Det stormar kring medierna. Affären är hotad på sätt vi knappt kunde tro i våra mardrömmar. Och mitt i stormen står journalistiken – själva ryggraden i nyhetsmedia och den mast vi surrar oss vid när vår existens ifrågasätts. Inte kan vi väl ha ett samhälle utan journalistik? Jo, utan den här journalistiken blir det nog så bra så.

Det här ett stycke skrivet i viss utmattning över begreppsglidningen i hela betaldebatten. En debatt som i så många stycken bygger på ett möjligen falskt dilemma – nämligen att journalistiken är oantastligt och tvivelsutan samhälleligt viktig och därför måste systemet som bekostar den räddas. Jag är inte så säker.

De senaste dagarna har flera kloka personer dragit en lans för hur viktigt det är att rädda medierna för att rädda journalistiken. Save the media – save the journalism, om man pratar Heroes-språk. Bo Hedin säger i ett inlägg på Mindpark.se:

”Men ställt mot det alternativa scenariot att vi i de traditionella medierna inte längre han ekonomiska resurser att bedriva kvalificerad journalistik. Visst, den alternativa mer idealistiska medievärlden skulle klara en del av uppdraget. Public service en del. Andra nya aktörer en del. Men allt? Nej, det är naivt att tro.”

Martin Jönsson pratar i sin blogg på SvD.se om ”framtidens journalistik”, som en frukt av att förstå vad läsarna vill ha. Helt korrekt. Men också i ordalag som:

”Vi har gjort djupgående kanalanalyser, bedrivit organisationsprojekt, varumärkesprojekt, gjort inspirationsresor, testat nya arbetsmetoder, tagit fram provtidningar och lysnat på fokusgrupper. Men framför allt har vi pratat om den moderna journalistiken och hur en dagstidning – en gammelmedieprodukt på döda träd! – kan bli ännu mer relevant, angelägen och engagerande, i ett ständigt växelbruk med nät och mobilt.”

Låt mig ta bladet från munnen ganska ordentligt här. Journalistik är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli en affär. Den är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli definierad av vilken teknik som används för distribution. Journalistik har inte ett organisationsschema och en kostnadsmassa.

Journalistik har varit en del av affären medier – och medier har distribuerats. Martin Jönsson talar däremot väldigt sant när han pratar om läsarna – deras behov definierar journalistik.

Så, vad fan är journalistik då?

Så, vad är då dagens – och gårdagens – journalistik? Jo, den är vår kollektiva jämlike mot samhällsmakten. Den är vår ”crowdsourcade” ledamot i ett parlamentariskt samhälle. I Sverige är det 349 ledamöter i riksdagen som stiftar lagar och styr landet. De är våra ombud i den lagstiftande och verkställande statsmakten. Journalistiken har agerat på uppdrag av oss som granskare av parlamentariskt makt. Journalistiken har agerat på ett mandat av pengar – vi har gemensamt byggt en supergranskare. Genom att köpa tidningar och titta på annonser har vi gemensamt finansierat vårt ombud – den tredje statsmakten.

Nu pratar vi om att rädda den här journalistiken genom att rädda medierna. Och det är inte långsökt, för medierna – tryckpressarna och affärsmännen – möjliggjorde journalistiken (som vi känner den) födelse. I ”The Invention of Journalism” av Jean K. Chalaby kan vi lära oss att journalistiken i sin nuvarande form uppstod när tidningarna blev en affär, när de gick ifrån att vara politiska pamfletter till att agera på en konkurrensutsatt marknad där massans intresse var hårdvaluta. Så, vår samhällsgranskande journalistik föddes av pengahungriga mediemän som genom att sträcka upp ett långfinger i ansiktet på makten vann massornas intresse och hjärta.

Journalistiken växte upp, började röka och flyttade hemifrån.

Åren gick och journalistiken och medierna frodade. Journalistiken fungerade och en ny självbild skapades – en där affären medier och verksamheten journalistik gled ifrån varandra och mediehusen också hittade andra komponenter i sin mix; underhållning inte minst. Så, journalistikens självbild blev den sista bastionen av ansvar i en värld berusad av kapitalism. OK, inget fel i det alls, faktiskt.

Fler år gick – och fokus på intäkter och affär ökar hos mediehusen. Det stärker journalistikens vilja att agera motpol till det kapitalistiska. Och här någonstans sker något. För där mediehusen inte bara svarar upp mot inre tryck på mer profit – så svarar de också upp mot ett yttre tryck från läsare och publik om andra behov. Men journalistiken tappar kontakten med läsarna. Och det börjar gå fullständigt överstyr.

