Det slår mig helt plötsligt. Vi har missat en oerhört viktig del av hela debatten kring upphovsrätt – nämligen verkshöjdsbegreppet. I dag passerar vad skit som helst den låga ribba som är verkshöjd inom lagstitningen. Så, en knasboll med en kazoo och ett nödrim är berättigad till ersättning till sisådär 70 år efter sin död. Inte undra på att vanligt folk vill ladda ner, prova på och göra om innan de betalar för något. Här är en, något skämtsam, lösning på både innehåll och ersättning.

Kanske skulle vi låta vanligt folk – användarna – själva rösta om verkshöjden i något. I dag röstar vi i någon mån om vad som är värt att betala för – till viss del genom illegal nedladdning och spridning – genom marknaden, vi röstar med fötter och plånbok. Men vi borde få ”rösta” om även den ideella upphovsrätten för att ingen skit ska passera nålsögat. När det väl är över på andra sidan så betalar vi för det. OK?

1. Affärsmodellen

Vi skapar en enorm kooperationsverksamhet som vi alla pitchar in till – ett STIM ägt av konsumenterna. Alla betalar en årlig avgift om typ 5 000 kronor som sedan ska delas tillbaka till upphovsmännen. Men vi förbehåller oss alltså rätten att definiera verkshöjd, ingen skit ska in genom våra dörrar.

2. Innehållet

Vi har ett representativt smakråd som bestämmer vad som släpps in – vad som bedöms ha verkshöjd – och sedan får mängden användning (streaming, nerladdning etc) bestämma hur mycket som delas ut till varje upphovsman.
Det här smakrådet definierar alltså från användarhåll vad som har verkshöjd, för kan ”säljarna” kräva att få bestämma hur mycket något är värt och var och när vi får köpa något så kan vi kräva att få bestämma om det är värt lagskydd.

3. Uppföljning

Det material som bedöms av oss ha verkshöjd får proportionerligt mot popularitet dela på de pengar som kooperativet tar in från våra medlemmar. Det är en rent matematisk delning – det som är inne i systemet är inne i systemet så att säga.

Upphovsfel – ett nytt begrepp

För de verk som av vår screening bedöms vara extra lite värda verkshöjd utdömer vi upphovsfel. Då får upphovsmannen betala in pengar till systemet i hela sin levnadstid och i ytterligare 70 år efter sin död.

Verkar det här oseriöst – det är det också. Till största delen. Men i en tid när man från branschhåll desperat försöker få upphovsrättslagstiftningen att agera affärsmodell för den verksamhet man bedriver så kanske vi ska tillåta oss att se problemet från andra hållet också.

Johannes Åman på DN vet inte vad han snackar om. Det är säkert. Men lika säkert är att de som bashar Åman inte heller saluför en fullständig bild av sanningen. Vi måste sluta prata runt ämnet och komma ner till vad det handlar om. Nyheter är inte en säljbar vara. Check. Men för tillfället är inte publik det heller. Check. Så, vad fan gör vi?

Hur man förhåller sig till traditionella mediers överlevnad på nätet är komplext. Johannes Åman på DN har en syn på saken – en syn som jag inte i något stycke håller med om. Varför kan man läsa bland annat här. I korta drag förespråkar Åman en linje som heter att man helt enkelt ska börja ta betalt – och att ”branschen” ska gå samman och göra detta samstämmigt och samtidigt. För att helt enkelt strypa tillförseln på ”nyheter” på nätet och få folk att vilja betala för sig genom någon form av bristande tillgång. Här är en liten mental anteckning att ta, Johannes: Artificiellt skapad brist är sällan en bra idé. För andra är konkurrenter, vill säga.

DN lever dessutom i ”detta har hänt”-världen och jag kan inte längre minnas hur många gånger jag i olika sammanhang har påpekat att det kommer att bli oerhört svårt att skapa framgångsrika tjänster kring detta-har-hänt-nyheter som INTE bygger på maximal tillgänglighet. En gång i tiden var dagstidningar på papper maximalt tillgängliga – glöm inte det. Men att låsa in nyheter, som redan från början är allmänhetens tillgång – de sker ju faktiskt i verkliga livet – det är bara dumt.

Den ståndpunkt som Åman så felaktigt framhärdar i att ha är att DN ska få kostnadstäckning för den verksamhet som idag bedrivs. Det finns inget som säger att det på något sätt är relevant för nätläsaren. Med viss sannolikhet är den här verksamheten relevant – men det görs väldigt mycket saker i pappersekonomins namn som inte vare sig ska komma nätet till gagn eller ligga nätets balansräkning till last.

Vi måste förstå att den nya marknaden inte har någon ”skyldighet” att täcka våra utgifter. Om man inte kan vara tillräckligt ärlig för att erkänna det så kommer man aldrig att komma till någon annan slutsats än att vi måste låsa in vårt material.

