AP har varit i ruskigt blåsväder på sistone. Man har dragits i nätsmutsen ordentligt och välförtjänt genom att prata om att hindra länkning och agera allmänt nätfientligt. Och möjligen förvärras situationen nu när hemligt material har läckt ut från byrågiganten. Men mitt i vansinnet kan man kanske hitta en förklaring till varför de agerar nästan i panik. Det är för att ingen annan agerar överhuvudtaget…

Nieman Labs har kommit över, vad som verkar vara, intern dokumentation om Associated Press strategier för hur man ska kringskära möjligheter att fritt – eller nästan fritt – publicera och länka till material från nyhetsbyrågiganten. Det finns något som jag överhuvudtaget inte förstår i APs hela tanke – och det är hur de ska kunna skydda sin affär genom att göra det sämre för sina redan betalande kunder. Man måste minnas att AP inte riktar sig till nyhetskonsumenter utan till nyhetspublicister – från New York Times till Google. Genom syndikering av material och bred kostnadsfördelning kan AP framdriva en stor nyhetsmaskin med mängder med reportrar och fotografer. APs kunder tjänar i sin tur tillbaka avgifterna till AP genom intäkter från upplaga och annonsering.

AP har helt fel – men också rätt

Så, när nu AP tänker att de ska strypa tillförseln av kvalitetsmaterial online ska alltså kunderna inte ha rätt att publicera visst material utan bara länka till det. På så sätt ska AP skapa ”landningssidor” för vissa ämnen och faktum är att utifrån ett sökmotorperspektiv är det här en finfin idé. Och det är klart – om man spelar sina kort rätt så kanske man kan skapa en så pass stor intäkt kring dessa landningssidor att man kan dela intäkterna med de sajter som länkar in, för att kompensera det intäktsbortfall som kommer av att man inte kan publicera materialet på sin egen sajt. Puh.

Det finns fortfarande inga bra svar (bara teorier) på varför AP vill ha den där sista-leds-rollen man nu verkar föreslå. Är det otålighet med att andra inte kan skapa intäkter online? Eller vad är det? Svårt att säga, men det var egentligen inte för att skriva om det här som det här inlägget kom till. Utan för att säga – AP har ju rätt!

Nej, de har fel. Men här kan man verkligen tala om den blinda hönan och kornet. För vad AP gör i sin distinktion mellan ”utility content” (som man får publicera) och ”unique content” (som man bara får länka till) är att tala om för alla andra nyhetsföretag att det faktiskt inte räcker med att göra samma rapportering som läsare kan få via radio, tv, andra sajter, Twitter, Facebook eller som ögonvittne utan att man måste skapa helt andra värden.

AP tvingar nyhetssajterna till bättre produkter

Så, kanske är det så att AP bättre än nyhetssajterna har förstått att det här värdet inte skapas i dag, att läsarna faktiskt inte har någon anledning att betala för materialet och att om nyhetssajterna ska fortsätta sin enögda jakt på intäkter så måste AP själva försöka skapa en affär kring upplevt värde. Om nyhetssajter hade en hållbar affär i dag tror jag att AP skulle sitta still i båten – för så länge som de som publicerar nyheter gör pengar så sitter AP säkra, för AP-material är billigt och när man man som publicist väl har intäktsmassan under kontroll så blir utgiftsditot det ställe man kan göra mest avtryck i balansräkningen.

Men i en tid då APs kundbas riskerar att erodera så måste de kanske ta till såna här åtgärder – men jag hoppas innerligen att de misslyckas gravt. Inte för att jag vill att AP ska gå under – tvärtom. Utan för att jag vill att nyhetsajterna själva ska knäcka gåtan om att skapa värde för sina läsare genom sitt ”unika innehåll”. För håll med om att det är något nästan perverterat med att det är den allstädes närvarande och himlen förmörkande nyhetsbyrån som pratar om ”unikt” material…

Det råder upprördhet bland många mediebloggare för att Rolf van den Brink har yppat negativa åsikter om Mindpark och Joakim Jardenbergs nya bloggprojekt. Jocke själv svarar både här och där. Erik Starck drar också en lans.

Visst av det van den Brink skriver – här och här – är absolut sant. Han har rätt i att det kommer att knytas vänskapsband som kommer att leda till professionella relationer. So. Fucking. What? Varför pissa på det här sättet att samverka och samtidigt omhulda nätverkande i mingelform eller på konferenser och events? Ingen aning.

Men det som fångade mitt öga specifikt i det här var följande formulering av van den Brink.

Jag har bara försökt berätta att bloggar är enkla hemsidor och bloggare oftare sitter på läktaren och kommenterar än är nere på planen och spelar.

Yo, Rolf, du säger dig vara journalist – eller om du kallar dig reporter – du ska fan stanna på läktaren. Det är ditt jobb. Så, varför har du ett problem med att andra gör det? Eller vänta, svarade jag just på det?