Vill du veta vad DN eller SvD står för? Eller vill du veta hur Aftonbladet eller Expressen egentligen ser på omvärlden. Titta då för allt i världen inte på deras sajter. För vad du ser är bara en ögonblicksbild, en ögonblicksbild som i all filosofisk mening alltid är fel. Hur ska vi kunna ge en bild av vad som är viktigt – och inte bara vad som är det senaste?

Att bedriva nyhetsbevakning på nätet handlar mycket om att vara först och att jaga klick. Den policy, de värderingar och den tanke om varumärke som finns hos nyhetsförmedlaren – skapade för att kunna ge ut en tidning per dygn – måste sträckas ut över en infitit mängd besök. I någon pseudofilosofisk andra existerar inte en ”version” av sajten längre än till nästa besökare kommer.

Ok, vi har alltså en obegränsad mängd upplagor som måste produceras varje dag. Och från omvärlden kommer ett obegränsat flöde av information, hela tiden. Så, självklart är frestelsen övermäktig att helt enkelt publicera mer, fler gånger, oftare. Fint så.

Utformningen av traditionella nyhetssajter, som de är begränsade av teknik och vana, statuerar att senast går överst. Vilket gör sajten till ett flöde och inte ett redaktionellt urval – i sig raka motsatsen till vad tidningen är. Och parat med detta finns den famösa klickjakten – som på så många sätt fokuserar nyhetsarbetet till att handla om vad som appellerar till de flestas vilja att klicka, snarare än det ganska motsägelsefulla urvalet i en tidning: ”Vad som bedöms vara viktigt”.

Alltid fel

Jag som läsare besöker alltså alltid sajten vid fel tillfälle – alltid i nuet. Och många av oss beter oss så att vi besöker nyhetssajterna ett otal gånger per dag för att i huvudet ackumulera en lite trögare bild av vad som egentligen har hänt. För den här trögheten som finns automatiskt i en papperstidning är faktiskt inte av ondo, utan ger alla chansen att både värdera och sortera lite bättre. Nätälskare som jag är så är jag faktiskt helt säker på att jag utan hjälp från andra får en bättre bild av vad som var viktigt i går från papperstidningen än vad jag fick från mina 40 besök på Aftonbladet.se.

På nätet slåss vi alltid mot tekniska strukturer när vi ska presentera innehåll. Vi får en massa nya möjligheter också men vad gäller den ”enkla” uppgiften att presentera text och bild på skärm så hamnar vi ofta i en situation där struktur och standard står i kontrast mot vad vi vill göra. Där vi i tidningen spelar med stort och smått, vilken placering på vilken sida och så vidare hamnar vi på nätet ofta ”i flödet”. Och vi har faktiskt varit otroligt dåliga på att kommunicera den här dynamiken med design på nätet.

Den här dynamiken vi har när vi gör pappersprodukter – där vi låter formgivningen guida läsaren till vad som är viktigast, vad som ska tas sig an först, vad som är kompletterande och vad som är huvudspår – har vi svårt att göra på nätet. Eller om vi inte har svårt så har vi varit dåliga på det. Det är väldigt jämntjockt och som läsare måste man vara kunnig och aktiv för att sortera mellan viktigt och oviktigt. (Visst, en invändning kan vara att tidningarna sorterar fel och att man hellre tar materialet ovärderat. Det köper jag. Men de flesta fungerar nog inte så.)

Vi måste nog börja fundera på hur vi kan ge läsare en bättre bild av ”nuet” än den ögonblicksbild som sajtens urval ger vid handen, där varje TT-flash nästan får toppa sajten för en tid. I en tidnings urvals- och bevakningsområde finns det inte 30 saker om dagen som är tillräckligt viktiga för att vara vänsterkryss, det är min personliga uppfattning.

Återvinna dynamiken – hur gör vi?