Men även kritiker kan ha fel…

I en del av kritiken, som till ungefär 99 procent är helt korrekt, framskymtar dock en viss naivitet. Rosemari Södergren skriver i ett annars helt strålande inlägg i Bloggtidningen:

Så jag tror att om “gammelmedier” slutar leka bloggar och överlåter bloggande åt bloggare och istället försöker skapa mer kvalitet – och för över mer resurser till webben och minskar tidningssatsningen – då kan de vända den nedåtgåenden ekonomin.

Och dessutom skriver hon om om länkande som en necessitet för att nätet ska fungera. Det här är två påståenden som i tur och ordning är önsketänkande och inte nödvändigtvis sant. (Dock inte osant.)

Låt oss börja med andra punkten. Bara för att vi idag har en så kallad ”länkekonomi” (som vi kanske ska kalla för en modell, för någon fungerande ekonomi är det inte) så betyder inte det att det är det enda som kommer att fungera över tid. Jag vet inte vad alternativen är – men jag tänker inte stänga mina sinnen och i en värld som har ungefär 15 år på nacken säga att det är så här det kommer att fungera i all framtid. Dessutom – redan i dag så har sajter som exempelvis DN en stor andel av sin trafik direkt. Så, låt oss konstatera att länken regerar i dag – men vi vet föga lite om vad som händer i morgon.

Den första punkten är lite mer komplex och har att göra med hur man ser på sig själv och sin egen värld. Jag har hygglig insyn i hur medievärlden på nätet fungerar – både till funktion och affär – och tro mig, den fungerar överhuvudtaget inte som affär.

Så, när man säger att det borde fungera (och liknande) så är det i dagsläget helt enkelt inte sant. Och även om det, i enlighet med min osäkerhet om framtiden för föregående punkt, kanske förändras så finns det ett intäktsgap som väldigt få företag kan se en väg över just nu.

När man förespråkar att det måste finnas andra sätt att få betalt så handlar det väldigt mycket om en innerlig lust att det SKA kunna fungera – mer än en tillnärmelsevis korrekt analys. För oss svenskar kompliceras bilden dessutom av att vi är så få – vi kan inte skala (eller bre oss tunt nog) för att få ekonomi i annonsaffären som den ser ut i dag.

Så, för en internetromantiker så ser det ut som att det ”måste fungera”. För oss internetrealister ser det inte så ljust ut. Vi måste nog få in pengar från annat än displayannonser.

Men, med detta sagt, lösningen är inte den som Åman föreslår: Att aggressivt jaga kostnadstäckning. utan det handlar om att skapa bättre medieprodukter där det är uppenbart för läsaren VARFÖR det måste kosta pengar. Att re-writa pressrellar och köra ståor framför greenscreens är inte framtiden, att översvämma sajter med användargenererat material och algoritmskit är inte utvägen – nej, lösningen är vad det alltid har varit. Ge inte bort det du vill ha betalt för – för att sedan försöka få betalt. Gör produkter som redan från början är värda att betala för.

Och för alla kritiker av Åman – inkluderat jag själv – det är lite för många ”borde” och ”kan” när vi diskuterar de här frågorna. Ska vi vara trovärdiga kritiker måste vi faktiskt förstå hur affärerna ser ut i dag.

Det blev jättedrag här tidigare på dagen när det visade sig att Stampen tänker införa den mycket kommersiella sökbegränsaren ACAP på sina sajter. Det här är ett påhitt från tidningsorganisationen WAN och handlar om att skriva in rättighetsbegränsningar i metadatan så att detta ska kunna ”förstås” av sökmotorer och rättigheter ska representeras.

Jag har satt samman den här principskissen över hur det här kommer att fungera för Stampen – för er som inte vill sätta er in alla teknikaliteter kring ACAP. Förslag till förbättringar mottages tacksamt.

Jocke Jardenberg skriver mer  och smart om det här. Det gör också Emmanuel Karlsten och på Medievärlden får vi lite mer svar från Stampen.

Thomas Mattson gör avtryck och säger ”Ja” till Google och ”Nej” till ACAP. Bra där.

Ännu en dag, ännu ett upphovsrättsmål. Den här gången ställs en 31-årig man inför rätta för att på en chatsida som han upprätthöll ha låtit en länk till en ”hemlig” men oskyddad livestream av en hockeymatch publiceras. Det är fullt möjligt att det någonstans i något lagrum finns stöd för ett fällande i det här fallet. Men det allvarliga är det sätt som vårt rättsväsende styrs som marionetter av ekonomiska intressen. Det finns otäcka tongångar i det här – och de andra sentida upphovsrättsmålen – som ger associationer till mörka tider.

Det här är ett kort inlägg i en debatt som många andra för – och gör med betydligt mycket större noggrannhet än vad jag mäktar med. Men det handlar om den 31-årige man som har stämts inför rätta för upphovsrättsintrång för en olyckligt publicerad länk till en nätunik livesändning av en ishockeymatch.

