön. Så, vi slår på 100 procent på toppen på fast personal och landar på 2,4 miljoner spänn för att producera det här materialet.

Det är en ganska saftig nota. Men om vi skulle göra antagandet att det finns 10 000 klädintresserade överviktiga kvinnor i Sverige – tror ni att det är en överdrift? Knappast. Så, lek med tanken att vi kan hitta 10 000 intresserade – då är priset ut (vi är digitala, så vi har ”inga” kostnader för distribution och produktion) 240 kr för ett år. Vi vill ha mariginal på det här och sätter priset till 299 kr per år. Oskäligt? Det tror jag verkligen inte. För det finns ett berörbart värde här, ett hantverk att betala för och en nisch som ligger ännu närmare vem jag är.

Världens bästa annonserbjudande

Men det här är ju bara ena delen av det hela. För här skapar vi också ett extremt kraftfullt annonsmedium – och som jag har skrivit om tidigare så är inte annonsering i den här typen av medier något negativt utan en integrerad och värdefull del av produkten. Så, här kommer vi att få en stark subventionering. Det här är ju från instruktionsboken för annonsering – en högkvalitativ miljö och rätt målgrupp. En målgrupp som dessutom, mycket tydligare, ”äger” produkten. Och betänk dessutom att det här är en skärning av en större produkt – där vi har ”bytt ut” modesidorna, men där resten av produkten är generell för alla målgrupper. Då kommer vi att kunna nå större publik till ”kärnprodukten” och med det kunna subventionera priset för det redaktionella innehållet än mer – eller skapa ännu mer innehåll.

Den här ”a magazine for one”-tanken är inte ny. Långt därifrån. Det har gjorts försök med ganska hårt editionerade pappersprodukter – och det ligger förmodligen tusentals magasinsidéer och bara väntar på att bli gjorda som handlar om sådana här hypernischer. Men bläck, papper och lastbilar är nischens fiende. Och nätet har hittills inte varit tummelplatsen för ”tillräckligt” bra redaktionellt innehåll – allt inom medieekonomins logik. Jag är dessutom den förste att erkänna att jag inte tror att vi har ”rätt” digitala uttryckssätt för den här produkten än. Men det har ju aldrig stoppat någon.

Friheten från bläck, papper och lastbilar ska inte ses som en möjlighet att sälja saker billigare – det ska ses som en möjlighet att göra mycket bättre innehåll. Och mycket bättre innehåll är vi villiga att betala för – for fuck’s sake, vi betalar ju redan i dag.

Enkelt exempel – men viktiga implikationer

Jag har gjort ett väldigt enkelt exempel ovan. Det behövs ingen raketforskare för att hitta på många nischer som är för små för papperet att nå idag. Och det är en bra start. Men för att verkligen nå hela vägen behöver vi algoritmer, teknik och vilja för att verkligen förstå vad vilka idéer våra läsare vill att vi ska genomföra. Eller ska vi sluta kalla dem läsare och kalla dem för uppdragsgivare? Kanske inte…

Men den verkliga möjligheten – och utmaningen – ligger i att hitta bortom de enkla, men små, nischerna och skapa levande ”nischer” där läsare i nära realtid får vara med och utforma produkten. Den utmaningen kommer jag att dyka djupare i med nästa del av serien.

Mediebranschen har levt ett självbedrägeri – ett som har fått oss att tro att idéer utan innehåll är vägen till framgång. Det är inte så. Och vi måste se till att vi hittar tillbaka till att både skapa och äga innehåll – och kanske våga lita på att våra läsare har idéerna. Låt oss crowdsourca idéer och inte bilder och texter och låt oss förverkliga läsarnas drömmar, inte våra. Det är dags att vi blir mer hantverkare och mindre arkitekter.

Det finns en fantastisk passus i Clay Shirkys bok ”Here Comes Everybody” om hur en mängd människor – helt oberoende av varandra kreerar ett överlägset redaktionellt material kring The Mermaid Parade på Coney Island. Shirkys exempel visar på det som brukar kallas crowdsourcing – att man tar massan, publiken, allmänheten till hjälp för att nå ett resultat som den professionella redaktionen inte mäktar med – för mängden material kostar för mycket och uppdraget är ändå för komplext att ge.

Crowdsourcat material kommer att utgöra en stor del av mediernas framtid. Det kan vara allt från bilder av en händelse, utsagor från detsamma eller recensioner och tyckanden. Det här sker redan i dag – och har egentligen alltid gjort det. Vi har alltid publicerat så kallad returinformation – där läsare själva levererar material för publicering. En publicering som förstås inte tillför just den här läsaren något annat än status. Men gott så.