Så, hur kan vi återvinna lite av den här dynamiken på nätet då? För visst måste det gå? Ja, det gör det. Och jag tycker att man ser/har sett en del försök att göra det – men inte alls tillräckligt mycket. På Expressen körde man med en dagssammanfattning (kan inte hitta den nu) och alla sajter har en överväxel i och med att de kan dra en toppnyhet över en extra spalt om så krävs, som med den tragiska Afghanistan-incidenten häromdagen. På DN gör man försök att nå en annan typ av dynamik genom sitt försök med ”Vänners nyheter” där man tänker rätt så till vida att man antar mina vänners läsvanor ger en värdering som är mer rätt för mig. Men å andra sidan är det något av en låt-gå-attityd till nyhetsvärdering.

Självklart finns alltid möjligheten för en redaktör att låta en sak ligga i topp så länge som den ”förtjänar” – men eftersom vi styr så mycket på trafik över alldeles för korta tidsperioder finns ett tryck för att kasta upp nya grejer.

Svenska nyhetssajter är nästan uteslutande uppbyggda med ”flak” – en stor central nyhetsspalt som uppdateras ofta och som utgör pulsådern på sajten. Den här doktrinen är väl endast utmanad av en sajt som Nyheter24 – fast jag är inte säker på att deras värdering är annorlunda bara för att de har valt en annan designdoktrin.

Om vi tittar på New York Times så har de valt ett annat sätt att komma runt det här med ”flaket” – med ganska ordentligt svårläst resultat. Men här finns i alla fall bättre möjligheter att uppdatera i tidsflödet utan att behöva värdera om toppnyheten.

Men hur man än vänder och vrider på det här så lyckas ingen på ett riktigt bra sätt. Det är väldigt endimensionellt med tiden som påve och redaktionellt urval som får spela andrafiolen. Jag vet inte själv hur lösningen skulle se ut – men om man kunde kombinera bra, tydlig, läsbar form med någon form av viktning (kan vara algoritmer, kombinerade med redaktörsskap) som man gör på den gamla, kända japanska Newsmap.

Jag önskar att redaktörsskapet kan stärkas och att det också får återspegling i produkterna. Men hur ska man göra det? Förslag någon?

Journalistikens grundtes om objektivitet har på många sätt varit drivbänken för mediehusens affär. Genom att INTE ta ställning har man kunnat fungera både som upplysare, utbildare och framförallt marknadskanal för de allra flesta. Men mitt i förvirringen om mediernas affär offrar okunniga redaktörer journalistiken.

Det här är ett inlägg som skulle kunna skrivas varje dag om året, år ut och år in. Tyvärr. Men från de senaste dagarnas utgivning ska jag ta två exempel på hur journalistiken felar och när journalistiken felar så kommer affärer som till stor del bygger på journalistiken också att fela.

Feghet är en dålig redaktörsegenskap

På DN.se kunde vi i helgen läsa en sorglustig historia om hur nya sätt att lyssna på musik kanske förändrar vår syn på ljudkvaliteten på musiken. Man kallar den här skuggteatern för ”Lyssning till varje pris” och vågar sig i ingressen på det vågade ordet ”skräplyssning”. Resten av stycket är en veritabel uppvisning av kattens beteende runt den berömda, och fortfarande lava-heta, gröten.

Thomas Wiborgh, som skribenten heter, har med all säkerhet en mycket skarp åsikt i ämnet. Men eftersom han inte kan hitta sätt att verifiera sin åsikt blir det ett tassande och viskande som är plågsamt att betrakta.

Jag ska lägga lagen på den här skiten och berätta varför det blir så här: Avsaknad av redaktörskap. Uppenbarligen går Wiborghs åsikt enligt följande: Unga-människor-lyssnar-på-iPod-som-är-likamed-att-de-lyssnar-på-mp3-som-är-likamed-att-de-har-laddat-ner-från-nätet-som-är-likamed-att-de-är-pirater-och-att-de-inte-förstår-att-kvalitet-är-värt-att-betala-för-vilket-hotar-hela-etablissemanget-och-det-var-bättre-förr.

Men eftersom redaktörskapet är fegt eller obefintligt – och DN har en faiblesse för att vilja göra åsikt till journalistik – vågar man inte säga det rakt ut, utan närmar sig ämnet med hjälp av svaga källor och outtalade slutsatser.

Jag förstår det här av två anledningar – den ena råkar vara att jag håller med Wiborgh, ljudkvalitet är skitviktigt ÄVEN av konstnärliga skäl. Det andra är att jag har jobbat i den här svängen några år och känner igen ett cheap shot när jag ser det.