Det finns en eminent sammanställning av allt material som har inkommit till rätten i ärendet och en hel del goda slutsatser dragna av Simon Sundén på bloggen JoinSimon. Så, läs den för bakgrund i frågan.

Jag har gjort det och anslås med någon form av skräck inför det massiva juridiska övervåld som det här målet – och de andra uppmärksammade upphovsrättsmålen – präglas av. Det ska utdömas fängelsestraff hit och mångmiljonböter dit. Det ska tas i med brösttoner om ”allvarligt och kännbart” och det ska plattas till, förgöras och utdömas ”seize to exist”-pålagor.

Otäcka associationer

Inga andra jämförelser ska göras – men vad de här målen får mig att tänka på är ett citat från en olustig källa, som jag inte vill glädja Google med att koppla samman med mitt inlägg. Men ni vet vem jag pratar om. Han skrev i alla fall att ”ju större en lögn är, desto lättare har den att bli trodd” och lite av det rök-och-speglar-tricket utförs nu mitt framför våra ögon. Här blåser man, till perverterade proportioner, upp bilden av den skada man lider av olika intrång, man demoniserar småspelare och man tar våra, i det här fallet, lätt naiva tingsrätter på en ordentlig svängom i taskspeleri-dansen.

Jag tycker att man kan skönja en ganska genomskinlig taktik här – tänk som jänkarna och blås kraven på ersättning fullständigt ur sina proportioner. Om vi kan skapa chimären av att vi lider stor, stor skada av det som har hänt så får vi till slut även med oss sympatierna. Lätt logik, det kan jag köpa. Men de här företagen slår rätt in mot sin kärnmålgrupp – en målgrupp som mycket väl vet att det här är ett ”brott” utan egentliga offer, att ”stölden” är av en vara utan marginalkostnader och att ”gärningsmannen” inte ens har utfört handlingen.

Brott? Javisst. Men straffet, för höge farao!

Jag står inte för brott mot upphovsrätten – så långt allt klart. Och jag tror inte att den som la upp länken på den här sidan inte fnissade lite åt att man kunde snuva Canal Plus på några tior. Jag tror inte heller att svarande i målet inte visste att det här var något som egentligen inte var helt ok.

Men snälla, snälla, snälla C More Television (Canal Plus). Och snälla, snälla, snälla kammaråklagare Henrik Rasmusson. Ska verkligen inte straffet stå i någon proportion till brottet? Men det kanske det gör, när det allmänna och dess åklagare lämnar till privata intressen att definiera brottet, brottets art och brottets omfattning. Det tyska citatet spökar i mitt huvud igen – och jag kan bara hoppas och vädja till rätten i det här målet att lyssna lite mer på vad en annan politisk ledare, den här gången från den ljusa sidan, sa för inte så länge sedan:

”Vi tycker att upphovsrätten ska värnas, men vi vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration.” (Från partiledardebatt i SVT, ”Rakt på med K-G Bergström, 2008-10-14″)

För en gångs skull önskar jag inget hellre än att hela jävla rättssystemet skulle toppridas. Och om Canal Plus gör ekonomiska anspråk i paritet med den egentliga ekonomiska skada de har lidit – typ 3 000 spänn – så ställer jag upp och betalar notan personligen. Så är saken utagerad.

Ska jag verkligen skriva det här? Ska jag verkligen göra det jag tänker göra nu? Ja, jag måste nog. Det här blogginlägget postades på The Pirate Bay (där, jag skrev det!) i går och jag tänker både citera det i sin helhet och länka till originalet. För jag måste säga att jag håller med. Det kan faktiskt inte få gå till på det här sättet – att vi sätter ekonomiska intressen hos film- och skivbolag högre än ens en anständig rättssäkerhetsnivå.

Tydligen har flera medlemmar från Svenska Föreningen för Upphovsrätt anonymt hört av sig till TPB-gänget för att berätta att domaren i piraträttegången hade varit närvarande vid diskussioner om The Pirate Bay i föreningen– före rättegången. Detta skulle självklart vara grund för att belägga honom med jäv och allt vad det innebär.

Med det här inlägget vill jag bara visa mitt stöd för det som TPB-arna själva säger – värna rättssamhället. Så, om någon läser det här och vet mer, hjälp TPB-arna.

Hej alla medlemmar i Svenska föreningen för upphovsrätt.

Flera av er har hört av sig anonymt om att Tomas varit hos er när ni diskuterat oss som sakfråga. Vi skulle behöva att någon av er var modiga och ställde er bakom det ni sagt, även på papper och evt som vittnen i en rättegång.

Det känns lite desperat – men vi vet att det inte gått rätt till. Därför hoppas vi att ni kanske kan sporra varandra. Våga göra rätt!

Ni vet hur ni kontaktar oss. Gör det igen, snälla! Vi kanske har olika åsikter om upphovsrätt men inte om rättssamhället. Värna om det!