Men det här är inte ämnet

Det här kommer inte att handla om crowdsourcat material – för det förstår vi redan. Vi förstår hur det på många sätt kan förstärka vårt ”professionella” material, inte minst när det kommer till nyheter. För när vi pratar ”detta har hänt” är crowdsourcing enkelt - vi efterlyser vittnen, förstahandsutsagor och nya vinklar. Sedan för vi in detta i vår redaktionella maskin och spottar ut det med tillbörlig källhänvisning. I vissa fall uppföljt enligt konstens alla regler – i andra fall som exempelvis CNN gör med sina overifierade uppgifter, lyfter saker direkt från Twitter eller andra kanaler.

Nej, det här kommer att handla om en helt annan skärning av diskussionen kring ”vi” och ”de”. För, tillåt mig att dyka lite ner i hur vi producerar högengagemangsmedier som tidskrifter i dag. Här har vi nämligen gjort oss av med nästan alla innehållsproducenter och köper i stället detta på spot-marknaden (frilansare). Kvar innanför väggarna på mediehusen finns inte längre byggarna – utan arkitekterna, eller redaktörerna som vi väljer att kalla dem. De är alltså dessa personer som är satta att designa medieprodukter som ska träffa så nära hjärtat på läsaren att vi väljer att koppla av från strömmen för att ta till oss dem.

De här människorna gör ett hästjobb, har blockkoll på såväl objekt (vem läser) som subjekt (vad vill de veta) – och är alldeles utmärkta filter för de flesta. Och här ligger också identiteten för många redaktörer. ”Jag har KOLL” är mentala pengar på banken för en redaktör.

Trots det – vi måste tänka om

Ändå är det kanske den här identiten som måste förändras – och med det ändra hela synsättet på hur vi har mejslat fram våra redaktioner, där vi har gjort oss av med människor som jobbar med skapande av innehåll och satsat på idépersoner. Det har funnits kortsiktiga ekonomiska vinster i det – att kreera innehåll kostar mer än att kreera idéer och det har därför varit klokt att låta innehållsmarknaden bli satt under konkurrens.

Det här har fungerat bra av några skäl. För det första har idéerna varit tillräckligt bra för att duga. För det andra har bäraren av innehållet, på papper, byggt barriärer mot att vem som helst kan konkurrera och för det tredje så har konkurrensen också gjort innehållsskaparna bättre.

Demokratiseringen av medierna för med sig märkliga insikter, nämligen att utförande inte är speciellt viktigt om idéen är bra. Och att vi kanske inte har tillräckligt bra idéer. Men samtidigt vet vi att kombinationen av den bästa idéen (om något sådant existerar) och det bästa utförandet får en en enorm kraft – hur fragmenterad och demokratiserad mediemarknaden än är.

Så vad blir slutsatsen av det? Jag vet vad jag tycker…och det kommer här.

Den nya identiteten är den gamla yrkesrollen

Vi måste försöka förändra vår identitet och förstå att det är inte innehåll som ska crowdsourcas – det är idéer. Vi måste sluta drömma drömmarna och börja förverkliga dem. Utan att gå in på HUR det här ska ske så garanterar jag att 100 000 läsare har bättre idéer än sex personer vid ett konferensbord, hur mycket KOLL de sex personerna än har. Massan is a bitch, helt enkelt.

Alltså måste vi släppa in våra läsare för att verkligen designa produkten som de vill ha den. Men, säger du, är det inte den äldsta sanningen i hela medievärlden att ”läsarna inte vet vad de vill ha”? Jo, eller den äldsta lögnen.

Vi gömmer oss gärna bakom det här för att det är så otroligt svårt att få reda på vad människor vill – att be dem ta ställning till ”detta har inte hänt”. Men betyder ”svårt” att vi ska ge fan? Verkligen inte.

Om vi vill fortsätta vara relevanta för våra läsare så är det här vi måste lägga vårt krut – på att förstå vad läsarna verkligen vill ha – inte på att sätta hårdare press på de som skapar innehåll, vare sig det är professionella frilansare eller massan.

Så, vad säger jag? Jo, jag säger att det är dags att vi förverkligar läsarnas drömmar – snarare än att ”de” förverkligar våra och bara hänger med på färden. Vi måste hitta vår stolthet i att skapa innehåll. För affären finns där – och det kommer jag att återkomma till i nästa del. Men saken är den att vi i vår iver att bli bra på idéer också glömde bort den här lilla saken som heter rättigheter. Vi äger inte det material som publiceras – och det är fine i en värld där återpublicering inte var värt mycket. Men i en värld är återpublicering och ompublicering är allt, är det mer än synd – det är en katastrof.

