Världens största slavägare är drömmen om framgång. Face it, på nätet som på andra ställen så misslyckas de flesta. Men det är misslyckanden som hejas på av ett ekonomiskt system som premierar risk för stor belöning. Ett Free-tänk riskerar att erodera hela den ekonomiska basen för utveckling.

Det finns fler punkter att spinna vidare på – och det kommer jag att göra. Inte minst ska jag borra mig ner i implikationerna av vad Free skulle innebära för människors möjlighet att få utkomst av sin verksamhet. Något som Anderson miserabelt misslyckades med att adressera i sin replik till Gladwell. I hela den idealisering av gratisbegreppet som Anderson gör finns behovet av en underliggande samhällstruktur som möjliggör centraliserade resurser, lika delning och annat trivsamt som vi förknippar med Marx och Engels. Väl så, men knappast vad Anderson är ute och far efter.

Men en väldigt relevant – och i allra högsta grad närvarande – poäng är att det bränsle som i dag föder stora delar av produktutvecklingen på nätet, riskkapitalet, skulle försvinna. Ingen vill investera i en produkt som från början bygger på att det är andra produkter/intäkter som ska få runt affären. Hur investerar man i ett sånt koncept – för i Andersons ögon är det ju så att affären kommer till en, snarare än tvärtom.

Och med riskkapitalet satt ur spel är marknaden (vilken marknad det än må vara) nästan omöjlig att slå sig in på. Jag vet inte om Anderson medvetet eller av obetänksamhet skulpterar en ”affärsmodell” som på så många plan går stick i stäv med den demokratisering av affärer som hela hans Long Tail-koncept gick ut på.

Ta exemplet med Googles annonsaffär. Google är i stort sett ensamma i att tjäna pengar på den marknaden och ren och skär skala (se artikeln om Freee vs skala) gör att det går ihop. Hur kan någon annan tjäna pengar på en sådan marknad? Endast ett fåtal aktörer på en Freemarknad kan hitta tillkommande intäkter kring sin tjänst för att täcka upp den kostnad som verksamheten innebär. Här finns inte längre möjligheter för mindre spelare att täcka sina kostnader – och alltså blir satsningen för att nå ledarskap enorm. Det här är fullständigt banalt – det är hela fundamentet bakom diskussionen om disruptiv utveckling. Men på något sätt har Anderson lyckats bortse från det faktum att möjligheten att få tillbaka sina pengar från en viss investering är vad som driver riskbenägenhet.

Läs de andra delarna i serien:
Free/Intro: När Chris Anderson föll från himlens höjder
Del 1: Free är ingen affärsmodell – det är ett marknadsläge
Del 2: Free kräver skala. Skala är Frees fiende.
Del 3: Nästan Free är inte Free.

Anderson gör, vid ett flertal tillfällen, en stor poäng av ”the penny gap” – ett uttryck som myntades av riskkapitalisen Josh Kopelman. I korthet vill Anderson påpeka hur stor skillnaden är mellan ”nästan” Free och Free. Det köper jag fullt ut. Men Anderson får tyvärr stora problem att försvara ”gratis” när han tittar bakom ytan på sina exempel.

Problemet med diskursen är ju att i realiteten är inget givet exempel, ej heller något tänkbart exempel förutom andning och luft, helt gratis. Man kan isolera Free till vissa delar av en kedja – och låtsas som att det är hela bilden. Det är det som Anderson till viss del gör och där han nästan är bedräglig. Låt mig förklara.

Det Anderson menar är Free – är gratis för slutanvändaren. Ingenstans gör han gällande att samma regler om gratis användning och/eller tillämpning ska gälla för producerande part.

