I Stureby i södra Stockholm mördas en 16-årig flicka av två jämnåriga kamrater. Motivet? Svartsjuka, den första pusselbiten i mördandets mekanik. Lika enkel att förklara som svår att förstå. Men förstå måste vi, det är vi skyldiga att göra. Vi måste förstå hur en känsla, en tanke, en idé i en 16-årig flickas huvud förvandlas från en pyrande glöd i det undermedvetnas mossa till en rasande, frustande och dödlig eld. Vi måste förstå mekaniken, inte bara i mördandet, utan i beslutet att mörda.

Vi måste förstå hur det bisarra vinner över det normala – inte bara varför det gör det, utan hur det gör det. Vi måste förstå bekräftelsens förbannelse – och likgiltighetens välsignelse.

För i ett annat tonårshem, varsomhelst i Sverige, står en annan 16-årig flicka med helt andra tankar. Hon är flickan-någon-annanstans och hon tänker på sin mage, sina bröst, sitt hår, sina kläder och sin dragningskraft. Hennes mål är inte mord – utan status. Hur ska hon kunna vara förmer? Hur ska hon spela spelet bättre än andra? Visa lite mer? Skriva lite mer vågat? Låtsas lite mer? Hur ska hon få mer och mer av bekräftelse?

Samma mekanismer fattas

Flickan i Stureby och flickan-någon-annanstans är offer för samma mekanismer. Eller ska det vara offer för att samma mekanismer fattas? De saknar likgiltighetens välsignelse, att någon faktiskt inte bryr sig, att någon hör vad som sägs, ser vad som görs och rycker på axlarna. Låter det märkligt? Det är det också. Men tillåt mig tiden och platsen för att förklara mig.

Jag sitter på ett möte med 15 personer och lägger fram en idé. Sex personer tänder till på alla cylindrar och sockrar mitt ego och bekräftar min idé – och mig som person. De andra åtta är högst likgiltiga. Hur känner jag mig? Lite sådär, kanske.

Jag lägger fram samma idé på Twitter, på en blogg eller på Facebook. Sex personer tänder till på alla cylindrar och sockrar mitt ego och bekräftar min idé – och mig som person. Jag känner mig som minst en miljon sköna sekiner. För ingen kommer att kommentera genom att säga ”det där känner jag inte alls speciellt starkt för” eller ”nja, kanske, kanske inte…”.

Den likgiltighet och det ointresse som man möter i verkliga livet är jobbigt, sårande och suger musten ur en ibland. Men det är också en ganska bra termometer för relevansen (sanningen, vikten, aktualiteten) av det jag säger och gör egentligen tas emot. Är det Jante? Nej, det är faktiskt inte det, det är snarare en livsviktig del av vår mänskliga samvaro, vi stöter på motstånd och ointresse, funderar och kommer igen. Men livet är inte bara en spiral av bekräftelser. Det är en hel massa likgiltighet som vi använder som skäl för att bli bättre på vad vi gör, säga bättre saker och bli bättre människor.

Men hatet då…

Nu säger ni: Vänta ett tag, nätet är fullt av hat, av invektiv, av äckliga jävla troll och mobbing. Det är inte alls fullt av bekräftelser. Visst är det så. Kärlek och hat flödar över alla brädder – men likgiltigheten, den finns ingenstans.

Alla vågar vi mer, vågar vara lite mer när vi är oss själva på nätet. Vi vågar ta i lite mer från tårna när vi skriver en kommentar på en blogg än vad vi vågar när vi träffas i verkligheten, vi vågar skämta lite fräckare, ljuga lite extra och blotta våra känslor lite, lite mer än i verkliga livet. Och när vi dessutom kan söka oss fram till våra bekräftelsevänner, skapa våra egna kluster som skär rätt igenom rum och samhällen – då vågar vi ännu lite mer. För vi riskerar i värsta fall att någon går till frontalangrepp – men det klarar vi av, för det är lätt att förhålla sig till. Men likgiltigheten lyser med sin frånvaro – och med den eftertanken och förankringen.

Det är inte speciellt vågat att påstå att likgiltighet är svårare att handskas med än fiendskap – för fiendskap är lätt att avtolka, den beror på att jag har fel, att jag är dum, att min fiende har fel eller att denne är dum. End of story, nästa, gå vidare.

Kan likgiltighet stoppa det onormala?

Så, vad fan har det här att göra med flickan i Stureby eller flickan-någon-annanstans? Kanske inte ett skit, kanske precis allt…

Vi har hört rapporterna om hur mordet i Stureby har mejslats fram genom sms och via nätet, hur bit efter bit av verklighet har ramlat bort från flickan och pojkens gemensamma konversation, hur det bisarra har blivit bekräftat och det sundas, det verkligas och det mänskligas röst försvagades till en ohörbar viskning.

För flickan-någon-annanstans är det detsamma. Hennes beteende blir autonomt, söker små, små fragment av bekräftelse, små strimmor av ljus att bada sig i och till slut gör hon saker som borde vara onormala för henne. För så fungerar bekräftelsens förbannelse, den polariserar oss och får oss att skamlöst exploatera enskilda delar av oss själva. Och den kan i de mest tragiska av tragiska fall få oss att vända oss till mörkret fullständigt.

Är det nätets fel att en flicka slogs till döds söder om Stockholm? Självklart inte. Det har inget med teknik att göra. Men det har att göra med att våra unga lever i en allt mer överemotionaliserad värld, där bekräftelse är bränslet som driver fram. Och det som förändras är att det blir allt lättare – i en öppen nätverkande värld – att vi sluter oss mer och mer samman i likriktade (och likriktande) grupper som i sin blotta natur är bekräftande. Och bekräftande grupper ifrågasätter inte, bekräftande grupper förhåller sig inte likgiltiga – de ger bifall och vill ha mer.

Det ligger i människans natur att söka bekräftelse – men det är exakt det som gör oss till sämre människor, att aldrig ifrågasättas och bli tvungna att omvärdera. De modiga söker inte motståndet – de söker likgiltigheten. För det är den som tvingar dig att hitta rätt väg – motståndet tvingar dig bara att hitta en annan.

Update: Jenny Nordberg har i Svenska Dagbladet skrivit en text som tangerar flera av linjerna i detta.