Well, det blir lite domedag över det här – men det fina för oss inom högengagemangsmedier är att vi vet hur vi med redaktionellt material fångar drömmar. Nu ska vi bara se till att det är rätt människors drömmar – och forma vår framtid efter det.

Betaldebatten på nätet försvåras av att vi pratar om att betala för nyheter. Vi har aldrig betalat för nyheter – vi har betalat för papper på hallmattan. Så, låt oss i stället prata om innehåll vi faktiskt har betalat för i den analoga världen, featurematerial. Välkommen till  högengagemangsmediernas värld, välkommen till drömfabriken.

En liten stämningssättare: Hur många gånger har du hört någon säga att man kurar upp sig i soffan under en filt, med en kopp te bredvid och läser DN Ekonomi? Inte för ofta, är min djungelvilda gissning. Men, för all del, byt ut DN Ekonomi mot Damernas Värld, Cosmopolitan, Vogue eller Wired. En bild som är lättare att ta in och känna igen, inte sant? Tidskrifter är pappersvärldens stora, lufsiga St Bernhards-hund – mysiga, lite jovialiska och så där förbaskat trivsamma att man kan förlora sig i dem.

Låt mig göra ett försök till en liten lätt medieantropologisk teoribildning. Nyhetsmedier utgör någon form av livsström för samhället i sin helhet, en sorts basnivå av information som vi alla på något eller annat sätt genomforsas av. Sociala medier förstärker vissa delar av den här strömmen och skapar personliga band som bygger lojalitet till strömmen. Att förstärka strömmen, mängden information och material är det sätt vi visar att finns där för varandra. De medier jag pratar om är däremot till för att skapa paus i strömmen – precis som böcker eller filmer gör. Medier som får dig att koppla av – inte koppla upp.

Innehåll vi aldrig har betalat för…

Så, vad fan har de här myspys-bladen med betalning på nätet att göra då? I dagsläget kanske inget. I framtiden hur mycket som helst. Varför? Därför att tidskrifter är de enda pappersmedier där vi faktiskt har betalat för innehållet. Visst, vi har betalat för vår morgontidning. Men ingen ska väl inbilla sig att man egentligen kan producera allt material, trycka och distribuera en tidning varje dag för sisådär en femma…nej, nyhetstidningen är så kraftigt subventionerad att den är att betrakta som en ”loss leader”, eller lockvara för att skaffa så många ögon på annonserna som möjligt. Så, vi har aldrig betalat det rätta priset för nyheter. Och det är det som gör debatten om att betala för nyheter på nätet så ensidig.

Innehåll vi alltid har betalat för…

Däremot har vi ofta, och gärna, betalat för featuremedier – tidskrifter. Priset för att producera ett exemplar av ett magasin ligger en bra bit under listpris. Sedan ska vi vara ärliga att och säga att tidskriftsförlagen har höga kostnader för upplaga – det vill säga att tillse att mängden prenumeranter och läsare är på en tillräckligt hög nivå för att annonsaffären ska driva siffrorna in i det svarta. Men tidskrifter har inte subventionerats på samma sätt, i stället har vi läsare alltså gladeligen betalat produktens rätta pris.

Det är på en supertråkig affärsnivå. Och det är också långt ifrån att svara på varför det kommer att vara lättare att få betalt för featureprodukter på nätet. Så här är det nämligen – en tidskrift bygger på idéer, en nyhetstidning på händelser. Händelser är greppbara, verkliga, och tillhör alla. Idéer tillhör idégivaren och är unika (i ordets bredaste definition). Tidskrifter har en ytterligare dimension – avtolkningen av omvärlden. Man avtolkar, man idéskapar, man förverkligar idéer genom redaktionellt material. Det är en produkt som i någon mån har en större verkshöjd än nyhetsmedia. Är den bättre? Nej. Är den viktigare? Inte ur ett generellt perspektiv – men ur ett personligt, så ja.

Dåliga nätsubstitut – inte ett problem utan en möjlighet

Det finns i dag väldigt få digitala text-och-bild-medier som kan ger läsarna samma upplevelse av flykt och avkoppling. Så, vad är tricket då? I tre stycken eller färre? Jag gör det kortare än så, det handlar nämligen om målgruppskännedom. En tidskrift (och förhoppningvis de digitala produkter vi kan skapa) är en tillräckligt bra approximation av den medieprodukt DU vill ha för att den ska kännas som din. I tidskriftsvärlden har man alltid varit bra på att skapa ”personas”, avbilder av demografiska profiler som tjänar som målbilder för produkten. I nyhetsvärlden har man i stora drag aldrig brytt sig, man har ju varit slav under ”detta har hänt” – och inte haft friheten i ”detta har inte hänt”.