I de flesta självbekända teknologikramares ögon är det här bara ytterligare en del av DNs påstådda teknikhat – och så kan man definitivt läsa stycket. Eftersom skribenten i sin mantelbetäckta affekt glömmer bort att ge en korrekt historieskrivning kring problematiken så ser det ut som att det står likhetstecken mellan digital distribution och dåligt ljud.

Oh, how the mighty have fallen…

Nästa story är en enklare – och mycket svårare. Det handlar om ärkeängeln av svensk undersökande journalistik – Jan Guillou – och hans krönika om paret Ahndoril och Kepler-historien. Under rubriken ”Svindleri – en strålande affärsidé” tar han äran av Albert Bonniers Förlag och en namngiven medarbetare. Det är en osande salva Guillou drar av – och även om hans verklighetsbild perverteras av de siffror han gråter över – så är det möjligt att han driver en relevant tes.

Men hela skiten faller – och Guillou misskrediterar sig själv – av en enda enkel anledning: Han äger Piratförlaget, en konkurrent på den marknad som Albert Bonniers Förlag agerar på.

Betyder det att Guillou inte ska få uttrycka sina åsikter? Nej. Betyder det han har fel? Absolut inte. Men det betyder att någon enda jävel på Aftonbladet måste stå upp för sina läsare och berätta att det förhåller sig så här.

Det här är bara två exempel på hur man eldar upp det kapital man har att röra sig med – läsarnas förtroende. Det finns inget som säger att det skrivna förlorar i vare sig värde för läsaren eller värde för publicisten för att man redovisar, är transparent och ärlig.

Det finns en bristande grundförståelse för hur journalistiken förhåller sig till samhället – det vill säga du och jag – som blir allt mer accentuerad. Medierna befinner sig i en identitetskris som affärsdrivande enheter – och den krisen går ut över journalistiken, som försöker maximera affärsmöjligheter i stället för att vara vad den ska vara.

Sista ord här, Aftonbladet och DN: Objektivitet och transparens är inte fiender, de spelar i samma lag.

Vi måste förstå några enkla saker, vi publicister. Och en av alla enkla saker är att det är vi som bär ansvaret för annonsering i våra medieprodukter. Ingen annan. Så, hur fasen kommer vi på rätt spår igen? Kanske genom att våga erkänna något – nämligen att det är vi måste som måste göra jobbet för att få annonseringen på banan igen.

En klok person, Emil Ovemar, gav mig en utmaning att blogga om. Vår, som medieföretags, relation till annonser. Det här är alltså på en högre filosofisk och abstraktionsmässig nivå än när jag skriver om klickjakt, säljorganisationer och annat som utgör de världsliga ramarna för affären mediesajt. Här handlar det om hur vi egentligen förhåller oss. Som lite tankegods skickade Emil ett par länkar till mig.

I den här artikeln, ett tankeväckande stycke från Poptech om hur mediesajter kan förhålla sig till annonsering framgent. Här diskuteras olika former av lösningar på annonsfrågan – men jag efterlyser snarareproblemdefinitionerna och frågorna än svaren och lösningarna. För det farligaste vi kan göra, som medieföretag, är att prenumerera på andras sanningar. Vi ska ställa de frågor som våra läsare, våra annonsörer och våra ägare ställer – men vi ska inte svälja de svar som någon annan har kommit fram till. För att tro att konvergens och likriktning är det som följer i svallvågorna avglobalisering och demokratisering av medierna är helt fel – det är individualism och unicitet som blir effekterna.

Så, jag kommer inte att lansera lösningar på nätannonseringens kris i det här stycket. Men jag kommer att lägga fram min syn på annonsering och relationen mellan medium, annonsör och läsare på ett övergripande plan.

Annonseringen är inte finansiering

Annonsering fungerar väldigt olika i olika medier – så långt inga direkt braskande nyheter. Och annonsering på rätt sätt, på läsarnas och medieformens villkor är effektivt, inte heller någon nyhet. Så varför så svårt att få dessa storheter att mötas då? För att vi har gått och blivit dåligapublicister. Tro det eller ej, men det är vi inom medierna som smider vår egen lycka när det gäller hur väl vår verksamhet ska bli ”finansierad” av annonsörer.

