Att jämföra tidningar och bloggar och hitta den enas eller andras företräden baserade på vad som publiceras är populärt. Och fel. Tillåt mig att utveckla lite varför jämförelsen alltid haltar.

I en mycket populär och välskriven bloggpost med rubriken ”Bloggar är inte små tidningar” redogör Magnus Bråth för skillnader mellan bloggar och tidningar. Till de förras fördel förstås, då Magnus själv är aktiv bloggare. Jag håller med i väldigt mycket av vad han skriver. Men det spelar egentligen ingen roll – för hela texten bygger på, som så många liknande texter gör, en ganska begränsad analys av vad som utgör tidning eller blogg.

Jag börjar med att kasta ut en annan fråga: Varför åker du tåg? Oroen sig icke, det här kommer inte på provet men vi kommer att försöka svara på det här senare.

Bråth skriver:

”Jag skriver ju för att det intresserar mig, jag har samma ingångsvärde som mina besökare, vi är lika. Därför har jag en närmare relation med mina läsare än vad DN har, DN vet ju inte ens vad de som kommenterar heter eller var de bloggar, jobbar eller twittrar.”

Han skriver också:

” I en blogg står sånt som intresserar någon. Någon har satt sig ner och skrivit sånt som denne är intresserad av.”

Och:

”Skillnaden sitter i att journalisten måste skriva något och är tacksam för din hjälp för han är lat. Bloggaren, däremot, hon är inte lat, hon skriver ju av en annan anledning. Varje gång hon skriver en post gör hon det för att hon vill. Hennes liv blir inte enklare för att det kommer en väl förpackad pressrelease.”

Märker ni ett mönster här? Om inte så ska jag avslöja vad det är – det står väldigt mycket om att skriva. Men här kommer läxan – en tidning handlar inte alls om att skriva. Tidningens uppgift i samhället är inte att publicera texter, bilder eller informationsgrafik. Nej, tidningens existensberättigande är ett helt annat – eller helt andra. Tidningens uppgift är att ge människor relevant information för att klara av sina liv.  Låter minst sagt högtravande, inte sant? Men faktum är att det är så. Att läsa en tidning är ett lågnivåsvar på högnivåbehovet ”att ha koll/skaffa sig kontroll”. Det är också därför tidningar inte konkurrerar med andra skrivna medieformer – utan med radio och tv och vadhelst annat du kan hitta på. Man konkurrerar inte på verktygsnivå – man konkurrerar på effektnivå. Vad är den produkt som för varje konsument fungerar bäst för att uppfylla ett visst behov.

När en tidningsutgivning fungerar som den ska ger den de flesta läsare (du väljer ju själv om du är läsare eller inte) tillräcklig koll på vad som är viktigt för att man inte ska gå ut i vardagen och känna att man inte har koll.

Tidningen är dessutom en del av en socialisationen i samhället, den hjälper läsare att förstå normer och skeenden i den närmiljö vi lever i. Gör tidningen det alltid bra? Inte alls – men den försöker.

Tidningen visar också på fler aspekter av närmiljön än en – förutom tidningens alla avdelningar finns också hela annonsnärvaron, som också den ger tips och riktning för tillvaron.

Vad gör du själv?

Återigen – säkerligen kan du tycka att det här är banalt och ytligt. Men tänk efter själv – vad gör du för att få koll eller skaffa kontroll? Även du använder säkert väldigt strukturerade lågnivåsvar för detta. Ett exempel är kanske din lista i GReader, som ger dig överblick över vad dina favoritkällor talar om just nu, eller kanske dina vänner på Twitter – det är också urvalsmekanismer, hjälpmedel för att ge dig koll och kontroll. I det första fallet ett tekniskt sådant, i det andra ett nätverksdito. Men sanningen är den att de inte heller handlar om vad som skrivs – utan hur urvalet sker.

De flesta människor har vare sig tid eller kunskap om hur man skapar ett mer högkvalitativt alternativ till det urval som finns i de breda medierna – och de allra flesta är heller inte speciellt intresserade av att vara sina egna redaktörer. Jag vet att det här är en myt som odlas med viss frenesi av medietyckare – men i själva verket brukar man, när man åhör fokusgrupper och djupintervjuer med mediekonsumenter, förvånas över hur gärna de emottar en färdig förpackning med ett tydligt urval gjort av någon annan.