Dina favoritmagasin är nästan rätt och nästan för dig – nästan hela tiden. Och i brist på helt skräddarsydda medieprodukter så duger det bra, för hantverket är oantastligt, presentationen aptitlig och varumärket ett som du vill bli förknippad med.

Jag ville börja den här lilla serien med en kort – och lite subjektiv – förklaring av det jag kallar högengagemangsmedier, för att kunna bygga vidare på en modell för att skapa digitala dito. Det blir en problembeskrivning, ett (av många) förslag på lösning och en del om de utmaningar som står för dörren för att skapa lösningen. Hoppas ni hänger med under den närmaste veckan – och kommentera gärna under tiden.

Betalväggar är årets rödskynke. Ett begrepp och ett tankegods så löjligt att endast storleken på protesterna ter sig fånigare. Det har kommer inte att handla om sättet att ta betalt, storleken på transaktionen eller mängden avslut. Det kommer alltid att handla om vilken vara som säljs. Och den frågan har vi bara skrapat på ytan av.

Låt mig ta bladet från munnen i den här frågan. Att protestera mot betalväggar är att slåss mot väderkvarnar. Varför? För att hela diskussionen är förenklad, förfelad och förvriden till oigenkännlighet. Den är så lätt att kritisera för att den bygger på en obefintlig grund. Ingen kommer att betala för en produkt som inte är värd något – end of story.

Och jag tror i ärlighetens namn inte att ens Rupert Murdoch tittar på sina sajter i dag och tänker smälla upp en enkel vägtull och tro att läsarna snällt lyder och slänger in en femkrona för att läsa generiska nyheter. Men det är lika bra att komma med de dåliga nyheterna först – så kan vi börja prata produktutveckling senare.

Det är inte betalväggas som ska resas – det är hus av värde som ska byggas. Det som finns innanför väggarna är det innehåll som våra läsare har rätt att kräva, vare sig de betalar för sig i reda pengar eller i uppmärksamhet. Det är hög tid att stärka läsarbegreppet igen – precis som lyssnarbegreppet, tittarbegreppet, tyckarbegreppet och tänkarbegreppet. Det är dags att sluta prata om ”besökare” och i stället låta vännerna flytta in. Det är fantamej dags att förstå att vägen till att lyckas som mediesajt inte går via att samla läsare till en affär – utan att skapa en affär kring läsarna.

Vi har fått en unik chans, en chans att bygga värde utan att behöva ta hänsyn till tunga, tunga kostnader i form av produktion och distribution – så låt oss inte fastna i produkter som bär skugga och arv från en, jo faktiskt, svunnen tid. Kostnader för produktion och distribution är off the fucking table, klart slut.

Jag kommer under den närmaste veckan göra ett antal inlägg under etiketten ”Välkommen till Drömfabriken” – där jag går igenom mina tankar, på ett stundtals abstrakt plan, om hur vi kan gå framåt, speciellt inom den del av medievärlden där jag befinner mig. Och, by the way, det är DINA drömmar vi pratar om – inte mina.

Välkommen till Drömfabriken – kommande inlägg

1. Nästan rätt, nästan hela tiden, nästan för dig

Framtiden ligger i högengagemangsmedier. För er som inte känner till dem – så här fungerar det.

2. På jakt efter en ny redaktionell identitet

Vi i den redaktionella världen måste förstå att läsarna behöver hantverkare – inte arkitekter.

3. En blåkopia för framtiden – Coop i stället för scoop

Ett inspel om hur ett framtida högengagemangsmedium kan te sig – och varför det kommer att bli värt att betala för.

4. Det är mjuka frågor – och mjukvara

Vad behöver vi för att genomföra visionerna? Lite mer än vad vi har i dag.

Journalistikens grundtes om objektivitet har på många sätt varit drivbänken för mediehusens affär. Genom att INTE ta ställning har man kunnat fungera både som upplysare, utbildare och framförallt marknadskanal för de allra flesta. Men mitt i förvirringen om mediernas affär offrar okunniga redaktörer journalistiken.

Det här är ett inlägg som skulle kunna skrivas varje dag om året, år ut och år in. Tyvärr. Men från de senaste dagarnas utgivning ska jag ta två exempel på hur journalistiken felar och när journalistiken felar så kommer affärer som till stor del bygger på journalistiken också att fela.

Feghet är en dålig redaktörsegenskap

På DN.se kunde vi i helgen läsa en sorglustig historia om hur nya sätt att lyssna på musik kanske förändrar vår syn på ljudkvaliteten på musiken. Man kallar den här skuggteatern för ”Lyssning till varje pris” och vågar sig i ingressen på det vågade ordet ”skräplyssning”. Resten av stycket är en veritabel uppvisning av kattens beteende runt den berömda, och fortfarande lava-heta, gröten.

