Ännu en dag, ännu ett upphovsrättsmål. Den här gången ställs en 31-årig man inför rätta för att på en chatsida som han upprätthöll ha låtit en länk till en ”hemlig” men oskyddad livestream av en hockeymatch publiceras. Det är fullt möjligt att det någonstans i något lagrum finns stöd för ett fällande i det här fallet. Men det allvarliga är det sätt som vårt rättsväsende styrs som marionetter av ekonomiska intressen. Det finns otäcka tongångar i det här – och de andra sentida upphovsrättsmålen – som ger associationer till mörka tider.

Det här är ett kort inlägg i en debatt som många andra för – och gör med betydligt mycket större noggrannhet än vad jag mäktar med. Men det handlar om den 31-årige man som har stämts inför rätta för upphovsrättsintrång för en olyckligt publicerad länk till en nätunik livesändning av en ishockeymatch.

Det finns en eminent sammanställning av allt material som har inkommit till rätten i ärendet och en hel del goda slutsatser dragna av Simon Sundén på bloggen JoinSimon. Så, läs den för bakgrund i frågan.

Jag har gjort det och anslås med någon form av skräck inför det massiva juridiska övervåld som det här målet – och de andra uppmärksammade upphovsrättsmålen – präglas av. Det ska utdömas fängelsestraff hit och mångmiljonböter dit. Det ska tas i med brösttoner om ”allvarligt och kännbart” och det ska plattas till, förgöras och utdömas ”seize to exist”-pålagor.

Otäcka associationer

Inga andra jämförelser ska göras – men vad de här målen får mig att tänka på är ett citat från en olustig källa, som jag inte vill glädja Google med att koppla samman med mitt inlägg. Men ni vet vem jag pratar om. Han skrev i alla fall att ”ju större en lögn är, desto lättare har den att bli trodd” och lite av det rök-och-speglar-tricket utförs nu mitt framför våra ögon. Här blåser man, till perverterade proportioner, upp bilden av den skada man lider av olika intrång, man demoniserar småspelare och man tar våra, i det här fallet, lätt naiva tingsrätter på en ordentlig svängom i taskspeleri-dansen.

Jag tycker att man kan skönja en ganska genomskinlig taktik här – tänk som jänkarna och blås kraven på ersättning fullständigt ur sina proportioner. Om vi kan skapa chimären av att vi lider stor, stor skada av det som har hänt så får vi till slut även med oss sympatierna. Lätt logik, det kan jag köpa. Men de här företagen slår rätt in mot sin kärnmålgrupp – en målgrupp som mycket väl vet att det här är ett ”brott” utan egentliga offer, att ”stölden” är av en vara utan marginalkostnader och att ”gärningsmannen” inte ens har utfört handlingen.

Brott? Javisst. Men straffet, för höge farao!

Jag står inte för brott mot upphovsrätten – så långt allt klart. Och jag tror inte att den som la upp länken på den här sidan inte fnissade lite åt att man kunde snuva Canal Plus på några tior. Jag tror inte heller att svarande i målet inte visste att det här var något som egentligen inte var helt ok.

Men snälla, snälla, snälla C More Television (Canal Plus). Och snälla, snälla, snälla kammaråklagare Henrik Rasmusson. Ska verkligen inte straffet stå i någon proportion till brottet? Men det kanske det gör, när det allmänna och dess åklagare lämnar till privata intressen att definiera brottet, brottets art och brottets omfattning. Det tyska citatet spökar i mitt huvud igen – och jag kan bara hoppas och vädja till rätten i det här målet att lyssna lite mer på vad en annan politisk ledare, den här gången från den ljusa sidan, sa för inte så länge sedan:

”Vi tycker att upphovsrätten ska värnas, men vi vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration.” (Från partiledardebatt i SVT, ”Rakt på med K-G Bergström, 2008-10-14″)

För en gångs skull önskar jag inget hellre än att hela jävla rättssystemet skulle toppridas. Och om Canal Plus gör ekonomiska anspråk i paritet med den egentliga ekonomiska skada de har lidit – typ 3 000 spänn – så ställer jag upp och betalar notan personligen. Så är saken utagerad.

Ska jag verkligen skriva det här? Ska jag verkligen göra det jag tänker göra nu? Ja, jag måste nog. Det här blogginlägget postades på The Pirate Bay (där, jag skrev det!) i går och jag tänker både citera det i sin helhet och länka till originalet. För jag måste säga att jag håller med. Det kan faktiskt inte få gå till på det här sättet – att vi sätter ekonomiska intressen hos film- och skivbolag högre än ens en anständig rättssäkerhetsnivå.

Tydligen har flera medlemmar från Svenska Föreningen för Upphovsrätt anonymt hört av sig till TPB-gänget för att berätta att domaren i piraträttegången hade varit närvarande vid diskussioner om The Pirate Bay i föreningen– före rättegången. Detta skulle självklart vara grund för att belägga honom med jäv och allt vad det innebär.

Med det här inlägget vill jag bara visa mitt stöd för det som TPB-arna själva säger – värna rättssamhället. Så, om någon läser det här och vet mer, hjälp TPB-arna.

Hej alla medlemmar i Svenska föreningen för upphovsrätt.

Flera av er har hört av sig anonymt om att Tomas varit hos er när ni diskuterat oss som sakfråga. Vi skulle behöva att någon av er var modiga och ställde er bakom det ni sagt, även på papper och evt som vittnen i en rättegång.

Det känns lite desperat – men vi vet att det inte gått rätt till. Därför hoppas vi att ni kanske kan sporra varandra. Våga göra rätt!

Ni vet hur ni kontaktar oss. Gör det igen, snälla! Vi kanske har olika åsikter om upphovsrätt men inte om rättssamhället. Värna om det!