En viktig, viktig del saknas.

Kort avbrott. Ekosystemet för journalistik ska se ut så här: Läsare–Journalistik–Makt. Men under ganska många år har Läsaren varit borta ur ekvationen. Journalistiken har lyft sig själv över Läsaren och bara svarat inför sig själv. I korta drag har Journalistiken och Läsaren glömt bort varandra. Journalistiken har glömt vem Läsaren är – och Läsaren har glömt vad Journalistiken är bra för. Journalistiken har helt enkelt fått definiera sig själv – och när den gör det devalveras den ruskigt fort.

Vi kan lyssna på läsarna. Bra. Då kanske vi kan återvinna något av det förlorade förtroende för journalistiken och på så sätt hjälpa till att rädda medierna. För tro mig – det är inte genom att rädda medierna vi kommer att rädda journalistiken. Det är genom att rädda journalistiken vi kommer att rädda medierna. För att det förtroende vi vinner tillbaka gäller bara DEN HÄR journalistiken.

Digitalisering, demokratisering och marginalisering.

Vi tar en liten svängom i samhället. Ett samhälle som blir mer och mer digitaliserat. Något som inte handlar om att läsa nyheter på webben – utan handlar om en genomgripande förändring av hela samhället. Vår kontakt med myndigheter blir digital, samhällsinstitutioner kan hålla öppet 24 timmar om dygnet tack vare digitalisering, vi kan göra våra röster hörda och känslor synliga på helt andra sätt. Så, vad är det som säger att vi kommer att leva i ett ombudssamhälle om 20 år? Är det helt omöjligt att vi helt enkelt skrotar det parlamentariska systemet och alla sitter i plenum – helt digitalt och i realtid? Låter det konstigt? Visst, men det hade nog låtit rätt så jävla mycket rymdfilm om man 1989 hade sagt att de flesta svenskar kan deklarera genom en sån där yuppienalle om 20 år.

Så, om det inte finns en parlamentarisk ombudsmakt – varför måste det finnas en ombudsgranskare? Om det inte finns ”big government” – varför ska det finnas ”big journalism”.

Algoritmer är den nya journalistiken. Varför inte?

Låt mig understryka den här punkten väldigt, väldigt noga. Det finns mycket som talar för att granskningen av det demokratiska samhället kommer att vara algoritmernas jobb i framtiden – inte journalistikens. Och ju mer energi vi lägger på att bevara DEN HÄR journalistiken, desto svårare får vi att skapa den nya. Många tror att det är mediehusen som är sämst på att förstå de disruptiva krafterna – jag vill påstå att det är journalistiken som är sämst på det. För journalistiken lever kvar i myten om den goda kraften. (Ja, det finns ett höger-vänster-perspektiv i det här, det finns ett socialism-kapitalism-perspektiv – som är helt skapat av journalisterna själva.)

Det här är väldigt nära punkt sju i Judy Sims redan legendariska blogginlägg. Ett inlägg som Joakim Jardenberg har sammanfattat punkterna i här. Så, jag håller med.

Vill du verkligen rädda DEN HÄR journalistiken?

Jag är livrädd för allt snack om att journalistiken måste räddas. Journalistiken är som en livbåt – om floden torkar ut har livbåten spelat ut sin roll och kan lika gärna vittra sönder och försvinna. Irrelevant journalistik är just irrelevant, den har inget existensberättigande.

Snacket om betalväggar handlar inte om att rädda journalistiken, det handlar om att rädda medieaffären. Så, nästa gång någon lägger tyngd bakom hur viktigt det är att rädda medierna för journalistikens skull, fråga dig själv – vill jag verkligen rädda den här journalistiken. För så länge som vi inte vågar ta den diskussionen så är vi på väg ingenstans i en väldig fart. Och det enda som är naivt att tro, för att parafrasera, är att den här journalistiken klarar av det nya samhället.

Distribution och produktion av relevant journalistik kommer alltid att vara en bra affärsidé. Dito med irrelevant journalistik – en dålig affärsidé. Så, kanske ska vi fundera på att hitta bra journalistik i stället för att hitta bra affärsidéer ett tag. Någon polett kanske trillar ner hos någon. Så låt oss: Save the journalism – save the media i stället.