Igen – konsumtion av en tjänst ska vara gratis. Hur produktionen av samma tjänst ska åstadkommas passerar Anderson ganska hastigt med formuleringar som ”At a certain point, they’re cheap enough to be safely disregarded.” Och gör en,  helt felaktig, analogi med den grekiske filosofen Zenon från Eleas paradox om att man aldrig kan tillryggalägga en sträcka eftersom man alltid halverar sitt avstånd till målet. Det här är filosofi, gammelgrekisk sådan icke desto mindre, och har väl kuriosavärde. Men det är också allt. (Naturvetenskapen har sedan dess gjort några definitioner som gör Zenons paradox tämligen banal – och ganska felaktig faktiskt.)

Han säger också:

”Even though they may never become entirely free, as the price drops there is great advantage to be had in treating them as if they were free. Not too cheap to meter […] but too cheap to matter.”

Här lämnas vi till Andersons (som spelar konsumentens advokat) utsaga om att kostnaden inte spelar någon roll. Den här punkten möttes av kraftigt motvärn från Gladwell – som påpekade enligt följande i The New Yorker:

”That’s the magic of Free psychology: an estimated seventy-five billion videos will be served up by YouTube this year. Although the magic of Free technology means that the cost of serving up each video is “close enough to free to round down,” “close enough to free” multiplied by seventy-five billion is still a very large number.”

Hur stor är siffran? Ja, om vi antar de mest moderata kostnadsanalyserna för Youtube och ställer dem mot de mest vidlyftiga intäktsdito så uppgår ”nära nog gratis” till en förlust om cirka 1,5 miljarder kronor för innevarande år. Då är humankostnader inte inräknade. Då är inga andra avdelningkostnader inräknade. Så låt oss vara snälla och säga ett par miljarder. Per år. Det är kostnaden för nästan gratis. En lång väg från att vara gratis.

Läs de andra delarna i serien:
Free/Intro: När Chris Anderson föll från himlens höjder
Del 1: Free är ingen affärsmodell – det är ett marknadsläge
Del 2: Free kräver skala. Skala är Frees fiende.
Del 4: Free förgör riskkapital.

En av de allvarligaste bristerna i Andersons argumentation är förhållandet mellan skala och Free. Han lägger emfas vid poängen att om tillräckligt många konsumerar en tjänst – gratis – så kommer det att skapas tillräckligt mycket affärer runtom den här tjänsten för att göra det till en attraktiv affärsmöjlighet. Det låter alldeles utmärkt – och i många stycken korrekt.

Men problemet är att han motsäger sig själv å de grövsta när han berättar hur man skapar skala – eller popularitet. Genom att slösa. Slösa dataresurser på att göra produkten bättre. Och det funkade. Big time.

”The Web is all about scale, finding ways to attract the most users for centralized resources, spreading those costs over larger and larger audiences as the technology gets more and more capable. It’s not about the cost of the equipment in the racks at the data center; it’s about what that equipment can do. And every year, like some sort of magic clockwork, it does more and more for less and less, bringing the marginal costs of technology in the units that we individuals consume closer to zero.”

Men målet för slösarna var att sälja hårdvara – inte att driva ner kostnaden för utvecklade digitala produkter till noll. Och det är bara början på vad som i allt verkar vara en tankemässig jättevurpa. Det stora problemet är nämligen att i och med att hela affärslogiken bygger på skala och popularitet så måste man slösa mer och mer och mer – göra av med mer kisel, med fler transistorer, fler hårddiskar, mer bandbredd, fler konsulter et cetera, et cetera. Allt för att behålla sin relativa marknadsposition. Så, för att fortsätta vara nummer ett – och i många stycken den enda som kan tjäna pengar på intäkter som omgärdar Free – kommer man i allt man gör att skapa en förödande motkraft mot den här glidningen av kostnader till en nivå som man ”tryggt kan bortse från”.

Igen – om ett företag som Youtube skulle ligga still på sin teknisk nivå i skrivande stund skulle kostnaden för att leverera tjänsten mycket riktigt sjunka i ganska god takt. Men att ligga still på en teknisk nivå är i dag samma sak som att springa i full fart bakåt. Så, visst, kostnaden sjunker – men marknaden försvinner.