Kan tidningen innehålla bättre texter? Tveklöst. Kan tidningen använda sig av bättre skribenter? Absolut. Men handlar tidningen om texter? Nej. Den handlar om att ge läsarna en så bra överblick som möjligt. Jag brukar säga följande: Det är bättre att slänga bort en oläst tidning av rätt anledning än att läsa en tidning av fel skäl. Jag menar följande – ibland finns det inget i tidningen för mig, men så länge jag kan bedöma det utifrån vad som presenteras på en förstasida så är det helt okej att bara kasta den. Det är lite som med träning – ibland tar det emot och känns meningslöst, men det finns en stor poäng i repetitionen. Och det finns ett värde i att tidningen kommer, med alla sina avdelningar och alla sina ”lata” texter på ett visst klockslag varje dag.

Det logiska felslutet – en historielöshet?

Så, jag håller med Magnus Bråth om att bloggar inte är små tidningar. Men att sedan leda i svagt bevis att många bloggar är bättre för att de har djupare detaljering och specialisering är lite som att kritisera Buddha för att vara en dålig katolik. Bloggar och tidningar finns av helt olika skäl – att de sedan använder samma verktyg är en annan sak. Men förstår man inte varför tidningar finns, vad de betyder och hur de kommer till så är man en ganska dålig recensent av dem.

Vi tar frågan igen – varför åker du tåg? Är det för att komma fram till resans mål eller för att du gillar dunket i skinkorna? De flesta skulle säga att det handlar om att komma fram – och man kan välja mellan att cykla, gå, flyga, åka buss eller bil. Så fungerar en tidning – den svarar upp mot ett behov på en högre nivå. Är du ute efter järn möter järn, tågvärdar och dunket mot rälsen – då är tåget ditt enda val.

Så, ska vi ha en vettig dialog om bloggar kontra tidningar så bör även den här aspekten finnas med. Vad är de bakomliggande orsakerna till att det som publiceras publiceras? Man kan bli hur Shirky-hög som helst på att påpeka att det kreeras bättre texter av bloggare varje dag än vad det görs av professionella reportrar, eller tas bättre bilder av amatörer än av professionella fotografer. För så är det – men det skrivs inte bättre texter eller tas bättre bilder på just det ämnet som är moget för publicering av amatörer. Skicklighet och professionalism är två skilda saker – förhoppningsvis har proffset ett stort mått av skicklighet och visst vore det fint om den skicklige kan bli proffs. Men de behöver inte vara sammankopplade. Och att agera på uppdrag är inte samma sak som att agera på sin övertygelse eller passion – men utan uppdrag skulle vi förmodligen inte ha rena gator eller bröd i butikerna heller.

Kritisera gärna tidningar och andra medier – men gör det också med respekt för hur skälen bakom att de ser ut som de gör är formulerade.

Alex Schulman dansar mellan genialitet och dårskap. Han drar Dagens Nyheter vid näsan och utnyttjar en konservativ hunger efter underkännande av nya medier med en hitte-på-historia om hur vidriga bloggar är. Allt för att marknadsföra att han nästa dag startar en ny blogg. Genialt, roligt och typiskt Schulman. Men hur tänker Aftonbladet? Och har Alex verkligen förstått att han måste välja sida här.

Ni har sett historien utvecklas. Debattartikeln i DN, upprörda röster från DN själva och sedan Isobel Hadley-Kamptz som räknar ut vad det handlar om. Det är en klassisk Schulman, två fingrar i vädret åt de av Alex själv utsedda asen (DN) och en pampigt orkestrerad slutkläm stort uppslagen av Aftonbladet. Ny pappablogg avtäckt och Alex boys vid Globen kan förnöjt gapflabba åt DNs kulturredaktion. Linda Skugge går givetvis i taket och halvt om halvt missuppfattar men tar chansen att köra lite eget åsiktsrace om unga tjejer, ett gäng andra bloggare skjuter in sig på dravlet i Alex spoof-artikel och allt är som det ska i medie-Sverige. Så, 1-0 till Alex och AB, men jag har en smygande känsla av att det här är ett garv som kommer att fastna i herr Schulmans hals. Men kanske vill han ha det så.

Jag backar bandet lite. Och funderar lite över det publicistiska uppdraget. Inte bara här, utan i största allmänhet. Jag har inga illusioner, helvete, jag tillhör i högsta grad maskineriet som förvandlar publicistiken (nästan ett riktigt ord) till en jakt på direkta kickar, en fix av klick och time spent. Men lika fullt tycker jag att man noggrannt ska ställa sig frågan om varför man väljer att publicera. Och också varför man väljer att skriva.