Thomas Wiborgh, som skribenten heter, har med all säkerhet en mycket skarp åsikt i ämnet. Men eftersom han inte kan hitta sätt att verifiera sin åsikt blir det ett tassande och viskande som är plågsamt att betrakta.

Jag ska lägga lagen på den här skiten och berätta varför det blir så här: Avsaknad av redaktörskap. Uppenbarligen går Wiborghs åsikt enligt följande: Unga-människor-lyssnar-på-iPod-som-är-likamed-att-de-lyssnar-på-mp3-som-är-likamed-att-de-har-laddat-ner-från-nätet-som-är-likamed-att-de-är-pirater-och-att-de-inte-förstår-att-kvalitet-är-värt-att-betala-för-vilket-hotar-hela-etablissemanget-och-det-var-bättre-förr.

Men eftersom redaktörskapet är fegt eller obefintligt – och DN har en faiblesse för att vilja göra åsikt till journalistik – vågar man inte säga det rakt ut, utan närmar sig ämnet med hjälp av svaga källor och outtalade slutsatser.

Jag förstår det här av två anledningar – den ena råkar vara att jag håller med Wiborgh, ljudkvalitet är skitviktigt ÄVEN av konstnärliga skäl. Det andra är att jag har jobbat i den här svängen några år och känner igen ett cheap shot när jag ser det.

I de flesta självbekända teknologikramares ögon är det här bara ytterligare en del av DNs påstådda teknikhat – och så kan man definitivt läsa stycket. Eftersom skribenten i sin mantelbetäckta affekt glömmer bort att ge en korrekt historieskrivning kring problematiken så ser det ut som att det står likhetstecken mellan digital distribution och dåligt ljud.

Oh, how the mighty have fallen…

Nästa story är en enklare – och mycket svårare. Det handlar om ärkeängeln av svensk undersökande journalistik – Jan Guillou – och hans krönika om paret Ahndoril och Kepler-historien. Under rubriken ”Svindleri – en strålande affärsidé” tar han äran av Albert Bonniers Förlag och en namngiven medarbetare. Det är en osande salva Guillou drar av – och även om hans verklighetsbild perverteras av de siffror han gråter över – så är det möjligt att han driver en relevant tes.

Men hela skiten faller – och Guillou misskrediterar sig själv – av en enda enkel anledning: Han äger Piratförlaget, en konkurrent på den marknad som Albert Bonniers Förlag agerar på.

Betyder det att Guillou inte ska få uttrycka sina åsikter? Nej. Betyder det han har fel? Absolut inte. Men det betyder att någon enda jävel på Aftonbladet måste stå upp för sina läsare och berätta att det förhåller sig så här.

Det här är bara två exempel på hur man eldar upp det kapital man har att röra sig med – läsarnas förtroende. Det finns inget som säger att det skrivna förlorar i vare sig värde för läsaren eller värde för publicisten för att man redovisar, är transparent och ärlig.

Det finns en bristande grundförståelse för hur journalistiken förhåller sig till samhället – det vill säga du och jag – som blir allt mer accentuerad. Medierna befinner sig i en identitetskris som affärsdrivande enheter – och den krisen går ut över journalistiken, som försöker maximera affärsmöjligheter i stället för att vara vad den ska vara.

Sista ord här, Aftonbladet och DN: Objektivitet och transparens är inte fiender, de spelar i samma lag.

Here’s the AP document we’ve been writing about » Nieman Journalism Lab (via feedly)

- Här är dokumentet som enligt utsago har läckt från AP om deras försök att kontrollera länkande och skapa någon form av superlandningssidor och behålla premiuminnehåll själva. Alltså samla i stället för att syndikera ut.

Om jag inte syns är det för att jag inte finns (via feedly)

- En viktig skrivning av David Hall om vad sociala medier och internet kan betyda för unga människor. Oavsett vilken sajt eller tjänst de väljer att använda.

AP har varit i ruskigt blåsväder på sistone. Man har dragits i nätsmutsen ordentligt och välförtjänt genom att prata om att hindra länkning och agera allmänt nätfientligt. Och möjligen förvärras situationen nu när hemligt material har läckt ut från byrågiganten. Men mitt i vansinnet kan man kanske hitta en förklaring till varför de agerar nästan i panik. Det är för att ingen annan agerar överhuvudtaget…

Nieman Labs har kommit över, vad som verkar vara, intern dokumentation om Associated Press strategier för hur man ska kringskära möjligheter att fritt – eller nästan fritt – publicera och länka till material från nyhetsbyrågiganten. Det finns något som jag överhuvudtaget inte förstår i APs hela tanke – och det är hur de ska kunna skydda sin affär genom att göra det sämre för sina redan betalande kunder. Man måste minnas att AP inte riktar sig till nyhetskonsumenter utan till nyhetspublicister – från New York Times till Google. Genom syndikering av material och bred kostnadsfördelning kan AP framdriva en stor nyhetsmaskin med mängder med reportrar och fotografer. APs kunder tjänar i sin tur tillbaka avgifterna till AP genom intäkter från upplaga och annonsering.

