The Last Guardian – Väntan är över!

The Last Guardian, ja äntligen är det här! Det känns smått surrealistiskt att faktiskt ha väntat i över 9 år på ett spel – men så mycket gillade jag verkligen Ico och Shadow of the Colossus (GenDesigns tidigare spel), med den nu smått legendariske spelutvecklaren Famito Ueda i spetsen. Jag kommer ihåg 2005 när Shadow Of the Colossus släpptes till Playstation 2 och jag var på väg hem från en Asienresa som jag varit under i 3 månader. jag vet att jag gick runt och lyssnade på soundtracket till spelet i min nyinköpta Ipod; och kunde inte vänta med att sätta tänderna i spelet när jag väl kom hem.

the last guardian

Milt sagt kan man säga att jag var nöjd med resultatet när jag äntligen fick sätta mig ner och spela. Shadow of the Colossus är fram till idag mitt favoritspel någonsin, tillsammans med Super Mario 64, Metal Gear Solid och Half-Life 2; så är det ett spel jag kan spela i princip var som helst när som helst. Jag skulle därför ljuga om jag sa att jag inte väntat på The Last Guardian ett tag. Jag minns under våren 2008 då den första teaser-bilden släpptes där man fick se besten Tricos kedja som han var fastspänd  i under spelets inledande minuter. Likt Ico, så är The Last Guardian ett mycket mer linjärt och strömlinjeformat spel än utvecklingsteamets andra alster. I Ico gick spelet ut på att leda flickan Yorda genom en stor borg, och The Last Guardian är därför väldigt likt Ico i det avseendet. Den här gången så ska du och den stora fågel-besten försöka samarbeta – och ta er ut ur det stora näste som ni är fast i.

Vissa delar i spelet är absolut är daterade, och ibland märker man verkligen att spelet är ett gammalt PS3-spel. Andra stunder är det dock ett helt otroligt vackert spel, som får det mesta i dagens läge att blekna i jämförelse (Jag förstår dock inte varför kontrasten har skruvats upp så högt i spelets utomhusmiljöer).

Att leda besten Trico genom spelets pussel kan ibland vara frustrerande, och fler än en gång har jag suttit fast och inte vetat hur jag skulle ta mig vidare – så visst har The Last Guardian absolut sina problem. Det är ett bristfällig mästerverk snarare än en flopp. Slående, fantasifullt och känslomässigt, visar det en historia som förvandlar ett gäng polygoner och pixlar till det mest fantastiska odjur du kan hitta det här året.

Var beredd på några stora irritationsmoment , men köp för guds skull The Last Guardian, trots dessa. Det är den typ av spel du absolut inte kommer att glömma!