Youtube blir lätt att använda som exempel då både Anderson själv gör det och inte minst för att Malcolm Gladwell gör det i sin kritik av Andersons bok. Så, låt oss egentligen inte fastna i det. Den här logiken går igen i vilken nätbaserad tjänst eller produkt som helst.

Läs de andra delarna i serien:
Free/Intro: När Chris Anderson föll från himlens höjder
Del 1: Free är ingen affärsmodell – det är ett marknadsläge
Del 3: Nästan Free är inte Free.
Del 4: Free förgör riskkapital.

När nätgurun Chris Anderson lanserar en ny teori, han kallar det för affärsmodell, så lyssnar hela nätvärlden. Dock finns mycket som tyder på att han den här gången har ägnat för mycket tid åt att förpacka sin vassa omvärldsanalys som en teori och för lite åt att fylla i de logiska luckorna.

Chris Anderson är för många av oss nätarbetare för evigt en hjälte. Genom Wired och inte minst genom sin revolutionerande bok ”The Long Tail” har Anderson gjort sig ett namn som en av de stora affärstänkarna kring den nya digitala ekonomin.

Om några dagar kommer Andersons nästa inlägg i den stora debatten – ”Free” – om affärsmodellen kring gratis. Det finns tillräckligt mycket av boken och diskussionen kring boken ute redan nu för att man ska kunna dra några slutsatser. Eller i mitt fall – en enda slutsats, nämligen att Anderson den här gången har missat utslaget. För där Long Tail-teorin var ett hole-in-one är den här teorin en boll i bunkern.

Redan nu har kritiken på nätet kommit – och hyllningarna i många stycken uteblivit. Den saltaste – och förmodligen för Anderson hittills jobbigaste – salvan avlossades av den likaledes stora ekonomitänkaren Malcolm Gladwell i dennes recension i The New Yorker. Anderson har redan hunit replikera på denna recension och både det faktum att han gjorde det och innehållet i repliken tyder på att han har tagit en kula i benet. En annan stor tänkare kommer dock till Andersons försvar – Seth Godin säger så här: ”Malcolm is wrong”.

Det här är på många sätt synd – för Anderson menar nog egentligen väl, och framför ett antal mycket relevanta poänger i sin diskussion – men han verkar ha lagt för många ägg i den här korgen i jakten efter nästa mästerverk. Det är inget större fel i många av de exempel som lyfts fram. Men Anderson känns så desperat att forma den här rätt fragmenterade floran av lyckträffar, genidrag och stragiska val till en teori att han blir tvungen att lämna en störtflod av logiska luckor.

Omvärldsanalysen rätt – teoribyggandet fel

Redan i min första huvudsakliga kritikpunkt blir det smärtsamt tydligt, för oss som gillar Anderson, att han inte ens får till sina galjonsexempel en gång.

Jag kommer att dela vad jag tycker om Anderson i några olika punkter, som jag kommer att lägga ut en per dag av, nämligen följande:

• Free är ingen affärsmodell, det är ett marknadsläge
• Free kräver skala. Skala är Frees fiende.
• Nästan Free är inte Free.
• Free förgör riskkapital

Jag kommer att lägga upp den första delen direkt efter den här inledningen.

I det här läget ska det poängteras att jag håller med Chris Anderson i enormt stora delar av hans analys av läget. Det är extrapoleringen av läget till en teori och en affärsmodell som jag vänder mig mot.

Teorin om Free kan användas för marknadsföring – absolut – men inte som en fullblåst affärsmodell. För att komma dit har Anderson blivit tvungen att göra en del djärva antaganden som inte visar sig hålla speciellt bra.

Vad tycker ni själva? Ta gärna oskulden av kommentarsfältet och ge er syn på det här.

Läs de andra delarna i serien:
Del 1: Free är ingen affärsmodell – det är ett marknadsläge
Del 2: Free kräver skala. Skala är Frees fiende.
Del 3: Nästan Free är inte Free.
Del 4: Free förgör riskkapital.