AP har helt fel – men också rätt

Så, när nu AP tänker att de ska strypa tillförseln av kvalitetsmaterial online ska alltså kunderna inte ha rätt att publicera visst material utan bara länka till det. På så sätt ska AP skapa ”landningssidor” för vissa ämnen och faktum är att utifrån ett sökmotorperspektiv är det här en finfin idé. Och det är klart – om man spelar sina kort rätt så kanske man kan skapa en så pass stor intäkt kring dessa landningssidor att man kan dela intäkterna med de sajter som länkar in, för att kompensera det intäktsbortfall som kommer av att man inte kan publicera materialet på sin egen sajt. Puh.

Det finns fortfarande inga bra svar (bara teorier) på varför AP vill ha den där sista-leds-rollen man nu verkar föreslå. Är det otålighet med att andra inte kan skapa intäkter online? Eller vad är det? Svårt att säga, men det var egentligen inte för att skriva om det här som det här inlägget kom till. Utan för att säga – AP har ju rätt!

Nej, de har fel. Men här kan man verkligen tala om den blinda hönan och kornet. För vad AP gör i sin distinktion mellan ”utility content” (som man får publicera) och ”unique content” (som man bara får länka till) är att tala om för alla andra nyhetsföretag att det faktiskt inte räcker med att göra samma rapportering som läsare kan få via radio, tv, andra sajter, Twitter, Facebook eller som ögonvittne utan att man måste skapa helt andra värden.

AP tvingar nyhetssajterna till bättre produkter

Så, kanske är det så att AP bättre än nyhetssajterna har förstått att det här värdet inte skapas i dag, att läsarna faktiskt inte har någon anledning att betala för materialet och att om nyhetssajterna ska fortsätta sin enögda jakt på intäkter så måste AP själva försöka skapa en affär kring upplevt värde. Om nyhetssajter hade en hållbar affär i dag tror jag att AP skulle sitta still i båten – för så länge som de som publicerar nyheter gör pengar så sitter AP säkra, för AP-material är billigt och när man man som publicist väl har intäktsmassan under kontroll så blir utgiftsditot det ställe man kan göra mest avtryck i balansräkningen.

Men i en tid då APs kundbas riskerar att erodera så måste de kanske ta till såna här åtgärder – men jag hoppas innerligen att de misslyckas gravt. Inte för att jag vill att AP ska gå under – tvärtom. Utan för att jag vill att nyhetsajterna själva ska knäcka gåtan om att skapa värde för sina läsare genom sitt ”unika innehåll”. För håll med om att det är något nästan perverterat med att det är den allstädes närvarande och himlen förmörkande nyhetsbyrån som pratar om ”unikt” material…

Gartners Hype Cycle – iaktagelser

- Kul läsning om Gartners Hype Cycle. Saker som får återverkan även för oss publicistiskt lagda.

Några tankar om överflöd och ägande (via feedly)

- OK, Anders Mildner. Det här är ett jättebra inlägg om ägande och tillgång i en ny värld. Har själv berört ämnet om värde och brist i tidigare poster.

Svårt att i morronsoffan förklara framtiden (via feedly)

- ”Alla pratar ju om bredband”. Magisk tillbakablick från SVT med Richard Gatarski.

From “nice to have” to “must have”: Scientific American’s Bruce Brandfon recipe for success (via feedly)

- Att förstå vad man har – sina läsare – och innovera utifrån den basen och inte vad marknadens senaste strömningar är receptet för framgång för Scientific American. Det är hur basalt som helst och samtidigt så oerhört svårt att lyckas med. Läs en intressant inblick från Mr Magazine.

nanopublic: Unitizing journalism 2.0: The "nanostory" (via feedly)

- Det här är en bra och tajt distinktion på det som jag kallar ”att” något har hänt. Något som nätet och nya infokanaler som sociala medier är fantastiska på. Det som traditionella medier har byggt sitt värde på är också ”hur” och ”varför”.

Min gamle chef Anders Gerdin brukade säga att det var två saker som människor hade svårt att förstå med tidningsmakeriet. Det första var utgivarfrågor – och det andra var hur det kunde komma sig att texten alltid gick jämnt ut i botten av sidan. Well, det andra är en diskussion vi inte ser mycket av på nätet. Men tyvärr ser vi inte tillräckligt mycket av det första heller. Men vi kanske borde försöka ändra det.