Visst, en lågkonjunktur sätter en ordentlig buckla i balansräkningen – men det är inte konjunkturer som skapar en långsiktig nedgång, eller en misstro mot mediet som annonsbärare eller en misstro mot annonsuttrycket i sig. Nej, det är hur vi väljer att utforma våra produkter. Och det här är något som varje publicistiskt ansvarig måste bära ansvar för. Diskussionen måste svänga från att handla om annonsering som en finansiering till att handla om annonser som en självklar del av vårt erbjudande till läsarna. Det finns ingen motsättning. Förstå det.

Så här är mina, högst personliga, budord för hur jag ser på annonsering i medieprodukter. De här budorden är samtidigt tre feta, feta utmaningar för mig och andra som jobbar med produktutveckling på nätet.

Annonser är vårt ansvar

Att skapa en medieprodukt är att ta ansvar för helheten. Den redaktionella inramningen och det material som publiceras utgör tillsammans med annonser en produkt som man står för. Det här är en självklarhet för en chefredaktör på en tidskrift. Dags för oss att börja förstå det på nätet också. Våra läsare kommer att hålla oss till svars för innehållet i hela produkten. Annonser är inte en sidovagn som vi kan svära oss fria från. Hela produkten är vår – det är inte förhandlingsbart

Annonser är redaktionellt material

Läsare av traditionella printmedieprodukter – dagstidningar och tidskrifter – gillar annonser. Tro inget annat. Läs till exempel allt som Guy Consterdine har skrivit. Många printprodukter vore helt osäljbara utan annonser. Ingen skulle gilla Damernas Värld eller Vogue utan annonser. Annonser tillför och förmerar.

Annonser ska vara annonser

I dag ser vi en glidning mot att annonspengar börjar läggas i gråzonerna mellan traditionell annonsering och de redaktionella uttryckssätten – i formen avadvertorials och sponsrade avdelningar. Se hur Volvo och Aftonbladet samarbetar. Det här är en bra lösning, i mina ögon, i de fall då medieformen är så etablerad att det inte finns bättre sätt att närma sig marknadsföringsbehovet. Men i det långa loppet är det här egentligen en enda stor kompromiss – annonser blir medier och medier blir annonser – som bygger på att vi inte har tagit annonseringen på allvar när vi utformar produkten. Här kan vi tala om ettsluttande plan.

Floskler i all ära…

Det här är oerhört enkla, nästan barnsligt målade, stora drag. De tenderar att likna truismer men är ändå nästan helt omöjliga att göra rätt på nätet. Varför är det så? Jag tror att det finns mängder med förklaringsvariabler och modeller. Men några som mångapublicister kämpar med handlar om teknologiseringen av affären. Det är mycket algoritm, långa svansar och små korta intäkter över tid att det tenderar att ta över hela tankeutrymmet.

Dessutom finns det en romantiserad bild i nätvärlden att affärer ska göras utan mänskliga mellanled – som det där tandpetarpaketen, ”untouched by human hands”. Det tror inte jag på. Inte alls. Jag tror att de stora vinnarna är de som vågar sätta sig ner vid ett bord tillsammans med köparen och faktiskt lova saker, att sälja sin produkt och att vilja göra resultat tillsammans. För vi är i samma båt här; läsare,publicister och annonsörer. Vi vill samma sak – att den här faktiska produkten som finns ska vara så bra som vi förtjänar.

Det är vi som publicister som måste få annonseringen att fungera. Det är inte kundernas jobb. Det är inte reklambyråernas jobb. Det är inte läsarnas jobb. Ansvaret för produkterna förbehåller vi oss – nu måste vi ta det också.

Alex Schulman dansar mellan genialitet och dårskap. Han drar Dagens Nyheter vid näsan och utnyttjar en konservativ hunger efter underkännande av nya medier med en hitte-på-historia om hur vidriga bloggar är. Allt för att marknadsföra att han nästa dag startar en ny blogg. Genialt, roligt och typiskt Schulman. Men hur tänker Aftonbladet? Och har Alex verkligen förstått att han måste välja sida här.