Tillbaka igen. Alex Schulmans karriär går att sammanfatta väldigt kort. Han var pojken strax utanför som tog sig in genom att vara lite jävligare, lite hårdare, lite mer full i fan och lite mindre mänsklig än alla andra. En karriärsmässig stans man måste respektera – det är en klassisk komisk roll han spelar. Han har kört sina små scheman och sitt taskspel väldigt publikt och sårat och skadat människor på vägen. Men i krig, kärlek och kändisskap är allt tillåtet. För Alex själv har det nog funnits rättfärdigande i allt som har gjorts, en åsikt om att han blottlägger något viktigt, något som säger oss och lär oss något. Så är det självklart inte. Han har plockat billiga poäng, slagit in öppna dörrar och skjutit på sittande mål. Men roligt har det varit, det ska gudarna veta.

Taskspelaren bliver vid sin läst?

Och nu ska han skriva en blogg om livet som pappa. En blogg som jag, som pappa, ska kunna identifiera mig med? Eller en blogg som ska ta ära och redlighet av alla svennebananfarsor och visa våra liv i skrattspegel? Vilket blir det? (Inte ens Jan Helin vet…) Ska vi få läsa om hur jävla jobbigt det är när ens barn fortsätter gråta trots att man häller hela sitt hjärta över det i tröst – eller ska vi läsa om hur löjliga vi är när vi gör det? Som pappa skiter jag i vilket, jag vet att min son mår bra, jag vet att jag är en älskad pappa. Som publicist är jag mer oroad. För vad betyder det ena eller det andra?

Det ena alternativet är att Alex är ”Alex” och skapar en blogg som lägger en pruttkudde under hela föräldrafrågan. Det finns en stor möjlighet att han har irriterat sig på alla mammabloggare och vill ”ge igen” på sedvanligt vis. Då kommer det publicistiska beslutet att vara att pissa på pappor. Det kommer att ge klick – och ett stort antal tysta, arga föräldrar som väljer bort. Buckla i Aftonbladets varumärke.

Det andra är att Alex är sig själv och väljer att skriva en straight-up-blogg med samma uppsåt som när han skrev boken om sin far. Det kommer att vara välskrivet och säkert ärligt menat – men vem vågar tro det? Inte jag, inte från en person som har åsikts-tourettes. Det publicistiska beslutet kommer då att vara att ge pappor något matnyttigt och värdefullt. Men man har inte förstått ramverket, att ingen vill ha det så och ingen läser det. Alex blir en tråkmåns och hans varumärke får en buckla.

Alex och Aftonbladet, det här är inte en win-win – det här är den ena (vem får framtiden utvisa) som lurar den andre.

Ska jag verkligen skriva det här? Ska jag verkligen göra det jag tänker göra nu? Ja, jag måste nog. Det här blogginlägget postades på The Pirate Bay (där, jag skrev det!) i går och jag tänker både citera det i sin helhet och länka till originalet. För jag måste säga att jag håller med. Det kan faktiskt inte få gå till på det här sättet – att vi sätter ekonomiska intressen hos film- och skivbolag högre än ens en anständig rättssäkerhetsnivå.

Tydligen har flera medlemmar från Svenska Föreningen för Upphovsrätt anonymt hört av sig till TPB-gänget för att berätta att domaren i piraträttegången hade varit närvarande vid diskussioner om The Pirate Bay i föreningen– före rättegången. Detta skulle självklart vara grund för att belägga honom med jäv och allt vad det innebär.

Med det här inlägget vill jag bara visa mitt stöd för det som TPB-arna själva säger – värna rättssamhället. Så, om någon läser det här och vet mer, hjälp TPB-arna.

Hej alla medlemmar i Svenska föreningen för upphovsrätt.

Flera av er har hört av sig anonymt om att Tomas varit hos er när ni diskuterat oss som sakfråga. Vi skulle behöva att någon av er var modiga och ställde er bakom det ni sagt, även på papper och evt som vittnen i en rättegång.

Det känns lite desperat – men vi vet att det inte gått rätt till. Därför hoppas vi att ni kanske kan sporra varandra. Våga göra rätt!

Ni vet hur ni kontaktar oss. Gör det igen, snälla! Vi kanske har olika åsikter om upphovsrätt men inte om rättssamhället. Värna om det!

Jag har bestämt mig. För att återinträda i bloggvärlden. Den här gången inte för att nå något mål – utan för att strukturera mina tankar lite. Jag börjar bli gammal och upptäcker att jag måste hålla någon form av ordning på idéer, infall och funderingar. Så, det kommer jag att göra här.

Ni som av någon eller annan anledning hittar hit – välkomna.

/Fredrik Strömberg. Juni 2009.