Häromdagen blossade en mindre, förmodligen mycket mindre, storm upp på Twitter och på en del ställen runt om i bloggvärlden. Frågan gällde ett inlägg om modebloggare (inlägget uppdaterat med hänvisning till andra postningar) och var, åtminstone i mina ögon, ett inlägg som lämnade en hel del i övrigt att önska. Speciellt eftersom skribenten, Niclas Strandh, har ett grundmurat gott rykte i nätvärlden och i mitt tycke är en av de mer relevanta och gedigna bloggarna. Jag var ganska vokal i min kritik av det här inlägget på Twitter – vilket ledde till en lång diskussion mellan framförallt mig och Niclas men också med flera andra inblandade.

I den här diskussionen berördes ett antal olika spår; manligt maktspråk, unga tjejers rätt att uttrycka sig och framförallt om hur man får behandla människor på nätet i största allmänhet. Jag har själv, i likhet med alla andra tröttsamt heteronormativa, lätt medelålders och hyfsat medelklassiga män en blind fläck för patriarkala tendenser. Vi är många som är så jävla själverkänt jämlika att vi inte behöver förstå vad vi gör fel – vi säger ju att vi är jämställda. För mer begåvade åsikter om detta så läs vad Julia Skott och Sofia Mirjamsdotter har postat i ämnet.

Min ingång i debatten handlade snarare om att det var ett dåligt utgivarbeslut – och jag kallade inlägget för taskigt och även att det var ett översittarinlägg. Och när diskussionen var som mest intensiv märktes en ganska tydlig uppdelning i för och emot mellan människor i publicistiska yrken och nätlibertarianer med annan bakgrund. Den här känslan var ganska tydlig under kvällen när diskussionen ”rasade” och jag lovade att jag skulle skriva i längre form om varför jag tog en så hård stans mot den här publiceringen. Det är detta inlägg.

Begreppen är viktiga.

Det blir också tydligt, när man diskuterar sånt här, att det inte på långa vägar är självklart om vad som är vad i den bransch jag är i – den bransch som lyder under tryckfriheten. Så, ursäkta mig alla som redan vet – men här är en kort begreppsgenomgång.

För det första är det inte journalistik vi diskuterar när vi pratar om utgivarfrågor – det är själva publiceringen av material. Om det materialet är en frukt av journalistiskt arbete eller inte är inget som vare sig tryckfrihetsförordningen eller de etiska reglerna för branschen tar hänsyn till.

De etiska regler som vi försöker leva efter är inte i lag reglerade, de är självpåtagna och syftar till att vårda den unika tryckfrihet som vi har i Sverige. ”Brott” mot de här reglerna kan självklart också leda till laga påföljd men de är inte där för att rädda utgivare från fängelse – de är där för att upprätthålla det förtroende som finns i tryckfrihetsförordningen.

Dessutom är det så att när man försöker prata om journalistik och utgivarfrågor som samma sak hamnar direkt i logiska motsättningar – journalistiken kan sägas vara utan avsändare, där ska fakta och utsagor berätta historien och målet, det ouppnåeliga, handlar om objektivitet. När det gäller utgivarfrågor är vem oerhört viktigt. Det är därför som ansvarig utgivare måste finnas, för att någon ska ställas till svars. Så, återigen: en tidning, ett radioprogram eller en nätsida är inte journalistik, det är utgivning. Om sedan det som utgör innehållet är en frukt av journalistiskt arbete – det är en annan fråga. Däremot finns det tydligt uttryckt i frågan om utgivarskap att man ska sträva efter rättvis och korrekt rapportering.

Ytterligare en fråga, som förvisso ofta hamnar på ansvarig utgivares bord men hos denne i egenskap av arbetsledare, är frågan om yrkesetik. Ofta höjs röster om att reportrar går hårt fram mot anhöriga vid tragiska händelser och svinar i största allmänhet. Det här är en allvarlig fråga – men det är inte en utgivarfråga. Utgivarfrågan handlar helt och hållet om det material som publiceras. Däremot tar yrkesetiska nämnden hand om frågan om HUR man har jobbar.

Varför är det här viktigt?

Det korta svaret på frågan ovanför är följande: Om vi inte, traditionella medier såväl som bloggvärlden, tar ansvar för HUR vi säger saker så kommer VAD vi säger att bli mindre värt. Det är otroligt viktigt att man hela tiden ser till att källor är korrekt citerade, att man kollar och dubbelkollar fakta och att man håller huvudet ovanför den etiska ytan. För det är inte bara viktigt att ha rätt – det är också viktigt att göra rätt. Det finns de som alltid kommer att mena att ändamålen helgar medlen och att sanningen måste fram till varje pris. (Ett pop-ord är konsekvensneutralitet, men det handlar inte om att man får göra vad som helst för att berätta historien, det handlar om att man inte ska avstå från att berätta historien av hänsyn till konsekvenserna av berättandet. Vilket är en viktig distinktion.)