Ni har sett historien utvecklas. Debattartikeln i DN, upprörda röster från DN själva och sedan Isobel Hadley-Kamptz som räknar ut vad det handlar om. Det är en klassisk Schulman, två fingrar i vädret åt de av Alex själv utsedda asen (DN) och en pampigt orkestrerad slutkläm stort uppslagen av Aftonbladet. Ny pappablogg avtäckt och Alex boys vid Globen kan förnöjt gapflabba åt DNs kulturredaktion. Linda Skugge går givetvis i taket och halvt om halvt missuppfattar men tar chansen att köra lite eget åsiktsrace om unga tjejer, ett gäng andra bloggare skjuter in sig på dravlet i Alex spoof-artikel och allt är som det ska i medie-Sverige. Så, 1-0 till Alex och AB, men jag har en smygande känsla av att det här är ett garv som kommer att fastna i herr Schulmans hals. Men kanske vill han ha det så.

Jag backar bandet lite. Och funderar lite över det publicistiska uppdraget. Inte bara här, utan i största allmänhet. Jag har inga illusioner, helvete, jag tillhör i högsta grad maskineriet som förvandlar publicistiken (nästan ett riktigt ord) till en jakt på direkta kickar, en fix av klick och time spent. Men lika fullt tycker jag att man noggrannt ska ställa sig frågan om varför man väljer att publicera. Och också varför man väljer att skriva.

Tillbaka igen. Alex Schulmans karriär går att sammanfatta väldigt kort. Han var pojken strax utanför som tog sig in genom att vara lite jävligare, lite hårdare, lite mer full i fan och lite mindre mänsklig än alla andra. En karriärsmässig stans man måste respektera – det är en klassisk komisk roll han spelar. Han har kört sina små scheman och sitt taskspel väldigt publikt och sårat och skadat människor på vägen. Men i krig, kärlek och kändisskap är allt tillåtet. För Alex själv har det nog funnits rättfärdigande i allt som har gjorts, en åsikt om att han blottlägger något viktigt, något som säger oss och lär oss något. Så är det självklart inte. Han har plockat billiga poäng, slagit in öppna dörrar och skjutit på sittande mål. Men roligt har det varit, det ska gudarna veta.

Taskspelaren bliver vid sin läst?

Och nu ska han skriva en blogg om livet som pappa. En blogg som jag, som pappa, ska kunna identifiera mig med? Eller en blogg som ska ta ära och redlighet av alla svennebananfarsor och visa våra liv i skrattspegel? Vilket blir det? (Inte ens Jan Helin vet…) Ska vi få läsa om hur jävla jobbigt det är när ens barn fortsätter gråta trots att man häller hela sitt hjärta över det i tröst – eller ska vi läsa om hur löjliga vi är när vi gör det? Som pappa skiter jag i vilket, jag vet att min son mår bra, jag vet att jag är en älskad pappa. Som publicist är jag mer oroad. För vad betyder det ena eller det andra?

Det ena alternativet är att Alex är ”Alex” och skapar en blogg som lägger en pruttkudde under hela föräldrafrågan. Det finns en stor möjlighet att han har irriterat sig på alla mammabloggare och vill ”ge igen” på sedvanligt vis. Då kommer det publicistiska beslutet att vara att pissa på pappor. Det kommer att ge klick – och ett stort antal tysta, arga föräldrar som väljer bort. Buckla i Aftonbladets varumärke.

Det andra är att Alex är sig själv och väljer att skriva en straight-up-blogg med samma uppsåt som när han skrev boken om sin far. Det kommer att vara välskrivet och säkert ärligt menat – men vem vågar tro det? Inte jag, inte från en person som har åsikts-tourettes. Det publicistiska beslutet kommer då att vara att ge pappor något matnyttigt och värdefullt. Men man har inte förstått ramverket, att ingen vill ha det så och ingen läser det. Alex blir en tråkmåns och hans varumärke får en buckla.

Alex och Aftonbladet, det här är inte en win-win – det här är den ena (vem får framtiden utvisa) som lurar den andre.