Om bloggvärlden ska, vilken den ska, vara en viktig del av det demokratiska samhället så krävs det att vi alla, som skriver, faktiskt är våra egna ansvariga utgivare. Vi kan inte – som var fallet med det här inlägget – använda vem som helst för att berätta en historia som vi själva anser vara viktigt. I diskussionen på Twitter yppades saker som ”med rättigheter kommer skyldigheter” och ”legitimering av häcklande”.

Det handlar inte om bra – det handlar om rätt.

Märk också följande – ingen utgivardiskussion handlar om huruvida det publicerade är bra eller dåligt – ur någon form av kvalitetsdiskussion. Det är annars populärt att blanda in sådant i utgivarfrågor. Men det är en väg som inte är framkomlig – om inte diskussionen är om kvaliteten i att höra båda sidor eller att ge korrekta fakta. Men frågor om urval av ämnen (kändisar, silikonbröst eller fotbollsövergångar) är inte en del av detta. Vi har kämpat som fan för rätten att få skriva spaltmeter om allsången på Skansen.

Bra skribenter kan vara dåliga utgivare.

Det är inte bara i bloggvärlden som det finns människor som brinner så jävla hårt för att få säga precis det de själva vill att det inte är ”rätt” enligt våra gemensamma regler – de finns på alla redaktioner. Och här måste man tillämpa ansvarighet – på tidningen finns en chef (som har en chef som har en chef) som säger till att det här inte är OK. Men för många av oss som bloggar finns ingen annan än vi själva. Och ju mer vi ruckar på de regler som har tjänat oss väl för att inte tryckfriheten ska ifrågasättas desto mer av vår rätt att skriva fritt riskerar vi. Tryckfriheten är vittomfattande – den tillåter oss att skriva, säga och trycka nästan vad som helst utan större risk för repressalier. Men en fullt utblommad användning av den här friheten skulle göra människor oerhört illa – och människor skulle se till att friheten skulle kringskäras. Och med en kringskuren frihet försvagas demokratin. Märk väl, floskeln frihet under ansvar är sällan mer sann än här.

Det fanns någon form av underliggande poäng med Niclas Strandhs inlägg – och den poängen är till och med ganska bra. Men den är framförd på ett taskigt och dåligt sätt – och hade kunnat framföras mycket bättre. Men att göra det ”rätt” är jobbigt och tar tid. (Och låt oss konstatera detta, vad många talar om som den stora faran med att ”journalistiken inte kan finansieras” framgent handlar om inte om att historierna inte kommer att berättas utan om hur historierna kommer att berättas.)

Läs också vad Kicki Norman har skrivit om ett annat tveksamt ”utgivarbeslut”. Kanske från ett mer väntat håll men icke desto mindre en genomgång av ungefär samma sak.

Så, vi är alla tillsammans både givare och tagare av tryckfrihet. Men ju fler som tar desto mindre kommer vi att vilja ge – så att vårda tryck- och yttrandefriheten måste vi tillsammans göra. Och det gör vi inte genom att använda ”oskyldiga” bloggare som exempel på ungdomens förfall. Jag lämnar det här ämnet med paragraf 15 ur ”Etiska regler för press, radio och TV – som är direkt tillämpligt på det inlägg som satte i gång diskussionen:

Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Det råder upprördhet bland många mediebloggare för att Rolf van den Brink har yppat negativa åsikter om Mindpark och Joakim Jardenbergs nya bloggprojekt. Jocke själv svarar både här och där. Erik Starck drar också en lans.

Visst av det van den Brink skriver – här och här – är absolut sant. Han har rätt i att det kommer att knytas vänskapsband som kommer att leda till professionella relationer. So. Fucking. What? Varför pissa på det här sättet att samverka och samtidigt omhulda nätverkande i mingelform eller på konferenser och events? Ingen aning.

Men det som fångade mitt öga specifikt i det här var följande formulering av van den Brink.

Jag har bara försökt berätta att bloggar är enkla hemsidor och bloggare oftare sitter på läktaren och kommenterar än är nere på planen och spelar.

Yo, Rolf, du säger dig vara journalist – eller om du kallar dig reporter – du ska fan stanna på läktaren. Det är ditt jobb. Så, varför har du ett problem med att andra gör det? Eller vänta, svarade jag just på det?

Google Caffeine: A Detailed Test of the New Google

- Kul att se att Google förbättrar sin sökmotor. Konkurrenterna har blivit så mycket bättre att det kändes dom att det var dags.